Lite om Twilight

På den här Brontëbloggen läser jag att någon har beskrivit Stephenie Meyers stil som Jane Eyre meets Dracula with a heavy dose of Romeo and Juliet. Man häpnar. Strömmen av åsikter och tyckanden om Twilight, Bella och Edward har fullkomligt svämmat över den senaste tiden och det mesta har nog redan sagts. Å andra sidan, this is my blog and I write if I want to, och vad gör några extra droppar i åsiktsfloden? Det första jag läste om vampyrserien var att den var rätt kasst skriven, alldeles för mycket adverb och tjat om Edwards perfekta bröstkorg. Personskildringarna var även i övrigt rätt endimensionella och stereotypa. Trots detta tycktes annars sansade kvinnor med både koll och smak ha fallit hals över huvud för Twilightserien i allmänhet och Edward i synnerhet. Min känsla var att jag troligtvis hade lite för långt till min "inre fjortis" för att helt gå i gång på det där, men jag blev såklart ganska nyfiken.

Så av en slump hittade jag första delen inbunden på svenska (titel: Om jag kunde drömma, Harlequin någon?) för 25 kr i Söderbokhandeln. Jag slog förstås till, och kastade mig nyfiket över boken med väldigt låga förväntningar. Till en början var jag positivt överraskad. Nog för att det inte var någon större litterär upplevelse, men det var en rätt skön stämning i boken. Bella kommer från soliga Arizona till en regntung, dimmig småstad i skogen (jag får lite Twin Peaks-känsla faktiskt, men är osäker på exakt var staden ligger och orkar inte kolla upp det heller). Hon börjar high school, får kompisar och några beundrare men dras till mystiskt undersköne Edward Cullen och hans lika undersköna familj istället. Så långt funkar det för mig. Som en high school-skildring är det här helt okej, men mitt intresse svalnar faktiskt så fort Bella och Edward blir ett par. Det gullas och gosas sida upp och sida ner och blir i mitt tycke inte bara ointressant utan också väl smetigt. Så småningom får dock några elaka vampyrer som dricker människoblod, till skillnad från familjen Cullen som festar på björn och annat under sina "campingsemestrar", korn på Bella och Edward måste rädda henne. Sen är boken slut. Faktum är att jag skummade sista delen av boken och när jag slog ihop den var det med en känsla av antiklimax. Dels saknade jag det som gör en vampyrroman så lockande och njutbar för mig, nämligen vampire lore. Dels har jag svårt att förstå tjusningen med Edward. Maken till platt karaktär får man leta efter. Visst är han vacker, men det räcker inte för mig. Han saknar helt enkelt personlighet, och därmed tycker jag att han blir ointressant. Att jämföra honom med Rochester i Jane Eyre är skrattretande. Det gör mig lite tung om hjärtat att det är just Twilight som gör succé bland tonårstjejerna när det finns så mycket annan fantastisk vampyrlitteratur? Läs ett utomordentligt välskrivet och fantastiskt blogginlägg om vampyrlitteratur här. Nåväl. Som en berättelse om hur det är att vara ung och förälskad har Twilight sina kvaliteter, men som vampyrroman betraktat? Nope. Jag sökte en Louis och fann en Edward Cullen. Jag är besviken.