Jag har ett lite komplicerat förållande till älvor. Å ena sidan har vi konstnärer som Arthur Rackham och Cicely Mary Barker, vars fantastiska illustrationer talar direkt till åttaåringen i mig. Jag minns hur jag brukade smyga omkring bland buskarna för att se om jag kunde överaska "småfolket" som jag hoppades höll till någonstans i vår trädgård. I Rackhams bilder finns en stämning och magi som jag tycker är helt oemotståndlig. Å andra sidan finns en uppsjö av fruktansvärt smaklösa new age-fairies och mangastylade vulgoälvor. Och jag önskar verkligen att jag kunde gå igång på Manga. Egentligen finns alla förutsättningar för att jag ska kunna bli helsåld på det, och gudarna ska veta att jag har nördigheten som krävs... Men nej. Stilen tilltalar mig helt enkelt inte. Jag tycker bara det känns ytligt, grällt och skrikigt.
Men tillbaks till älvorna. Till viss del tycker jag att det är något suspekt med vuxna fairy-dyrkare och den här idealiseringen av det evigt unga och den åtråvärda "oskuldsfullheten". Det kanske är vår tids Peter Pan, alltså The King of Pop, som spökar, men jag får lite pedofilvibbar av det hela. Eller också bottnar det i någon slags sexualskräck (nu blev jag härligt viktoriansk här) och rädsla för riktiga människor av kött och blod. Men så häromveckan uttalade min väninna, the lovely Mme Maya, följande när hon satt och tittade i mina fairy-böcker: "Åh, jag älskar älvor, i min idealvärld är vi alla könsneutrala och androgyna och sitter på blomblad och dricker nektar hela dagarna" och jag insåg att det kan vara en av de främsta lockelserna; frihet genom asexualitet. Älvor som de oftast framställs är väl knappast könsneutrala, men de lever i en värld med ett i jämförelsevis okomplicerat förhållande till varandra. Sexualskräck? Möjligen. Eller också helt enkelt befriande att slippa alla de förutsägbara och alldeles för trånga mallar som man kan känna att man tvingas in i för att passa in. Människor av kött och blod kan vara synnerligen överskattade.
Jag har ett lite komplicerat förållande till älvor. Å ena sidan har vi konstnärer som Arthur Rackham och Cicely Mary Barker, vars fantastiska illustrationer talar direkt till åttaåringen i mig. Jag minns hur jag brukade smyga omkring bland buskarna för att se om jag kunde överaska "småfolket" som jag hoppades höll till någonstans i vår trädgård. I Rackhams bilder finns en stämning och magi som jag tycker är helt oemotståndlig. Å andra sidan finns en uppsjö av fruktansvärt smaklösa new age-fairies och mangastylade vulgoälvor. Och jag önskar verkligen att jag kunde gå igång på Manga. Egentligen finns alla förutsättningar för att jag ska kunna bli helsåld på det, och gudarna ska veta att jag har nördigheten som krävs... Men nej. Stilen tilltalar mig helt enkelt inte. Jag tycker bara det känns ytligt, grällt och skrikigt. 
Men tillbaks till älvorna. Till viss del tycker jag att det är något suspekt med vuxna fairy-dyrkare och den här idealiseringen av det evigt unga och den åtråvärda "oskuldsfullheten". Det kanske är vår tids Peter Pan, alltså The King of Pop, som spökar, men jag får lite pedofilvibbar av det hela. Eller också bottnar det i någon slags sexualskräck (nu blev jag härligt viktoriansk här) och rädsla för riktiga människor av kött och blod. Men så häromveckan uttalade min väninna, the lovely Mme Maya, följande när hon satt och tittade i mina fairy-böcker: "Åh, jag älskar älvor, i min idealvärld är vi alla könsneutrala och androgyna och sitter på blomblad och dricker nektar hela dagarna" och jag insåg att det kan vara en av de främsta lockelserna; frihet genom asexualitet. Älvor som de oftast framställs är väl knappast könsneutrala, men de lever i en värld med ett i jämförelsevis okomplicerat förhållande till varandra. Sexualskräck? Möjligen. Eller också helt enkelt befriande att slippa alla de förutsägbara och alldeles för trånga mallar som man kan känna att man tvingas in i för att passa in. Människor av kött och blod kan vara synnerligen överskattade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar