Droooooooooood....del 1

Tidigare i höst antog jag Ord och inga visors utmaning om att läsa minst två tegelstenar före jul. Min första tjockisutmaning är Dan Simmons Drood - härlig viktorianaporr på 770 opium- och laudanumspäckade sidor. I skrivande stund har jag satt i mig 550 av dessa, och det är, måste jag erkänna, en rätt mäktig och inte alldeles lättsmält anrättning. Nog för att Drood är spännande, men den innehåller väääldigt många ord. Kanske till och med lite för många, i alla fall de avsnitt som handlar om Charles Dickens.

Drood är nämligen Dan Simmons fantasi om händelserna efter den tågolycka som Charles Dickens råkade ut för år 1865. Han klarade sig utan fysiska skador, men mentalt blev han tydligen aldrig helt återställd. På dagen fem år efter olyckan dog Dickens utan att ha hunnit färdigställa sin sista roman The Mystery of Edwin Drood. Romanen har varit föremål för många olika teorier och tycks vara omgärdad av mystik.

Det är dock inte Dickens som är huvudperson och berättarjag, det är istället hans författarkollega Wilkie Collins. Trots att han gjort succé med The Woman in White, och sedan också The Moonstone, når Wilkie Collins aldrig upp till Dickens berömmelse utan upplever sig ständigt stå i dennes skugga. Wilkie är storkonsument av laudanum, och under bokens gång sjunker han djupare och djupare ner i märkliga hallucinationer och avundsjuka på sin mer framgångsrika kollega.

Wilkie beskriver ingående de miljöer han rör sig i på ett minst sagt målande sätt. Eller vad sägs om misären och stanken kring Themsen: Så vidrig att hästarna var tvungna att stanna och kräkas. Eller om konsekvenserna av överfulla kyrkogårdar: Så fullt att dödgrävarna stod upp till midjan i ruttet människokött eftersom de var tvungna att hoppa sönder lik för att få plats med nya kroppar. Ja, ni fattar. Men inte mig emot. Däremot tröttnar jag på de lite småtrista utläggningarna om Dickens förehavanden och familjangelägenheter. Givetvis förstår jag att det inte skulle finnas någon Drood utan Dickens, men Wilkie Collins framstår som en så mycket intressantare figur. Jag har läst bloggare som har stört sig på Wilkie som person, att han är fåfäng, missunsam och hycklande. Det är väl inte så mycket att störa sig på tycker jag. Hyckleri, thy name is viktoriansk gubbe.

En utförlig Droodrecension av Helena på Bokhora hittar man här.


Nu ska jag återgå till Wilkies laudanumexcesser. Frågan är bara hur Dan Simmons ska hinna knyta ihop alla trådar med spöken, mord och egyptiska sekter? Han har bara drygt 200 sidor på sig.