Den nakna lunchen

Tänk om man sluppe äta lunch på jobbet. Tänk om man bara kunde ta ett piller och så var man mätt och slapp ägna sin snålt tilltagna lunchrast åt gårdagens uppvärmda middagsrester och trista kolleger som bara maler och maler om ännu tristare saker.

Igår sken solen och det var en sån där iskallt vacker vinterdag som det finns alldeles för få av. Jag kände att jag bara måste ut, UT! Jag köpte ett par ostfrallor och en banan och tänkte att jag kunde promenera och äta samtidigt. Men satan i gatan vad kallt det var. "Att ta en promenad den dagen var otänkbart." (Japp, där fick jag med inledningsmeningen i en av mina favoritböcker, gissa vilken..?) Jag insåg att jag var tvungen att sätta mig på biblioteket och äta min medhavda mat (något som givetvis är STRÄNGELIGEN förbjudet, men ibland måste man leva lite farligt) Hela bibblans baksida består av en glasvägg som vetter mot en skogsdunge med bergknallar och tallar. Frosten på trädgrenarna gnistrade i solskenet och det var allmänt supervackert. Det var som att vara ute fast inne. Jag såg fram emot en halvtimme med The Dracula Dossier som jag hittade på SF-bokhandeln härom veckan. James Reese har fabulerat ihop en historia om hur Bram Stoker jagar Jack the Ripper i Whitechapels mörka och dimmiga gränder. Morden i East End inspirerar honom sedan till att skriva Dracula några år senare. Inledningsvis var tempot lite långsamt , men så: Enter Lady Wilde, Oscars mamma. Detta magnifika fruntimmer lyfter berättelsen flera snäpp.

Då råkade min blick falla på närmaste bokhylla. Vad fanns där om inte en novellsamling av just Bram Stoker? Och bredvid den Hey Dolly av Amanda Svensson som jag har tänkt läsa men varit för snål för att köpa. Chansen att jag har hunnit läsa ut dem innan lånetiden är slut är minimal, men jag påstår mig vara en library lover, och att låta bli att låna av ett sådant skäl går inte. Sagt och gjort, båda böckerna fick föja med hem, och de fick dessutom sällskap av Flauberts Lexikon över vedertagna åsikter. Däremot fick Daniel Sjödins senaste och Rainer Maria Rilke stanna där de var. Och det trots att Rilke hade en så rolig mustach på omslaget. Jag menar en verkligt rolig mustach.

På tåget hem började jag läsa Hey Dolly och fastnade på en gång. Jack the Ripper och Bram Stoker får tåla sig lite.