The Pomegranate Club

Sherlock Holmes- och Draculapastischer får anses vara egna genrer vid det här laget. Tycker man att dessa båda herrar känns lite uttjatade kan man istället ägna sig åt att läsa romaner om deras upphovsmän/litterära agenter. Conan Doyle löser kriminalfall tillsammans med Oscar Wilde i The Candlelight Murders, och på sistone har jag läst inte bara en, utan två böcker i vilka Bram Stoker jagar Jack the Ripper i Londons East End.

I James Reeses The Dracula Dossier möter vi Bram Stoker i hans jobb som hårt pressad allt-i-allo till skådespelaren Henry Irving. Stokers komplexa förhållande till sin arbetsgivare ges stort utrymme i berättelsen. Han känner sig mer eller mindre livegen, och att Mörkrets furste senare kommer att få låna drag av Henry Irving är inte så konstigt. I The Dracula Dossier befinner vi oss dock i London år 1888, nio år innan Dracula ges ut. James Reese blandar historiska personer och faktiska skeenden med egna fantasier och fiktion. Händelserna i Whitechapel får betydelse för Bram Stoker både professionellt och rent personligt. Stoker blir kontaktad av sin vän och kollega Thomas Hall Caine som ber Stoker ta hand om bekant, den märklige amerikanen Francis Tumblety. Redan från början tycker Stoker att denne Tumblety är en synnerligen obehaglig figur, men Caine själv är försvunnen och svarar inte på Stokers brev. Stoker blir därmed mot sin vilja Tumbletys guide i staden. Snart visar det sig att Tumblety pressar Caine på pengar för att inte offentliggöra de brev av "indiskret natur" som Caine har skickat till honom. När mördandet i East End börjar anar Bram Stoker snart vem det är som är skyldig.

Varför Caine valde att inleda en intim relation med denne Tumblety är dock något oklart. En man som har för vana vid middagsbjudningar visa upp sin samling livmödrar i formaldehyd är onekligen fascinerande, men åtminstone jag skulle valt att hålla en sådan karl på armlängds avstånd. Som om inte detta vore nog avslöjar en bildgoogling av Tumblety en rent kriminell mustasch.

Tumblety är ett bekant namn för dagens ripperologer, och han ansågs var en sannolik Ripperkandidat redan när det begav sig. Intrigen i The Dracula Dossier är minst sagt fantasifull, men jag ska inte närmare gå in på de motiv som enligt James Reese ligger bakom seriemorden eftersom det vore att förstöra det roliga.

I boken flimrar tidens kulturella elit förbi; W B Yeats, Sarah Bernhardt, Ellen Terry och Oscar Wilde, för att inte tala om Oscars mor Lady Wilde. Tillsammans med Caine, som Stoker kallade för "Hommy Beg", och Lady Wilde försöker han stoppa mördaren - med begränsad framgång får man väl säga. Morden i Whitechapel kommer att påverka Bram Stoker både personligt och professionellt. Inspirerad av händelserna skriver han så småningom Dracula, som han för övrigt tillägnar "My dear Hommy Beg." Blinkningarna till Dracula är många, och faktiskt en av de stora behållningarna med romanen. En annan är skildringen av Stokers arbete på Lyceumteatern och hans tröstlösa försök att hålla den minst sagt krävande Henry Irving på gott humör. The Dracula Dossier är riktigt underhållande, framförallt för den som har viss förkunskap om både Dracula och Jack the Ripper. Och trots att man vet "hur det kommer att gå" lyckas James Reese hålla spänningen uppe boken igenom.