Jag har haft lite otur med tyskarna på sistone. Dels Buddenbrooks-debaclet, men strax innan dess även med
Winnie & Wolf. Romanen handlar om förhållandet mellan Winifred Wagner, kompositören Richards sonhustru, och Wolf, alltså Adolf Hitler. Med andra ord: Wagnersk operakonst, konstnärliga intriger och sexuella förvecklingar med tysk mellankrigstid som fond. What´s not to love? Jag hade förstås extremt höga förväntningar på den här boken, och besvikelsen var stor när den visade sig vara ...tråkig. Berättarjaget är Siegfried Wagners sekreterare. Han tycks vara en rätt färglös figur, en betraktare, förälskad i Winnie på avstånd, och jag har svårt att uppbåda något intresse för honom. Det är synd, för hur fantastisk skulle inte en sådan här roman kunna bli? Jag har en känsla av att det är mig och inte boken det är fel på. Jag låter Winnie och Wolf ligga till sig lite och återupptar läsningen en annan gång. Ibland är förväntningarna så högt ställda att det bara kan sluta med antiklimax. Auf Wiedersehen, säger jag.
Istället tog jag mig an Jason Lutes serieroman Berlin: stad av sten. Även den utspelar sig under tjugotalet, närmare bestämt under Weimarrepublikens sista dödsryckningar. Den blivande konstskolestudenten Marthe kommer till Berlin och träffar den desillusionerade journalisten Severing. Vi får följa flera olika berlinöden, allt medan kommunister, nationalsocialister, socialister och säkert ett gänga andra också, marscherar, demonstrerar och slåss på gatorna. Jag var försiktigt positiv till en början. Det tog ett tag innan jag kom in i Jason Lutes berättarteknik, och jag hade lite svårt att hålla isär de olika personerna. När jag slog igen den var jag däremot helt fast. Jason Lutes lyckas verkligen fånga tidsandan: fattigdomen och misären, festandet och dekadensen. Boken är första delen i en trilogi, de två återstående delarna måste läsas
unmittelbar.
Finn två fel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar