The Victorian Undertaker

Trevor May är en man med ett gissningsvis stort intresse för viktoriana. Åtminstone får man det intrycket när man läser titlarna i hans bokproduktion: The Victorian Workhouse, The Victorian Schoolroom, The Victorian Clergyman, The Victorian Railway Worker och The Victorian domestic servant, samt Edwardian and Victorian Prisons. Alla titlar låter intressanta, men mitt förstahandsval blev givetvis The Victorian Undertaker, en 32 sidor kort bok, sprängfylld med fakta om de viktorianska begravningssederna och begravningsbranschen.

Vid den här tiden fick begravningsindustrin ett rejält uppsving och påkostade begravningar med plymförsedda vagnar, hästar och professional mourners blev en allt vanligare syn, i alla fall i städerna. "Det är svårt för dagens människor att förstå viktorianernas besatthet av döden, på samma sätt som de skulle ha svårt att förstå vår besatthet av sex" skriver Trevor May. Döden var givetvis närvarande på ett annat sätt än idag. Dels genom religionen, men framförallt genom den höga dödligheten. Det var inte ovanligt att man började planera sin begravning redan som ung. Överhuvudtaget var inställningen till döden betydligt mer avslappnad, Trevor May berättar om mannen som köpte sin kista i god tid, och i väntan på att den skulle komma till användning ställde den på högkant och använde den som skåp. Skådespelerskan Sarah Bernhardt förvarade sin kista i sin buodoir. På bilden här intill poserar hon i den för en fotograf.


En änka förväntades bära helsvart under ett år och en dag efter makens död, och efter två år kunde hon börja använda lila och grått. Under det första året fick hon inte acceptera några inbjudningar eller visa sig ute i sociala sammanhang. För en änkling var det, inte helt oväntat, inte lika strikt. Han kunde närsomhelst gifta om sig, och sörjandet övertogs då smidigt nog av den nya frun. Efter bröllopet var det hon som fick ikläda sig sorgdräkt för att sörja sin företrädare. Trendsättare när det gällde sorg och sörjande var ingen mindre än Drottning Victoria själv. Efter att hennes älskade Prins Albert dött 1861 fick tjänstefolket bära svart armbindel i åtta år. Själv blev hon känd som The Widow of Windsor och sörjde sin make tills hon dog 40 år senare.


The Victorian Undertaker presenterar fakta om den viktorianska tidens begravningar, men handlar inte mycket om viktorianernas uppfattning och syn på döden. Om detta hoppas jag att man kan läsa i The Victorian Celebration of Death som jag har lagt i min önskelista på Amazon tillsammans med Necropolis. London and its dead. Den senare handlar om den enorma begravningsplats som byggdes i Woking sedan kyrkogårdarna i London blivit överfulla på grund av befolkningsexplosionen under industrialismen. Ut till begravningsplatsen byggdes en särskild järnväg, The Necropolis Light Railway. Och det engelska klassamhället bibehölls även efter döden. Likets resa till den sista vilan kunde givetvis ske antingen i första, andra eller tredje klass.