Syndig söndag

En halv röd grevinna

Hur tänkte jag när jag lånade Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan på snabblån i förra veckan? Trodde jag på fullt allvar att jag skulle hinna sätta i mig den här biografin på bara en vecka? Den senaste tiden har jag ägnat mig alldeles för mycket åt vardagsbestyr istället för att göra det jag gör bäst: ligga på soffan och läsa med den så kallade Verkligheten på behörigt avstånd. Nu har lånetiden gått ut och jag har halva boken kvar. Hirdmans mamma är fortfarande bara ung och vild i Berlin på det inte så glada trettiotalet, och jag som verkligen, verkligen vill läsa om hur hon flyr från Hitler till Moskva och sedan från Stalin till Paris innan hon slutligen hamnar i Hökarängen.

Snabblån borde förbjudas. Det vilar något djupt ovärdigt och tarvligt över detta påfund. Inte kan man lämna tillbaka boken och låna om den direkt heller. De infernaliska människorna på bibblan har konstruerat ett lika djävulskt som sinnrikt återlämningssystem som gör att bokjäveln liksom åker på ett löpande band in i ett helt annat rum dit vi usla låntagarhjon inte har tillträde. Som de sadister dessa människor är har de dessutom försett rummet med glasväggar så att man ska tvingas bevittna hur Hirdmans mamma långsamt åker upp på rullbandet, och sedan bort, iväg, rakt in i detta ingemansland. Skakad i djupet av sin läshungrande själ får man sedan gå därifrån. Ledsen, kränkt och förbannad.

Bara en liten påminnelse...

Bilden är hämtad från goreydetails.net

Musical Monday

Sist ut i serien Musical Monday: Lyran!


Detta stränginstrument var en självklar partyhöjare på mången festhekatomb och romersk orgie, men har fört en något tynande tillvaro de senaste tvåtusen åren.
Kända utövare: Apollon, Hermes

Twilightfeber av ett annat slag

Southern Gothicvar ett nytt begrepp för mig, men det hörs ju på namnet vad det är: berättelser med gotiska inslag förlagda till den amerikanska södern. William Gays Twilight ingår i genren som tycks inkludera allt från William Faulkner och Tennessee Williams till tv-serien Carnivale och Kate Hudson-skräckisen Skeleton Key.

Pomegranate har alltså tagit ett litet, litet kliv utanför sin bekvämlighetszon, om inte tematiskt så i alla fall geografiskt. Och hur var det då? undrar förstås den oroliga läsekretsen. Well, double dip me in shit if this ain´t the best damned book since the Holy Bible, svarar jag på vad jag inbillar mig är äkta sydstatslingo.

En stor del av berättelsen utspelar sig i the Arrikin (Hurricane), ett förvildat skogsområde som under 1800-talet och det tidiga 1900-talet var en framgånsrik gruvstad. Nu är det femtiotal, gruvorna är sedan länge nedlagda och urskogen har tagit över. Myndigheterna har tappat kontrollen över området och the Arrikin befolkas främst av mer eller mindre ljusskygga existener. William Gay beskriver hur naturen långsamt men obönhörligt tar över det som skapats av människohand på ett alldeles briljant sätt.

Men vi tar det från början: Syskonen Kenneth och Corrie Tyler har just begravt sin far och av en slump kommit på att allt inte står rätt till när det gäller hanteringen av traktens avlidna. De börjar forska i saken, och när de kommer över några fotografier som visar hur den lokale begravningsentreprenören Fenton Breech umgås intimt med döda kroppar beslutar de sig för att utpressa honom. Naturligtvis går det inte alls som de har tänkt sig. Fenton Breech är såklart ett ärkepervo, (dricker konjak iförd sidenmorgonrock, lyssnar på Mahler - hur sjuk kan man bli??) men det finns fler minnesvärda personer i den här historien. Granville Sutter till exempel, en sydstatspsykopat av klassiskt snitt som Breech lejer för att återta fotografierna. I och med det börjar en katt-och-råtta-lek genom Arrikin, ett ställe där även de snällaste farbröderna sitter på verandan med ett laddat hagelgevär gömt under filten i knät.

Det är svårt att avslöja mer av handlingen utan att förstöra läsupplevelsen, men jag lovar att det är spännande. Genom hela boken råder en stämning av undertryckt hot, och till och från fick jag faktiskt lite förhöjd puls när jag läste. Här och där finns också en antydan till humor, om än en väldigt mörk sådan. Den som gillar suggestiva stämningar kombinerat med en riktigt bra historia kommer att gilla det här. I can guarangoddamntee it.

Utan modem forsmektar vi på denna ö

Det är i och för sig inget ovanligt att det är tyst på Pomegranateklubben emellanåt. Oftast är orsaken brist på tid eller bara ren lathet, men den senaste veckans frånvaro får faktiskt skyllas på naturkrafterna. Blixten slog ner, och i nästan en hel vecka var vi HELT utan Internet. Tog Pomegranate då tillfället i akt och bara läääste, nu när så mycket extra tid frigjordes? Jodå, en del läst har det blivit. Exakt vad får jag återkomma till.

Blixten slår ner i Pomegranates enkla boning.