The Pomegranate Club

For the armchair libertine



söndag 31 januari 2010

Svenska särlingar, del 1

Han var operettcharmör och kompositör. Men också nazist, mytoman, kleptoman, pornograf och bedragare. Han lyckades bli omyndigförklarad, inte bara en, utan två gånger. Om Johnny Bode vore en litterär gestalt skulle man antagligen avfärda honom som alltför osannolik. Han föddes 1912, skivdebuterade som sjuttonåring och skulle komma att ge ut hundratals sånger. En av de mest kända, En herre i frack, sjöngs in av Gösta Ekman d.ä. Hans musikaliska gärning hamnar dock lätt i skuggan av hans livsöde som helt saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Jag gör det lätt för mig och citerar delar ur hans biografi från wikipedia:

Bode levde större delen av sitt liv långt över sina tillgångar. Han var en känd figur i trettiotalets nöjesliv och att han ofta var barskrapad hindrade inte att han blev omtyckt för sin frikostighet på krogarna. Han var en mästare på att smita ut bakvägen och låta andra stå för notan. En annan utmärkande egenskap var en sällan skådad grad av mytomani. Bode lyckades gång på gång krångla in sig i svåra lögner, vilka försvårade hans karriär. Han blev god vän med Gösta Ekman d.ä. och gick som en son i huset ända tills han blev upptäckt med att försöka pantsätta dennes silverservis.

Under andra världskriget fascinerades Bode av nazismen, vilket för resten av hans liv gjorde honom bannlyst i Sveriges kulturliv. Troligen var det kombinationen av uniformer, marscher och pompös kultur tillsammans med det faktum att de godtog honom, som lockade den barnslige Bode. Han lyckades få permission från sjukhuset och reste till Finland där han tog värvning för Finland. Den lille tjocke och mycket komplicerade Bode blev snabbt omöjlig och blev hemskickad med en underofficersgrad som plåster på såren.

Bode hann inte landa på svensk mark förrän han fortsatte att förstöra sin karriär. Vid hemkomsten 1942 var motståndet mot nazismen starkare än någonsin. När Karl Gerhard för hundrade gången spelade sin starkt nazistkritiska revy Tingel-Tangel, närvarade Bode i sin finska frivilliguniform, med furirs grad på axelklaffarna och väl synligt hakkors på bröstet. Uniformen använde han sedan under sina många besök i Stockholms kulturliv. Effekten blev att de få vänner han verkligen hade tog avstånd från honom och att han blev bannlyst i svenskt kulturliv.

På femtiotalet rönte han stora framgångar som operettartist i Wien under namnet Juan Delgada. Han gifte sig med den 22-åriga Inge Pelz. Framgången i Österrike fortsatte, men var dock ingen bra medicin för den labile Bode. Han fortsatte i allt vildare stil. Han kallade sig själv Kammersänger, en hederstitel motsvarande hovsångare som han inte hade fått. Vid en presskonferens i Wien påstod han att det var han som, under pseudonym, skrivit An der schönen blauen Donau. Till slut, 1961, fick hans unga hustru nog och begärde skilsmässa. Bode svarade med det bisarra infallet att inleda en vårdnadstvist om parets tax. Bode vann målet och fick rätt att besöka hunden varje söndag.

Bode återvände till Sverige och gled under 1960-talet runt i Stockholm i lånekaruseller och småkriminalitet. Han drabbades av en psykos 1962, klädde ut sig i en stulen päls och kjol och kallade sig "fröken Florence Stephens på Huseby" Bode greps i Florence Stephens skepnad av polis i Köpenhamn och han åtalades för bland annat bedrägerier, tjuvåkning, stöld, taxismitning och tjuvringning. Emellertid fick han för andra gången i sitt liv diagnos som så kallad "fem-femma", icke tillräknelig. Diagnosen var "hypoman-manisk fas av manodepressiv psykos", och Bode skulle i flera år behöva kontrolleras psykiatriskt. Under pseudonym släppte han 1968 den pornografiska skivan Bordellmammas Visor. Framgången följdes upp med bland andra skivorna Bordellmammas dotter, Styrman Janssons Frestelser och singeln Vi är inte som andra vi. Den sistnämnda är troligen den första skivan i Sverige med homosexuellt tema. Skivorna gavs ut i flera länder, på flera olika språk. Bland annat sjunger Johnny Bode själv i den tyska versionen.


Detta och mycket mer finns att läsa i Jakten på Johnny Bode - skandalernas man av Ingmar Norlén. Mot slutet av sitt liv var han sjuklig men fortsatte att skriva musik, bland annat hyllningssånger till Prinsessan Grace av Monaco, staten Israel och Malmö FF.

Johnny Bode hade, enligt honom själv, "fantasi i blodet och operett i själen", och det är både rörande och frustrerande att läsa om hur han systematiskt förstörde sin karriär gång på gång. Här kan man verkligen tala om att begåvning och galenskap gick hand i hand. Norléns bok är som ni förstår mycket läsvärd.

Hör svensk films stiligaste skådespelare någonsin, Gösta Ekman d ä sjunga En herre i frack.



Tyvärr har jag inte hittat någon inspelning av Johnny Bodes gaylåt, men omslaget lovar gott:


A Sinister Aura

Regnet öser ner och Miss Polly Plum och hennes betjänt Montgolfier Handgraves tvingas därför avbryta sin automobilfärd och ta in på hotell i en liten stad i Massachusetts. Samma kväll tar en ung man sitt liv och Miss Polly hemsöks av drömmar om vad som hände honom. Var det verkligen självmord?

A Sinister Auraär löst baserad på verkliga händelser i slutet av 1800-talet, men författaren och illustratören Bret M Herholz har flyttat storyn till 1929. Nu är det inte intrigen som är den stora behållningen utan de stämningsfulla illustrationerna. Herholz har även omsatt Wiliam Gilettes Sherlock Holmes-pjäs till serieformat och har planer på att ge ut sin egen version av Alice i Underlandet.

fredag 22 januari 2010

Mitfordiana Overload?

Den som hyser minsta lilla anlag för anglofili kan lätt drabbas av besatthet av systrarna Mitford. Kombinationen engelsk överklass, skönhet, intelligens och ska vi säga slagfärdighet, är oemotståndlig. På svenska finns De osannolika systrarna Mitford av Cecilia Hagen. Johan Hakelius ägnar också ett kapitel i Döda vita män åt Sir Oswald Mosley, den engelska fascistledaren som lade vantarna på Diana trots att hon var gift med bryggeriarvtagaren Bryan Guiness. På engelska finns givetivs ett otal biografier. Jag har läst en, om just Diana, Anne de Courcys Diana Mitford med den något pajiga undertiteln Mitford Beauty. British Fascist. Hitler´s Angel. Bra är den hur som helst. På min att-läsa-lista ligger nu också 800 sidor brev mellan Nancy, Pamela, Diana, Jessica, Unity och Deborah. Puh. Det är ett tufft jobb men någon måste ju göra det.

Fabulous Friday

Pomegranate önsar trevlig helg och påminner om vikten av fysisk aktivitet:

söndag 17 januari 2010

I wandered lonely as a cloud...

Det började med Caspar David Friedrich-utställningen på Nationalmuseum i höstas och fortsatte sedan med Jane Campions film om John Keats som nyss hade premiär. Mina vänner, jag är glad att kunna meddela att ROMANTIKEN är tillbaka. I vår gäller karlar i knäbyxa och kravatt, långpromenader bland påskliljorna och fårfiol till middag. På kvällarna sitter vi i brasskenet och skriver dikter till Månen och en och annan grekisk urna eller bara DYRKAR varandra så där i största allmänhet.

Jag kanske låter ironisk, men inget kunde vara mer fel. Jag vill också ligga på mage i gräset och skriva poesi om dagarna och ta månskenspromenader och experimentera med egna opiumtinkturer på nätterna. Vem vill inte leva det enkla livet på landet (d v s bara en köksa till hjälp förutom gamla Mrs Bridges som kommer in på fredagar och dammar av det värsta) långt bortom stadens hets och stress? Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till romantikerna. Projekt Sturm und Drang har just inletts.

För inspiration rekommenderas läsning av Dorothy Wordsworths dagböcker och Gunnar Hardings trilogi om Byron, Shelley, Keats och Wordsworth.


















-Min hatt den har tre kanter.
-Min med.

lördag 16 januari 2010

måndag 11 januari 2010

Cheap Tartts in a box!

Varför inte slå till på The Secret History och The Little Friend - signerade! - i en stilig slipcase. Eller vad det nu heter på svenska. Förr 166,69! Nu endast 124 euro!
http://www.bookdepository.co.uk/book/9781408802922/The-Secret-History-and-the-Little-Friend

Howards End is on the Landing

Författarinnan Susan Hill går en kväll från rum till rum i sitt hus i jakt på en viss bok som hon vet att hon äger, men som hon inte kan hitta. I alla rum upptäcker hon olästa böcker, böcker hon inte ens visste att hon ägde och böcker hon läst och gärna vill läsa om. Hon bestämmer sig för att införa köpstopp på böcker, minimera sin tid på Internet och sluta blogga under ett års tid. Istället ska hon ägna sig åt sina olästa böcker och åt omläsning av favoritböckerna. Och hon ska dessutom skriva en bok om detta läsprojekt. Resultatet är Howards End is on the Landing, med undertiteln A year of reading from home och med ett omslag som borde ge en och annan bibliofil hjärtklappning.

HEIOTL är en högtidsstund för den som tycker om att läsa böcker om böcker. Det här är en självbiografi skriven med utgångspunkt i de böcker Susan Hill har läst och älskat och som har format hennes liv. Ett kapitel heter således Great Expectations behind the sofa och handlar om hur den tioåriga Susan upptäcker Dickens hemma hos mormor. Ett annat handlar om hennes förtjusning i Pop Up-böcker och ytterligare ett om Virginia Wolf.

Som ett argument för att införa köpstopp, något som de flesta bibliofiler tycks fundera på ibland, fungerar HEIOTL däremot mycket dåligt. Jag läser med papper och penna i hand för att kunna anteckna alla titlar och författare som jag bara MÅSTE läsa. Hur kan jag inte ha läst något av Barbar Pym? Eller Elizabet Bowen? Susan Hill tycks dessutom ha träffat de flesta brittiska nittonhundratalsfförfattare personligen och jag njuter av att läsa om när hon stöter ihop med en tweedklädd och ålderstigen E.M Forster bland bokhyllorna på English Library, och hur Roald Dahl snäser av några vuxna fans med orden "jag skriver bara autografer åt barn" för att sedan signera 25 papperslappar till Susans dotter "så hon kan sälja dem på skolgården". Och hur han sedan kliver rakt ut i en trafikerad gata och motar bort bilarna med sitt paraply.

Susan Hill är dessutom befriande politiskt inkorrekt på ett sätt som jag inbillar mig att bara engelsmän kommer undan med. Det kanske kan uppfattas som snobbigt att dissa australiensiska författare rakt av, eller att skriva om hur hon har försökt gilla Terry Pratchett men misslyckats eftersom han bara skriver samma bok om och om igen om "wee little men". Om jag har några invändningar skulle det i så fall vara att hon ägnar ett helt kapitel åt W G Sebald eller kapitlet om "reading for the soul" som sätter likhetstecken mellan andlig läsning och läsning av kristna författare. Samtidigt är det just subjektiviteten som gör det här till en så rolig och inspirerande läsning.

fredag 8 januari 2010

torsdag 7 januari 2010

Ursäkta röran, vi bygger om

Nytt år, nytt decennium! Man vill riva för att få ljus och luft, men inser snart att Pomegranate Club gör sig bäst i murrigt och brunt - eller möjligtvis vinrött. Här är det ständigt höst, regn och dimma i luften. And it´s always teatime. Jag ber om ursäkt för det förvirrande intryck som mina försök att prova ut rätt kostym för bloggen skapar. Vi får se hur det slutar.

In a castle of dark and sombre mystery

Här hade jag, sent om sider, tänkt lägga ut texten om The Sherlock Holmes Experience som jag bevistade i lördags. Men varför göra det när andra gör det så mycket bättre? För den som vill läsa om filmen kan jag varmt rekommendera Diva Hysterias eller Mattias Boströms inlägg. Jag nöjer mig med att konstatera att det var två timmars högklassig underhållning som fick viktoriana-fantasten i mig att gå i spinn.

För att ladda inför filmen tittade jag på den tecknade Disneyfilmen (och Holmespastischen) The Great Mouse Detective. Som det kriminella geniet Ratigan - gnagarnas egen Professor Moriarty - hör vi Vincent Price. Boris Karloff och Bela Lugosi må vara de största inom den klassiska skräckgenren, men Mr Price diaboliska elegans förtjänar ökad uppmärksamhet. Du har kanske inte sett honom i någon film, men du har garanterat hört honom. Vincent Price är skräckrösten i Michael Jacksons Thriller. Hans signum, det sardoniskt höjda ögonbrynet och den välmodulerade rösten förgyller de filmatiseringar som Roger Corman gjorde av Edgar Allan Poes noveller på sextiotalet. Här är en av mina favoriter, The Tomb of Ligeia. En studie i nekrofili, dödslängtan och kattskräck. Allt i färgsprakande technicolor:


lördag 2 januari 2010

Baker Street revisited

Jag var först skeptisk, sedan försiktigt positiv och nu är jag SJUKT peppad inför Sherlock Holmes-filmen ikväll. So what att jag inte kunde se den på premiären iförd viktoriansk galadräkt. So what att jag kommer att avnjuta den i Täby Centrum (av barnvaktstekniska skäl) och inte på Leicester Square. Spelar roll. Uppladdningen har skett i hemmets lugna vrå med te i Sherlockmuggen och The Great Mouse Detective på youtube. Jag är redo.