Howards End is on the Landing

Författarinnan Susan Hill går en kväll från rum till rum i sitt hus i jakt på en viss bok som hon vet att hon äger, men som hon inte kan hitta. I alla rum upptäcker hon olästa böcker, böcker hon inte ens visste att hon ägde och böcker hon läst och gärna vill läsa om. Hon bestämmer sig för att införa köpstopp på böcker, minimera sin tid på Internet och sluta blogga under ett års tid. Istället ska hon ägna sig åt sina olästa böcker och åt omläsning av favoritböckerna. Och hon ska dessutom skriva en bok om detta läsprojekt. Resultatet är Howards End is on the Landing, med undertiteln A year of reading from home och med ett omslag som borde ge en och annan bibliofil hjärtklappning.

HEIOTL är en högtidsstund för den som tycker om att läsa böcker om böcker. Det här är en självbiografi skriven med utgångspunkt i de böcker Susan Hill har läst och älskat och som har format hennes liv. Ett kapitel heter således Great Expectations behind the sofa och handlar om hur den tioåriga Susan upptäcker Dickens hemma hos mormor. Ett annat handlar om hennes förtjusning i Pop Up-böcker och ytterligare ett om Virginia Wolf.

Som ett argument för att införa köpstopp, något som de flesta bibliofiler tycks fundera på ibland, fungerar HEIOTL däremot mycket dåligt. Jag läser med papper och penna i hand för att kunna anteckna alla titlar och författare som jag bara MÅSTE läsa. Hur kan jag inte ha läst något av Barbar Pym? Eller Elizabet Bowen? Susan Hill tycks dessutom ha träffat de flesta brittiska nittonhundratalsfförfattare personligen och jag njuter av att läsa om när hon stöter ihop med en tweedklädd och ålderstigen E.M Forster bland bokhyllorna på English Library, och hur Roald Dahl snäser av några vuxna fans med orden "jag skriver bara autografer åt barn" för att sedan signera 25 papperslappar till Susans dotter "så hon kan sälja dem på skolgården". Och hur han sedan kliver rakt ut i en trafikerad gata och motar bort bilarna med sitt paraply.

Susan Hill är dessutom befriande politiskt inkorrekt på ett sätt som jag inbillar mig att bara engelsmän kommer undan med. Det kanske kan uppfattas som snobbigt att dissa australiensiska författare rakt av, eller att skriva om hur hon har försökt gilla Terry Pratchett men misslyckats eftersom han bara skriver samma bok om och om igen om "wee little men". Om jag har några invändningar skulle det i så fall vara att hon ägnar ett helt kapitel åt W G Sebald eller kapitlet om "reading for the soul" som sätter likhetstecken mellan andlig läsning och läsning av kristna författare. Samtidigt är det just subjektiviteten som gör det här till en så rolig och inspirerande läsning.