The Terrific Register var en föregångare till den billiga sensationslitteratur som kom att kallas Penny Dreadfuls. Magasinet utkom i 104 avsnitt på 1820-talet och var fullspäckat med mord, spöken, tortyr och allsköns bisarra händelser. Tydligen var detta den unge Charles Dickens favoritläsning. Nu finns de bästa berättelserna utgivna i serien Tales of the Terrific Register.Jag har inte läst någon av dem ännu, men innehållet låter lockande: Här kan man läsa om ärkebiskopen som blev uppäten av råttor, hur någon blev ihjälsugen (!) av en björn, folk som självantänder, utvecklar horn eller blir hajbitna under en fisketur i Yorkshire. Serien innehåller flera titlar: The Book of Wonders (som exemplen ovan är hämtade ifrån), The Book of Pirates and Highwaymen, The Book of Murder, och kanske inte fullt så bloddrypande, men vem vet: The Book of London.
8 kommentarer:
Ihjälsugen!? Måste man ju bara läsa mer om!
Ja, det stod sucked to death, jag blev nästan osäker på om jag missat något i översättningen.
Såg dokumentären Jakten på Bernhard på svt.play idag-rekommenderas för övrigt. Hur som - Bernhard hade mycket grejor, led av sk disposofobi och via wiki hittade jag detta som jag tror du skulle gilla:
http://en.wikipedia.org/wiki/Collyer_brothers
Skall själv försöka hitta bok i ämnet.
Trevlig helg hälsar Eva, måste hitta någon vettig signatur, ärligt talat
Dessa 1700-talsbjörnar och deras fantastiska färdigheter... vilken kreativitet! Var har dagens litterära björnar att komma med? Med en förgrundsfigur som Bamse har man onekligen anledning att befara att någonting - vad gäller kreativ grymhet - gått förlorat under tidens gång...
Inte så anonyma Eva: Ska se Jakten på Bernhard så fort tillfälle ges. Och bröderna Collyer! Fantastiskt, tack för den länken. Känner att de förtjänar ett eget inlägg...I wikitexten nämns ju ett Frasieravsnitt där Martin Crane jämför niles och frasier med dessa bröder - jag såg det avsnittet nyss men den referensen gick då över mitt huvud. De verkar vara lite av ett household name i USA men jag hade aldrig hört talas om dem. Återigen, tusen tack.
Lisa: Instämmer fullständigt! Dagens litterära björnar är en samling fjollor. Ta bara Rasmus Nalle i sina löjliga byxor. Bor hemma hos morsan också tydligen. För att inte tala om Teddybjörnen Fredriksson eller det där bögkollektivet Björnligan. Man har svårt att tänka sig att deras förfäder var ute och sög ihjäl folk till höger och vänster.
Ack ja, det smärtar mig att läsa dina utmärkta exempel.
Någon borde sannerligen ta bladet från munnen och författa en monografi, alternativt avslöjande och rikligt illustrerad artikelserie, om detta skandalösa förfall som drabbat björnsamhället.
Förnämliga boktips!
Men jag känner i alla fall en björn som inte är någon mes. Jag säger bara Paddington!
Lisa: Ja, sanningen måste fram! När jag blir pensionär ska jag ägna mig helhjärtat åt frågan - så fort jag löst Palmemordet.
Mrs Calloway: Paddington, ja! Han kanske inte är råstyrkan personifierad, men han är allt annat än mesig. Dessutom har han ju oklanderlig klädsmak, duffel är aldrig fel.
Skicka en kommentar