Jag är en stor omläsare, och jag har några böcker som jag läser varje jul. En av dem är Jan Mårtensons Nobelpristagaren och döden, en rätt tramsig historia, även med Mårtensonmått mätt, men julstämningen i boken är ypperlig. Jag tror jag måste återkomma till den vid ett annat tillfälle. Varje jul läser jag också Döden på Nilen. Det är visserligen en bok helt renons på julstämning, men jag förknippar den med julen ändå. Jag har ett så starkt minne från när jag läste den för första gången, antagligen i högstadiet, nerbäddad i sängen på julaftons morgon med en nyöppnad kartong Aladdin bekvämt inom räckhåll. Titta Madicken, det snöar! och Johans jul läser jag också om varje jul. Denna årligen återkommande julläsning är väl ett typiskt ett exempel på att den bästa julen är en jul som är exakt som den alltid har varit. Som den trygghetsnarkoman jag är vill jag ha min jul varm, ombonad och utan överraskningar. I år är dock inget som vanligt. Men tack och lov står Döden på Nilen i bokhyllan och väntar.
Jag tänkte först kassera mitt ursprungliga inlägg, men ångrade mig. Egentligen är nog inte trivsamma pusseldeckare välkomna i Pomegranateklubben, men jag ser genom fingrarna den här gången. Titeln var Här kommer lussedöd:
Eftersom det snart är Lucia tänkte jag att det kunde vara lämpligt att läsa på temat "Luciafirande". Just för detta ändamål har jag sparat "Vitklädd med ljus i hår" av Maria Lang som jag köpte begagnad tidigare i höstas. Hitills har jag läst blott 61 sidor, men det är ju inte luciadagen förrän imorgon så jag anser mig ha tiden för mig. Första mordet är redan begånget, Östermalmsläkaren Staffan Palm vaknar av att en vilt främmande Lucia står i hans sovrum med kaffebricka i händerna. I sängen bredvid honom ligger hans fru, den
"levnadsglada" (omskrivning för promiskuös/begiven på sponken/allmänt vulgär) Margit, och av den vitklädda gestalten bjuds de glögg som Margit raskt halsar i sig. Lussebruden försvinner lika tyst som hon kom, och medan dr Palm gör morgontoalett avlider hustrun i svåra plågor. Glöggen visar sig vara sptesad med stryknin.Christer Wijk sätts på fallet, men eftersom det här en Langdeckare från slutet av sextiotalet finns inte Puck och Einar Bure med. Annars är paret Bure ett av deckarvärldens charmigaste äkta par, tillsammans med Tommy och Tuppence Beresford och Nick och Nora Charles. Vitklädd med ljus i hår har pusseldeckarens klassiska attribut; ett antal mer eller mindre sympatiska släktingar och bekanta som alla är misstänkta, en mördare som tycks ha gått in och ut genom låsta dörrar och en infernaliskt konstruerad mordintrig. I mitt tycke var pusseldeckarens guldålder på tjugo-, trettio- och fyrtiotalet. Genren är full av långsökta och osannolika intriger, men jag tycker inte att det stör när historien utspelar sig i exempelvis ett sedan länge svunnet trettiotal. Men det sena sextiotalet ligger så pass nära min egen tid att jag får helt andra autenticitetskrav. Jag får svårarare att köpa storyn helt enkelt. Och repliker som "vi har haft det hur oppåt som helst" och "det skulle väl vara en fantastisk ploj" är visserigen hilarious, men de förstör stämningen lite.
Trots det gillar jag Vitklädd med ljus i hår så här långt. Vi får se om det blir omläsning nästa jul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar