The Pomegranate Club

For the armchair libertine



måndag 27 april 2009

Sherlock Holmes- och Draculapastischer får anses vara egna genrer vid det här laget. Tycker man att dessa båda herrar känns lite uttjatade kan man istället ägna sig åt att läsa romaner om deras upphovsmän/litterära agenter. Conan Doyle löser kriminalfall tillsammans med Oscar Wilde i The Candlelight Murders, och på sistone har jag läst inte bara en, utan två böcker i vilka Bram Stoker jagar Jack the Ripper i Londons East End.

I James Reeses The Dracula Dossier möter vi Bram Stoker i hans jobb som hårt pressad allt-i-allo till skådespelaren Henry Irving. Stokers komplexa förhållande till sin arbetsgivare ges stort utrymme i berättelsen. Han känner sig mer eller mindre livegen, och att Mörkrets furste senare kommer att få låna drag av Henry Irving är inte så konstigt. I The Dracula Dossier befinner vi oss dock i London år 1888, nio år innan Dracula ges ut. James Reese blandar historiska personer och faktiska skeenden med egna fantasier och fiktion. Händelserna i Whitechapel får betydelse för Bram Stoker både professionellt och rent personligt. Stoker blir kontaktad av sin vän och kollega Thomas Hall Caine som ber Stoker ta hand om bekant, den märklige amerikanen Francis Tumblety. Redan från början tycker Stoker att denne Tumblety är en synnerligen obehaglig figur, men Caine själv är försvunnen och svarar inte på Stokers brev. Stoker blir därmed mot sin vilja Tumbletys guide i staden. Snart visar det sig att Tumblety pressar Caine på pengar för att inte offentliggöra de brev av "indiskret natur" som Caine har skickat till honom. När mördandet i East End börjar anar Bram Stoker snart vem det är som är skyldig.
Varför Caine valde att inleda en intim relation med denne Tumblety är dock något oklart. En man som har för vana vid middagsbjudningar visa upp sin samling livmödrar i formaldehyd är onekligen fascinerande, men åtminstone jag skulle valt att hålla en sådan karl på armlängds avstånd. Som om inte detta vore nog avslöjar en bildgoogling av Tumblety en rent kriminell mustasch.

Tumblety är ett bekant namn för dagens ripperologer, och han ansågs var en sannolik Ripperkandidat redan när det begav sig. Intrigen i The Dracula Dossier är minst sagt fantasifull, men jag ska inte närmare gå in på de motiv som enligt James Reese ligger bakom seriemorden eftersom det vore att förstöra det roliga.
I boken flimrar tidens kulturella elit förbi; W B Yeats, Sarah Bernhardt, Ellen Terry och Oscar Wilde, för att inte tala om Oscars mor Lady Wilde. Tillsammans med Caine, som Stoker kallade för "Hommy Beg", och Lady Wilde försöker han stoppa mördaren - med begränsad framgång får man väl säga. Morden i Whitechapel kommer att påverka Bram Stoker både personligt och professionellt. Inspirerad av händelserna skriver han så småningom Dracula, som han för övrigt tillägnar "My dear Hommy Beg." Blinkningarna till Dracula är många, och faktiskt en av de stora behållningarna med romanen. En annan är skildringen av Stokers arbete på Lyceumteatern och hans tröstlösa försök att hålla den minst sagt krävande Henry Irving på gott humör. The Dracula Dossier är riktigt underhållande, framförallt för den som har viss förkunskap om både Dracula och Jack the Ripper. Och trots att man vet "hur det kommer att gå" lyckas James Reese hålla spänningen uppe boken igenom.

lördag 11 april 2009

torsdag 9 april 2009

The Victorian Undertaker

Trevor May är en man med ett gissningsvis stort intresse för viktoriana. Åtminstone får man det intrycket när man läser titlarna i hans bokproduktion: The Victorian Workhouse, The Victorian Schoolroom, The Victorian Clergyman, The Victorian Railway Worker och The Victorian domestic servant, samt Edwardian and Victorian Prisons. Alla titlar låter intressanta, men mitt förstahandsval blev givetvis The Victorian Undertaker, en 32 sidor kort bok, sprängfylld med fakta om de viktorianska begravningssederna och begravningsbranschen.

Vid den här tiden fick begravningsindustrin ett rejält uppsving och påkostade begravningar med plymförsedda vagnar, hästar och professional mourners blev en allt vanligare syn, i alla fall i städerna. "Det är svårt för dagens människor att förstå viktorianernas besatthet av döden, på samma sätt som de skulle ha svårt att förstå vår besatthet av sex" skriver Trevor May. Döden var givetvis närvarande på ett annat sätt än idag. Dels genom religionen, men framförallt genom den höga dödligheten. Det var inte ovanligt att man började planera sin begravning redan som ung. Överhuvudtaget var inställningen till döden betydligt mer avslappnad, Trevor May berättar om mannen som köpte sin kista i god tid, och i väntan på att den skulle komma till användning ställde den på högkant och använde den som skåp. Skådespelerskan Sarah Bernhardt förvarade sin kista i sin buodoir. På bilden här intill poserar hon i den för en fotograf.


En änka förväntades bära helsvart under ett år och en dag efter makens död, och efter två år kunde hon börja använda lila och grått. Under det första året fick hon inte acceptera några inbjudningar eller visa sig ute i sociala sammanhang. För en änkling var det, inte helt oväntat, inte lika strikt. Han kunde närsomhelst gifta om sig, och sörjandet övertogs då smidigt nog av den nya frun. Efter bröllopet var det hon som fick ikläda sig sorgdräkt för att sörja sin företrädare. Trendsättare när det gällde sorg och sörjande var ingen mindre än Drottning Victoria själv. Efter att hennes älskade Prins Albert dött 1861 fick tjänstefolket bära svart armbindel i åtta år. Själv blev hon känd som The Widow of Windsor och sörjde sin make tills hon dog 40 år senare.


The Victorian Undertaker presenterar fakta om den viktorianska tidens begravningar, men handlar inte mycket om viktorianernas uppfattning och syn på döden. Om detta hoppas jag att man kan läsa i The Victorian Celebration of Death som jag har lagt i min önskelista på Amazon tillsammans med Necropolis. London and its dead. Den senare handlar om den enorma begravningsplats som byggdes i Woking sedan kyrkogårdarna i London blivit överfulla på grund av befolkningsexplosionen under industrialismen. Ut till begravningsplatsen byggdes en särskild järnväg, The Necropolis Light Railway. Och det engelska klassamhället bibehölls även efter döden. Likets resa till den sista vilan kunde givetvis ske antingen i första, andra eller tredje klass.

tisdag 7 april 2009

Kvartalsrapport

Jaha, då ska vi se. Utlästa böcker januari-mars: 27 stycken. Jag har aldrig fört bok över min läsning tidigare, så om det är fler eller färre än förr om åren vet jag inte. En sak har dock blivit tydligt sedan jag började skriva ner alla titlar jag avverkat: Jag är i högsta grad en omläsare. Jag har ett stort antal böcker som jag kan plocka upp, slå upp en sida på måfå och ägna en halvtimme åt för att sedan lägga undan. Det är gamla favoriter som jag kan utan och innan, men för mig fyller det samma funktion som att ringa en gammal kompis för lite småprat. Det är välbekant, tryggt och relativt kravlöst. De 27 böckerna på listan är däremot böcker som jag har läst från pärm till pärm. Vad har då varit bäst?

1. The Dracula Dossier av James Reese. Utförligare rapport är på gång.
2. Zarah Leander av Jutta Jacobi.
3. Hästen från Porten av Carina Burman. Inte hennes bästa, men huvudpersonen, den alltid lika rådiga och orädda Euthanasia Bondeson, är min idol.

Den största besvikelsen var Val McDermids Bounty. En doktorand i litteraturhistoria upptäcker en dittills okänd dikt av Wordsworth och åker till Lake District för att undersöka saken. Intriger och ond bråd död stundar. Går det verkligen att misslyckas med detta? Ja, det gör det. Med förutsägbara karaktärer och förutsägbar handling. Synd på så intressant ämne.

fredag 3 april 2009