Walking in Pimlico

Ann Featherstones debutroman var ett impulsköp på English Bookshop, och jag köpte den enbart på grund av omslaget. Det behöver jag dock inte skämmas för, Walking in Pimlico visade sig nämligen vara en riktig liten pärla.

Corney Sage arbetar som varitéartist i Londons East End och i de första kapitlen berättar han om hur han upptäcker kroppen av en mördad flicka, en kollega till honom på teatern. Sedan byter Featherstone berättarjag och mordet beskrivs igen, den här gången utifrån mördarens perspektiv. Detta är ju inget ovanligt berättartekniskt grepp, men jag tycker Ann Featherstone lyckas bättre än de flesta. När mördarens identitet avslöjas blir jag först bestört, men det framgår snart att det rör sig om en riktigt obehaglig typ, en Tom Ripley-liknande person med psykopatiska drag, mästare på förställning och att smälta in i alla miljöer. Trots att det alltså framgår tidigt vem som gjorde det är det både spännande och ibland lite obehagligt ända till the bitter end. Och bitvis också ganska roligt.

De första sidorna var jag lite irriterad, Corney Sage pratar så mycket slang att jag tyckte jag missade en del av innehållet. Titeln Walking in Pimlico har i alla fall inget med promenader i London att göra, utan betyder "to be handsomely dressed", men det vet jag bara för att det står på omslaget. Till vardags är Ann Featherstone forskare med inriktning på viktoriansk underhållning och det märks att hon älskar sitt ämne. Hon skildrar de nedgångna teaterlokalerna, de luggslitna artisterna som kämpar för att hålla näsan över vattenytan och de rika besökarna som kommit för att slumma elegant med samma känsla för detaljer. För givetvis myllrar de av folk från alla steg på samhällstegen - precis som det ska göra i riktigt bra vic lit. Förutom ett par lite osannolika sammanträffanden lyckas hon dessutom få mig att tro på den här mycket intrikata historien. Jag vet inte ett dugg om Ann Featherstone, men jag hoppas att hon är en engelsk Carina Burman, och att hon ägnar sig åt att skriva skönlitteratur parallellt med forskningsarbetet. Walking in Pimlico ger definitivt mersmak.

La Nilsson! Die Leander! Lennart Swahn!

Hittade detta på svtplay: Lennart Swahn intervjuar Birgit och Zarah 1977. Klippet är 13 minuter, men intervjun tydligen en hel timme. Synd att man inte kan se hela programmet, jag skulle kunna se och höra dessa ladies munhuggas med varandra och Svanen hur länge som helst. Att det är två slagfärdiga damer i studion framgår med all önskvärd tydlighet:

Swahn: Livet har inte varit så roligt alla gånger. Ni har tänkt ta livet av er sammanlagt fyra gånger. Zarah tre gånger och Birgit en gång.
Zarah: Hon är inte så gammal som jag än...

Svenskmannaord!

Det händer allt som oftast att jag stöter på roliga ord och uttryck som jag inte har hört förut. Det händer dock väldigt sällan när jag läser pixiböcker. Men, i Pelle Svanslös och ringspelet står följande att läsa:

-Felet med oss är att vi är för blygsamma, sa Måns. Vi håller oss inte framme. Den där Pelle Svanslös lever ju inte för annat än att komma med i tidningen.
- Bra talat, sa Bill
- Svenskmannaord, sa Bull.

Svenskmannaord! Hädanefter kommer jag att kommentera alla kloka uttalanden med ett lakoniskt "Svenskmannaord." Man sitter i öronlappsfåtöljen om aftonen och hör Mr Pomegranate föreslå en konjak eller en kopp te och en chokladbit efter maten. Man tar då snuggan ur munnen och muttrar ett "svenskmannaord" varpå man förnöjt bolmar vidare.

Tyvärr visar det sig vid en googling av svenskamannaord att den första träffen är en sågning av en gammal Edvard Perssonfilm och resten en massa om Sverigedemokraterna. Det är alltså hög tid att ta tillbaka detta svenskmannaord.

Istället för en flaska rödtjut?

Jag har hittat en alldeles utmärkt gå-bort-present till alla anglofiler och londonvänner. London´s Strangest Tales innehåller en drös märkliga fakta om den brittiska huvudstaden, presenterade i kronologisk ordning från år 950 till 2006. Här kan man bland annat läsa om att det i London under medeltiden fanns mänskliga toaletter, om världens minsta fängelse och polisstation (beläget vid Trafalgar Square med rum för två personer - om de står upp) och om hur det gick till när auktionsfirman Christie´s auktionerade ut Napoleons penis. Tonvikten ligger som synes på det bisarra och märkliga. Varje "kapitel" är ungefär en sida långt och passar därmed utmärkt för högläsning inför förtjusta och förvånade gäster. Priset är det samma som för en hyfsad flaska rödvin om du beställer den från en internetbokhandel.