Bad hairday

Flott!

Postmodern pusseldeckare

Jag trodde länge att vi pussledeckarfantaster bestod av en liten samling mentala pensionärer, mer eller mindre utkonkurrerade av alla Kepler- Millenium- och Läckbergläsare. Trots det har jag gått och hoppats på en återupprättelse, eller rentav pånyttfödelse för den klassiska pusseldeckaren. Få saker skänker mig nämligen ett sådant inre lugn som en kopp te och en hederlig gammal Christie eller Lang.

Till min stora glädje har jag upptäckt vissa tecken på att Whodunnits är på väg tillbaka, nämligen i form av vad som verkar vara riktigt trevliga pastischer, exempelvis Carola Dunns Daisy Dalrymple-böcker, och James Andersons böcker med ironiska titlar som The Affair of the bloodstained Egg cosy. I samma genre trodde jag att Gilbert Adair verkade. Titlarna på hans två deckare med Evadne Mount i huvudrollen är i alla fall roliga ordlekar med Christietitlar: Den första heter The Act of Roger Murgatroyd (som givetvis anspelar på Christies The Murder of Roger Ackroyd). Andra delen heter A Mysterious Affair of Style (The Mysterious Affair at Styles)

När jag hittade den tredje delen, And then there was no one (Christies And then there were none)var jag tvungen att köpa, köpstopp eller ej, och trots att jag inte läst de tidigare böckerna. För vad sägs om intrigen: Författaren Gilbert Adair inbjuds att delta på en Shelock Holmes-konferens vid Reichenbachfallen (där Holmes och Moriarty har sin berömda brottningsmatch) men en av deltagarna, den geniale, flamboyante och mycket kontroversielle författaren Gustav Slavorigin hittas mördad i det lokala Holmesmuseet. Samtliga deltagare i konferensen tycks (såklart) ha haft skäl att döda honom.

Jag trodde jag hade fått tag i en charmig Christiepastisch i trettiotalsmiljö. Hade jag tittat lite noggrannare på omslaget hade jag kanske sett mp3-spelaren bland all Holmesmemorabilia. För And then there was no one är något så märkligt som en postmodern pusseldeckare. Handlingen utspelar sig år 2011, och författaren Gilbert Adair figurerar alltså själv i boken. Han upptäcker till sin förvåning att hans deckarhjältinna är en i högsta grad levande tant i tweed, om än med en air av mellankrigstid över sig.

Det är ingen hejd på alla lustiga litterära referenser och allusioner. En hel del gick mig troligtvis förbi, jag är inte tillräckligt beläst eller insatt i engelskt kulturliv. Det är metalitteratur på flera plan så det går inte att slöläsa heller. Dessutom innehåller den en mycket bra Holmes-pastisch. Egentligen vet jag inte om det är en så jättebra deckare intrigmässigt sett, men språknördar, postmodernister och folk som gärna ser den klassiska deckaren vändas ut och in kan ha riktigt skoj tillsammans med Mr Adair.