En halv röd grevinna

Hur tänkte jag när jag lånade Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan på snabblån i förra veckan? Trodde jag på fullt allvar att jag skulle hinna sätta i mig den här biografin på bara en vecka? Den senaste tiden har jag ägnat mig alldeles för mycket åt vardagsbestyr istället för att göra det jag gör bäst: ligga på soffan och läsa med den så kallade Verkligheten på behörigt avstånd. Nu har lånetiden gått ut och jag har halva boken kvar. Hirdmans mamma är fortfarande bara ung och vild i Berlin på det inte så glada trettiotalet, och jag som verkligen, verkligen vill läsa om hur hon flyr från Hitler till Moskva och sedan från Stalin till Paris innan hon slutligen hamnar i Hökarängen.

Snabblån borde förbjudas. Det vilar något djupt ovärdigt och tarvligt över detta påfund. Inte kan man lämna tillbaka boken och låna om den direkt heller. De infernaliska människorna på bibblan har konstruerat ett lika djävulskt som sinnrikt återlämningssystem som gör att bokjäveln liksom åker på ett löpande band in i ett helt annat rum dit vi usla låntagarhjon inte har tillträde. Som de sadister dessa människor är har de dessutom försett rummet med glasväggar så att man ska tvingas bevittna hur Hirdmans mamma långsamt åker upp på rullbandet, och sedan bort, iväg, rakt in i detta ingemansland. Skakad i djupet av sin läshungrande själ får man sedan gå därifrån. Ledsen, kränkt och förbannad.