Två franska opiumätare

Hon var blodlöst blek. Närmast kan jag jämföra färgen med gulnat jungfruvax. Hennes händer, kraftlösa och vita som oblat, låg korsade över hennes bröst; hennes ögon var slutna och deras ögonfransar skuggade halva kinden. Allt hos henne var dött; endast munnen som var frisk som ett blommande granatäpple skimrade med ett rikt och purpurfärgat liv, halvt leende som i en lycklig dröm.

Kvinnan ovan är en hallucination sprungen ur den franske kritikern Téophile Gautiers opiumrusiga hjärna. Hans och Charles Baudelaires essäer kring hasch, vin och opium finns samlade i Haschklubben. Essäer från det dekadenta Paris, en liten pocket som jag ramlade över på Hötorgsmarknaden i helgen. Baudelaires Ondskans blommor ingår ju i gymnasierebellens litterära kanon, men Monsieur Gautier var en ny bekantskap för mig. Jag ska be att få återkomma när jag har läst hela boken, och den nyfikne läsaren får nöja sig med ytterligare ett citat som teaser:

Hennes fuktiga och mjuka läppar skälvde under mina som om andedräkten knappt lämnat dem, och hon besvarade min kyss med en otrolig hetta och livlighet. Här finns en lucka i min dröm och jag vet inte hur jag återvände från den svarta staden. Troligen till häst, på ett moln eller på en gigantisk fladdermus.


Pomegranate avråder från sängrökning