The Pomegranate Club

For the armchair libertine



torsdag 12 november 2009

Paranoia, bögskräck och förgiftade äpplen

Johan Hakelius får ursäkta, men höstens dödaste, vitaste, och mest engelska excentriker heter Alan Turing. Och han återfinns inte i Hakans bok. David Lagercrantz har däremot skrivit en roman om honom, Syndafall I Wilmslow.

Alan Turing var matematiker och mannen som knäckte tyskarnas kodsystem, Enigma. Det var också han som lade grunden till utvecklandet av datamaskinen. Efter spoionskandalen med Burgess och Maclean inleddes rena häxjakten på homosexuella i England. Homosexuella handlingar var förbjudna och den som åkte fast fick välja mellan fängelsestraff eller att genomgå östrogenbehandling. När Alan Turing anmälde ett inbrott i sitt hem trodde han naivt nog att polisen skulle försöka få fast inbrottstjuven, men när det framkom att han var homosexuell ägnade de istället all kraft åt att sätta dit honom för grov sedeslöshet. Turing dömdes till att genomgå hormonbehandling, och fick inte längre fortsätta sin forskning eftersom han på grund av sin läggning ansågs vara en säkerhetsrisk. Han blev allt mer isolerad och till slut tog han sitt liv genom att äta ett äpple doppat i cyankalium.

Den andra huvudpersonen i boken är också en ganska udda figur, en ung kriminalassistent vid namn Leonard Corell. Med sin privatskolebakgrund är Corell en främmande fågel i polishuset. Egentligen skulle han studerat matematik på universitetet men familjen förlorade sina pengar och han blev alltså polis istället. Nu känner sig allmänt bitter och malplacerad, och pendlar mellan självförakt och överlägsenhet mot omgivningen. När han får i uppdrag att utreda Corells död ser han det först som ett rutinärende, men när han inser att Turing var matematiker börjar han gräva djupare i fallet. Han blir dock genast motarbetad av sina överordnade. Det är tydligt att Turing har blivit obekväm och helst bör glömmas bort.

Boken utspelar sig i juni 1954, och trots att det är sommar är stämningen lika grådaskig som en kallnad kopp te. Det är mycket rökiga polisstationer, regnvåta trenchcoates och lukten av fuktigt ylle. Jag är imponerad över att David Lagercrantz har skrivit en verkligt rörande roman om utanförskap och annorlundahet och lyckats kombinera detta med spänningen från en spionroman. Alla som ibland får känslan av att befinna sig på fel plats i tillvaron bör läsa den här boken. Den som gillar grå regnväderskänsla och engelsk efterkrigstid bör också läsa den. Och den som är intresserad av matematiska problem och Enigmakoden bör defintivt läsa den. Faktum är att alla borde göra det. Det här kan vara årets bästa läsning.

9 kommentarer:

Lisa sa...

Haha, illvilling är officiellt mitt nya favoritord! :D

Tack så jättemycket för berömmet! Jag snubblade faktiskt diskret över din blogg härom veckan (minns inte hur), och blev ytterst förtjust i den. :)

Moriarty i fråga kommer från de sovjetiska Holmes-filmatiseringarna från 80-talet, med superba Vasily Livanov och Vitali Solomin i huvudrollerna. Deras uttal av bokstaven H är - inte helt relevant men - deliciöst. :)

Boken du skriver om låter för övrigt oemotståndlig...

Unknown sa...

Jag har tappat all förtjusning över Hakelius och Lamm sedan jag läste Camilla Thulins Karlar med stil. Töntar är vad de är, Hakelius dessutom utan någon som helst självinsikt i detta (Lamm å sin sida medveten men ytterst plågad av det). Turing däremot är min stora idol som förkroppsligar allt jag gillar: bög, nörd, matematik, nazistiskt chifferspecialist, Oxford, giftmord, you name it. Det finns en underbar sketch där han den tjocka i Little Britain är ngn form av guide som visar runt i "källaren där Turing satt och knäckte koden samt torterade sig själv". Ska försöka leta upp den.

Creutz sa...

Mycket intressant.

Rävjägarn sa...

Det finns en film som handlar om Guy Burgess ungdom, som student i Oxford, Another country: http://www.youtube.com/watch?v=3b0d_rgwdwI

Pomegranate sa...

Lisa: Tack för tipset. Jag arbetar mig långsamt igenom den ryska Baskervilles hund på youtube, tempot är väl inte det snabbaste, men stämningen är ju fantastisk.

Pojkfröken: Tönt eller inte, han skriver bra. Hakan, alltså. Vill hemskt gärna se Little Britain om Turing.

Rävjägarn: Jag såg den faktiskt på någon filmkanal för inte så länge sedan. BBC gjorde ju en tv-serie, Cambridge Spies, för några år sedan. Tror att den var väldigt bra även om jag missade nästan alla avsnitt. http://www.youtube.com/watch?v=M34JW83J3SM&NR=1

mind the book sa...

noterar detta boktips! för mig kan det här bli nya 'drömfakulteten', d.v.s. en ny svensk favoritroman med biografiska övertoner

turings trendiga hood: http://lasdagboken.blogdns.com/index.php?entry=entry090217-190746

han förekommer också i den franska boken Självmordsaffären, där ett alternativ är att köpa ett förgiftat äpple

Pomegranate sa...

Just det, ditt inlägg om Sid och Nancy har jag ju läst, men att du nämde Turing mindes jag inte.

Självmordsaffären verkar ju väldigt rolig...synd att mina franskkunskaper är så bristfälliga. Är för övrigt en trogen läsare av din blogg. Loves it.

Lisa sa...

Oo, jag ser (något sent) att samtalet kommit in på Cambridge Spies. :D Det var ett tag sedan jag såg den, men jag har ytterst positiva minnen av den. Krigstid, politik, male bonding av alla de slag, män i kostym (och utan)... mmm.
Jag beskyller dock serien för den obotliga faiblesse jag utvecklat för Samuel West, som spelade Anthony Blunt. Suck.
http://www.youtube.com/watch?v=45rO73levwY

Pomegranate sa...

Åh, Samuel West! Det är något med den där lite mörka galna blicken kombinerat med hans i övrigt ganska veka (och det menar jag självklart som ngt positivt) framtoning...