En vecka senare var det dags för begravningen. Under den här veckan hade något hänt. Det hysteriska sörjandet, hatet mot paparazzifotograferna, engelska folkets misstro mot den övriga kungafamiljen, den helt osannolika mediefokuseringen på Diana, hennes liv och död. Det var djupt fascinerande. Sändningarna från begravningen skulle pågå halva dagen, och jag hade laddat upp med chips och dipp. Lite cyniskt kanske, men det här var årets tv-händelse.
Sedan dess är jag också fascinerad av Diana, inte bara som fenomen, utan som person. Och jag känner mig inte helt bekväm med den här fascinationen. Jag har en känsla av att jag borde stå över sånt här egentligen. Jag har inget gemensamt med de där hysteriska gråterskorna som tyckte att Diana var "för god för den här världen". Jag är inte säker på att jag ens tycker om henne. Jag tycker inte att hon verkade vara godheten personifierad, tvärtom tycks hon ha varit intrigant och manipulativ, med en vana att plötsligt frysa ut folk som hon tidigare varit bästa vän med. Så vad är det då som lockar? Jag vet inte riktigt...kombinationen glamour, engelsk överklass och skandaler antagligen. Jag kan nämligen inte påstå att jag identifierar mig med henne.
Det gör däremot Cecilia Hagen. I Mina resor med Diana drar hon paralleller mellan sitt och Dianas liv, och boken är både en självbiografi och en biografi över Diana. Som det står i blurben på baksidan; hon ´"kokar ner en av vår tids största mediahändelser till vardagsprat kvinnor emellan" och det är nog det som jag har lite svårt för. Diana blir sinnebilden för alla svikna kvinnor med otrogna män, havererade äktenskap och ätstörningar. Diana är en av oss helt enkelt, och det köper inte jag, även om jag tycker synd om henne och har full förståelse för att hennes liv till och från var allt annat än en prinsessdröm. Cecilia Hagen skriver fint om sitt eget liv, om sitt problematiska förhållande till sin mamma t ex, och de delarna gillar jag mycket. Hennes attityd till Diana är däremot väl insmickrande, medan Charles enligt Hagen är fullständigt hopplös. Jag är väldigt kluven till den här boken, men kan ändå inte låta bli att gilla den.
Tina Browns biografi The Diana Chronicles är däremot briljant rakt igenom. Hon ger en betydligt mer nyanserad bild av både Diana och Charles. Samtidigt som hon levererar kungligt skvaller och roliga anekdoter om den engelska överklassen sätter hon in fenomenet Diana i ett större sammanhang. Förutom berättelsen om Diana beskriver hon det engelska åttiotalet med thatcherism och tabloidpressens uppgång.
Diana utnyttjades av medierna men var samtidigt expert på att själv uttnyttja pressen för sina egna syften. Ett talande exempel är den berömda tv-intervjun där prinsessan med stora pandaögon talade ut om Charles otrohet. Enligt Brown var det Diana själv som lade make up med massor av kajal inför intervjun, allt för att få till den rätta tårfyllda looken. Hon sminkade sig aldrig på det viset annars.Egentligen hade jag tänkt avsluta det här inlägget med att skriva om Diana the Ghost Biography av Emma Tennant och Hilary Bailey. Men ju mer jag tänker på boken desto sämre tycker jag om den och tänker inte slösa tid och energi på den. Bara några korta rader om handlingen: Prins Harry har råkat ut för en olycka och kommer till Balmoral med sin sköterska Syster Julie för att vila upp sig. Julia är godheten själv och hon tycks känna till Balmoral ovanligt väl med tanke på att hon aldrig tidigare har satt sin fot där. Hennes inflytande på den unge prinsen väcker ont blod hos tjänarstaben och Drottningens missnöje. Ingen anar dock att syster Julia i själva verket är Diana inkarnerad, och att hon nu är tillbaka för att ställa allt till rätta. Låter det tramsigt? Det är det, men jag kan stå ut med trams om det är väl genomfört. Dessvärre är det här bara klyschigt och populistiskt dravel. Drottningen är givetvis kallare än en isbit, Prins Charles en fjant och Camilla vulgär. Enligt baksidetexten utlovas "a tale to turn Royal blood cold". Jag kan intyga att man inte behöver vara blåblodig för att känna så.
