Bensprattel med djävulen

I lördags bevistade Pomegranate ett alldeles förtjusande balettspectacle å Kungliga Operan. Det var Marc Ribauds Coppelia, en föreställning som varmt kan rekommenderas alla som vill jaga höstmelankolin på flykten för en kväll. Det bjöds tjusiga karlar, stiliga fruntimmer och till och med en velociped på scen, och vem kan klaga då? Denna version utspelar sig i filmpionjären George Méliès filmateljer i Paris runt sekelskiftet. Givetvis en miljö helt i granatäpplets smak. Väl hemkommen var jag tvungen att jotjoba denne Méliès, och hittade då denna lilla film från 1903: La Danse Infernale. Bensprattel utlovas!

Paranoia, bögskräck och förgiftade äpplen

Johan Hakelius får ursäkta, men höstens dödaste, vitaste, och mest engelska excentriker heter Alan Turing. Och han återfinns inte i Hakans bok. David Lagercrantz har däremot skrivit en roman om honom, Syndafall I Wilmslow.

Alan Turing var matematiker och mannen som knäckte tyskarnas kodsystem, Enigma. Det var också han som lade grunden till utvecklandet av datamaskinen. Efter spoionskandalen med Burgess och Maclean inleddes rena häxjakten på homosexuella i England. Homosexuella handlingar var förbjudna och den som åkte fast fick välja mellan fängelsestraff eller att genomgå östrogenbehandling. När Alan Turing anmälde ett inbrott i sitt hem trodde han naivt nog att polisen skulle försöka få fast inbrottstjuven, men när det framkom att han var homosexuell ägnade de istället all kraft åt att sätta dit honom för grov sedeslöshet. Turing dömdes till att genomgå hormonbehandling, och fick inte längre fortsätta sin forskning eftersom han på grund av sin läggning ansågs vara en säkerhetsrisk. Han blev allt mer isolerad och till slut tog han sitt liv genom att äta ett äpple doppat i cyankalium.

Den andra huvudpersonen i boken är också en ganska udda figur, en ung kriminalassistent vid namn Leonard Corell. Med sin privatskolebakgrund är Corell en främmande fågel i polishuset. Egentligen skulle han studerat matematik på universitetet men familjen förlorade sina pengar och han blev alltså polis istället. Nu känner sig allmänt bitter och malplacerad, och pendlar mellan självförakt och överlägsenhet mot omgivningen. När han får i uppdrag att utreda Corells död ser han det först som ett rutinärende, men när han inser att Turing var matematiker börjar han gräva djupare i fallet. Han blir dock genast motarbetad av sina överordnade. Det är tydligt att Turing har blivit obekväm och helst bör glömmas bort.

Boken utspelar sig i juni 1954, och trots att det är sommar är stämningen lika grådaskig som en kallnad kopp te. Det är mycket rökiga polisstationer, regnvåta trenchcoates och lukten av fuktigt ylle. Jag är imponerad över att David Lagercrantz har skrivit en verkligt rörande roman om utanförskap och annorlundahet och lyckats kombinera detta med spänningen från en spionroman. Alla som ibland får känslan av att befinna sig på fel plats i tillvaron bör läsa den här boken. Den som gillar grå regnväderskänsla och engelsk efterkrigstid bör också läsa den. Och den som är intresserad av matematiska problem och Enigmakoden bör defintivt läsa den. Faktum är att alla borde göra det. Det här kan vara årets bästa läsning.

Kvinna i byxor siktad i Stockholm!

Nu säger jag upp prenumerationen på morgontidningen. För flickor i farten är det numera bara Hvad nytt? som gäller.

Hvad nytt publicerar ytterligt läsvärda artiklar från sekelskiftet, och då menar jag naturligtivs sekelskiftet 18/1900. Läs och förfasas över hur stortjufven Rosenquist och hans kumpan åker Mälaren runt på stöldturné på sina stulna velocipeder. Rörs till tårar av artikeln om den stackars Dalhjem som efter att "ha levt sprättigt och elegant kom i ockrarhänder" och vars liv "gick baklänges och slutade i missère".

Dessutom: Breaking news från hufvudstaden:

Damen i byxor är inte längre en i hufvudstaden osedd märkvärdighet.Vi behöfva ej mera lämna skildringar av hur hon mottagits i Berlin och Köpenhamn, ty Sverige ha nu egen erfarenhet att stödja sig på. Häromkvällen uppenbarade sig nämligen den första jupe culotten på Stockholms horisont. Försiktigtvis undvek hon att exponera sig på gatan, men äfven det kan man väl vänta sig. Hon framträdde istället på en af hufvudstadens större restauranger, där det nya plagget givetvis väckte all önskvärd sensation. Det bars af en ung dam, som uppträdde i dekolleterad aftontoalett, men istället för den vanliga klädningen sågs en af orangefärjat siden framställd, tudelad kjol, hvars visserligen mycket vida byxben tydligt syntes, då den nya dräktens ägarinna promenerade genom salen - naturligtvis starkt bekikad och kommenterad, i synnerhet af damerna.

Sexy legs and Typewriters

Om det är kombinationen välformade spiror och gamla skrivmaskiner som får hjärtat att slå snabbare - här är boken för dig:

From Hell

Med risk för att framstå som mer udda än jag faktiskt är: Jag har läst åtskilliga tusen sidor om Jack the Ripper. Är man det minsta intresserad av viktoriana är det omöjligt att undvika honom (eller henne, vissa tror att mördaren var en galen barnmorska). Flera gånger har jag också fingrat på From Hell, Alan Moore och Eddie Campells serieroman om händelserna i Whitechapel, men aldrig kommit mig för att läsa den. Kanske är det tjockleken som har avskräckt, 560 sidor har känts mastigt för en ovan serieläsare som jag.

Sedan morden begicks hösten 1888 har ett stort antal teorier om mördarens identitet lanserats, varav en del är rätt sensationella. Alan Moores version utgår ifrån en av de mer färgstarka, Stephen Knights bok The Final Solution. Teorin i korthet: Drottning Victorias sonson, Prince Albert Victor, får ett kärleksbarn och ingår hemligt giftermål med modern, ett butiksbiträde från East End. Hennes väninnor försöker utpressa prinsens vän, konstnären Walter Sickert, varpå Drottningens hovkirurg Sir William Gull, aktiv frimurare, får i uppdrag att tysta dessa damer och därmed ge sig ut på mordturné i Whitechapel.

Det är en rätt osannolik teori, men livet i East End så som More och Campbell tecknar det känns desto mer realistiskt. Det är sotigt, mörkt, regnigt och dimmigt, och en tyngande känsla av hopplöshet genomsyrar berättelsen. Trots det får jag lust att boka Londonflyg på en gång. Efter några sidor har jag nämligen totaltsugits in i berättelsen och vill omedelbart gå en guidad tur i Jack the Rippers fotspår, trots att jag har gjort det säkert fem gånger redan.

From Hell krävde en del av mig som läsare, inte minst för att jag som sagt är lite ovan vid serier. Det här är dessutom en riktig tour de force som det brukar heta; det är ett oerhört ambitiöst projekt och det märks att Alan Moore har gjort grundlig research. Att intrigen är osannolik spelar ingen som helst roll, Moore erkänner själv att han inte är övertygad om att den är sann. Han valde den för att den lämpade sig så väl att gestalta som grafisk roman. Resultatet är både obehagligt och fascinerande. Precis som myten om Jack the Ripper.

My October Symphony

It´s official. Hösten, med sådana där soliga, glasklara dagar med hög luft och mättade färger är över. Nu följer fas två med regn och dimma i murrig gråskala istället. Och inte mig emot. På väg hem till mig är äntligen Audrey Niffeneggers Her Fearful Symmetry, en spökhistoria om två tvillingsystrar som ärver ett hus med utsikt över Highgate Cemetery, Gyles Brandreths tredje roman om Oscar Wilde som detektiv, den här gången löser han ett mord i Paris, och inte minst Johan Hakelius Döda vita män. Nu ska här eldas i öppna spisen, drickas te och äta scones like there´s no tomorrow. Den fuktiga gråkalla filt de kallar november kan komma när den vill. Jag är redo.

Antikens kultur- och samhällsliv. En introduktion.

Vilka lår! Vilken sabel! Vilket...vad det nu är karln har runt halsen. Och så ett varmt och mysigt "zebraskinn" så det inte blir kallt om fossingarna.

Det är mest trams på den här bloggen just nu. Mer substansiella inlägg kommer så småningom.