1. Michael Cox. Mörkrets väg
Underbar, underbar, underbar! Viktoriana och anglofiliporr av yppersta klass. Späckad med roliga noter, latinska och franska citat, bibliofili, och ett härligt persongalleri där folk har namn som Fordyce Jukes och Willoughby Le Grice. Man vill läsa med pennan i hand för att kunna anteckna alla äkta och fiktiva referenser. Som läsare kliver man in i hjältens... nej förresten, låt oss kalla honom dramats huvudperson istället, huvud och följer honom i hans förberedelser för att hämnas på sin ärkefiende, den kriminelle poeten (don´t you just love that?) P. Rainsford Daunt. Edward Glover har blivt berövad allt; sitt rättmätiga arv, sitt livs kärlek och sin heder. Hans beslut att hämnas blir till slut en besatthet som obönhörligen driver honom mot hans undergång, via smutsiga bordeller, eleganta salonger och eländiga opiumhålor. Jag förlorade mig helt i den här berättelsen och fick tvinga mig själv att inte sträckläsa eftersom jag ville att den skulle vara länge, länge. Mörkrets väg har en otroligt ambitiös och genomarbetad intrig med målande och utförliga miljöbeskrivningar samtidigt som det är en riktig bladvändare.
Bokens första mening: Efter att ha tagit livet av den rödhårige gick jag till Quinn´s och intog en ostronsupé.
2. Martina Lowden. Allt
Jag känner en hel del folk som inte orkade läsa ut den här boken, och det har jag viss förståelse för. Själv läste jag de första 300 sidorna maniskt, i princip utan att lyfta blicken från sidorna. Jag var helt fascinerad, framför allt av språket, men också, måste jag erkänna, av Martina Lowden som person. Efter 300 sidor tog jag en paus på några dagar och så läste jag resten, inte lika maniskt och inte lika fascinerad. Lite beror nog mitt svalnande intresse på att jag började längta efter en mer konventionell roman, en beskrivning av de yttre händelserna också. Allt är 628 sidor dagboksanteckningar förda under drygt tre år, men mycket lite handlar om vad som egentligen "händer". Å andra sidan, om livet är litteratur och tvärtom, då är det precis det den gör. Men ändå. Jag blir så nyfiken på vad som (också) hände. Jag tycker inte att den sista hälften av boken är lika bra. Jag vill inte använda ordet tjatig, men låt oss säga att nyhetens behag lägger sig. Men eftersom listan gäller mina främsta litterära upplevelser, inte nödvändigtvis de "bästa" så spelar det ingen roll. Allt förändrar faktiskt ens sätt att tänka på världen och språket. I alla fall ett tag. Dags för omläsning!
Bokens första mening: Jag hatar postmodernismerna.
3. Ola Skogäng. Mumiens blod (seriealbum)
Jag erkänner. Jag har haft ingrodda fördomar mot vuxna som läser serier. Fördom nr 1: Folk som läser serier är oftast män med dålig hygien och skev kvinnosyn. Fördom nr 2: Folk som läser serier gör det för att de inte orkar läsa "riktiga" böcker.
Min erfarenhet av serier bestod fram till i höstas av de Tintinalbum som jag plöjde i lågstadiet. Så stiftade jag bekantskap med björnen Theo och hans ockulta kuriositeter och Halleluja! Jag måste erkänna: Jag har sett ljuset! Så här efteråt känns de inte alls märkligt att frälsningen skulle komma i form av en jättenalle till antikvariatsinnehavare.
Mumiens blod är stilmässigt inspirerad av Hergés tecknarstil, så för en gammal Tintinläsare känns det här som att komma hem. I Mumiens blod ger oss Ola Skogäng vampyrer, egyptisk mysticism, lite superhjälteflörtande, och massor av stockholmsatmosfär. Det är gjort med ett väldigt gott humör, och det är mycket underhållande. Läs Mumiens blod och missa för all del inte Theos snygga hemsida.
Mumiens blod är stilmässigt inspirerad av Hergés tecknarstil, så för en gammal Tintinläsare känns det här som att komma hem. I Mumiens blod ger oss Ola Skogäng vampyrer, egyptisk mysticism, lite superhjälteflörtande, och massor av stockholmsatmosfär. Det är gjort med ett väldigt gott humör, och det är mycket underhållande. Läs Mumiens blod och missa för all del inte Theos snygga hemsida.
Bokens första replik: Han sitter på sluten avdelning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar