Svenska särlingar, del 1

Han var operettcharmör och kompositör. Men också nazist, mytoman, kleptoman, pornograf och bedragare. Han lyckades bli omyndigförklarad, inte bara en, utan två gånger. Om Johnny Bode vore en litterär gestalt skulle man antagligen avfärda honom som alltför osannolik. Han föddes 1912, skivdebuterade som sjuttonåring och skulle komma att ge ut hundratals sånger. En av de mest kända, En herre i frack, sjöngs in av Gösta Ekman d.ä. Hans musikaliska gärning hamnar dock lätt i skuggan av hans livsöde som helt saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Jag gör det lätt för mig och citerar delar ur hans biografi från wikipedia:

Bode levde större delen av sitt liv långt över sina tillgångar. Han var en känd figur i trettiotalets nöjesliv och att han ofta var barskrapad hindrade inte att han blev omtyckt för sin frikostighet på krogarna. Han var en mästare på att smita ut bakvägen och låta andra stå för notan. En annan utmärkande egenskap var en sällan skådad grad av mytomani. Bode lyckades gång på gång krångla in sig i svåra lögner, vilka försvårade hans karriär. Han blev god vän med Gösta Ekman d.ä. och gick som en son i huset ända tills han blev upptäckt med att försöka pantsätta dennes silverservis.

Under andra världskriget fascinerades Bode av nazismen, vilket för resten av hans liv gjorde honom bannlyst i Sveriges kulturliv. Troligen var det kombinationen av uniformer, marscher och pompös kultur tillsammans med det faktum att de godtog honom, som lockade den barnslige Bode. Han lyckades få permission från sjukhuset och reste till Finland där han tog värvning för Finland. Den lille tjocke och mycket komplicerade Bode blev snabbt omöjlig och blev hemskickad med en underofficersgrad som plåster på såren.

Bode hann inte landa på svensk mark förrän han fortsatte att förstöra sin karriär. Vid hemkomsten 1942 var motståndet mot nazismen starkare än någonsin. När Karl Gerhard för hundrade gången spelade sin starkt nazistkritiska revy Tingel-Tangel, närvarade Bode i sin finska frivilliguniform, med furirs grad på axelklaffarna och väl synligt hakkors på bröstet. Uniformen använde han sedan under sina många besök i Stockholms kulturliv. Effekten blev att de få vänner han verkligen hade tog avstånd från honom och att han blev bannlyst i svenskt kulturliv.

På femtiotalet rönte han stora framgångar som operettartist i Wien under namnet Juan Delgada. Han gifte sig med den 22-åriga Inge Pelz. Framgången i Österrike fortsatte, men var dock ingen bra medicin för den labile Bode. Han fortsatte i allt vildare stil. Han kallade sig själv Kammersänger, en hederstitel motsvarande hovsångare som han inte hade fått. Vid en presskonferens i Wien påstod han att det var han som, under pseudonym, skrivit An der schönen blauen Donau. Till slut, 1961, fick hans unga hustru nog och begärde skilsmässa. Bode svarade med det bisarra infallet att inleda en vårdnadstvist om parets tax. Bode vann målet och fick rätt att besöka hunden varje söndag.

Bode återvände till Sverige och gled under 1960-talet runt i Stockholm i lånekaruseller och småkriminalitet. Han drabbades av en psykos 1962, klädde ut sig i en stulen päls och kjol och kallade sig "fröken Florence Stephens på Huseby" Bode greps i Florence Stephens skepnad av polis i Köpenhamn och han åtalades för bland annat bedrägerier, tjuvåkning, stöld, taxismitning och tjuvringning. Emellertid fick han för andra gången i sitt liv diagnos som så kallad "fem-femma", icke tillräknelig. Diagnosen var "hypoman-manisk fas av manodepressiv psykos", och Bode skulle i flera år behöva kontrolleras psykiatriskt. Under pseudonym släppte han 1968 den pornografiska skivan Bordellmammas Visor. Framgången följdes upp med bland andra skivorna Bordellmammas dotter, Styrman Janssons Frestelser och singeln Vi är inte som andra vi. Den sistnämnda är troligen den första skivan i Sverige med homosexuellt tema. Skivorna gavs ut i flera länder, på flera olika språk. Bland annat sjunger Johnny Bode själv i den tyska versionen.

Detta och mycket mer finns att läsa i Jakten på Johnny Bode - skandalernas man av Ingmar Norlén. Mot slutet av sitt liv var han sjuklig men fortsatte att skriva musik, bland annat hyllningssånger till Prinsessan Grace av Monaco, staten Israel och Malmö FF.

Johnny Bode hade, enligt honom själv, "fantasi i blodet och operett i själen", och det är både rörande och frustrerande att läsa om hur han systematiskt förstörde sin karriär gång på gång. Här kan man verkligen tala om att begåvning och galenskap gick hand i hand. Norléns bok är som ni förstår mycket läsvärd.

Hör svensk films stiligaste skådespelare någonsin, Gösta Ekman d ä sjunga En herre i frack.



Tyvärr har jag inte hittat någon inspelning av Johnny Bodes gaylåt, men omslaget lovar gott: