På begäran:

Pomegranate gör givetvis ALLT för att tillgodose läsekretsens önskemål. Lite sång, lite dans... och så lite naket:

Läskoma

Jaha, så har man då lite trevande tagit klivet in i det tjugoförsta århundradet. Jag är just nu helt uppslukad av Audrey Niffeneggers Her Fearful Symmetry. Nu saknar den ju inte helt viktorianska tidsmarkörer; Highgate Cemetery, detta viktorianska juvelsmycke, spelar en av huvudrollerna i romanen. Men jag måste erkänna att jag erfar en känsla av...fräschör när jag nu läser en bok som utspelar sig på den här sidan 2000. Vem vet, jag kanske provar det igen. Hur som helst, jag skrev om Her Fearful Symmetry här, och ja, den lever alltså upp till alla förväntningar. Trots två tidigare besök på Highgate vill jag dit igen, det kommer att bli en helt ny upplevelse nu. Jag har drygt 200 sidor kvar, återkommer när jag är klar. See you on the next side.

Litterär kanon i popformat

På en av mina favoritskivor, The Divine Comedys Promenade återfinns den förtjusande nördiga låten The Booklovers. Skivan är från mitten av nittiotalet och det var ett tag sedan jag lyssnade på den, men när jag fick ett tips om Richard Brautigan kom jag att tänka på den igen. Richard Brautigan är nämligen en av många författare som förekommer i låten. Inledningsvis hör vi Audrey Hepburn som bokhandelsbiträde i filmen Kär i Paris. Låten innehåller dessutom tre samplingar från Ett rum med utsikt. Förtjusande som sagt.

Victorian Sexinspector

Han är ytterst skarpsinnig, lång och smal, och han bistår allt som oftast Londonpolisen i svåra fall. Låter det bekant? Hans namn är dock Henry St Liver, inte Sherlock Holmes, och hans Watson heter Miss Olive Salter. The Oxford Despoiler av Gary Dexter beskrivs som en parodi på den viktorianska detektivhistorien i allmänhet, och Holmeshistorierna i synneret, men för mig är det snarare frågan om pastischer, och dessutom roliga sådana.

Henry St Liver är också en master of deduction, men expert på viktorianernas sexualliv. I åtta noveller löser han fall med diverse "perversioner", bland annat en fotfetischist, en man som tvångsmässigt blottar sig i kyrkor, och en transvestit som utsätts för utpressning. Min favorit är dock The Indentured Gourmet, Gary Dexters version av ett av de mest kända Holmesfallen, De rödhårigas förening. Spoilervarning utfärdas, den som inte vill veta hur det går får hoppa över följande stycke.

En ung man konsulterar Henry St Liver efter att ha blivit erbjuden pengar av en anonym person för att dag ut och dag in sitta på en restaurang och trycka i sig mat. Den unge mannen har just sagts upp från sitt arbete och accepterar därför villigt. När han efter några veckor plötsligt avskedas även från "restaurangjobbet" anar han oråd. St Liver tar sig an fallet och upptäcker snart att den unge mannen har anställts av en koprofil som varje eftermiddag genom ett titthål i toalettväggen njuter av åsynen när ynglingen gör sig av med maten han ätit. Den mycket ångerfulle och avföringsintresserade tjuvtittaren tas på bar gärning och får berätta sitt livs historia om hur han redan som liten fascinerats av bilder på tarmsystem och matsmältningsprocesser, och hur dessa är, som han uttrycker det, skapelsens krona.

Flera av historierna bygger enligt Gary Dexter på autentiska fall beskrivna av den tidens sexologer, bland annat Havelock Ellis och Magnus Hirschfeld. Det här är klassiska viktorianska detektivhistorier, men med en snuskig twist. Kvaliteten på novellerna varierar en del, men på det hela taget är det mycket underhållande. Och ja, Oscar Wilde dyker självklart upp i ett av fallen.

Bensprattel med djävulen

I lördags bevistade Pomegranate ett alldeles förtjusande balettspectacle å Kungliga Operan. Det var Marc Ribauds Coppelia, en föreställning som varmt kan rekommenderas alla som vill jaga höstmelankolin på flykten för en kväll. Det bjöds tjusiga karlar, stiliga fruntimmer och till och med en velociped på scen, och vem kan klaga då? Denna version utspelar sig i filmpionjären George Méliès filmateljer i Paris runt sekelskiftet. Givetvis en miljö helt i granatäpplets smak. Väl hemkommen var jag tvungen att jotjoba denne Méliès, och hittade då denna lilla film från 1903: La Danse Infernale. Bensprattel utlovas!

Paranoia, bögskräck och förgiftade äpplen

Johan Hakelius får ursäkta, men höstens dödaste, vitaste, och mest engelska excentriker heter Alan Turing. Och han återfinns inte i Hakans bok. David Lagercrantz har däremot skrivit en roman om honom, Syndafall I Wilmslow.

Alan Turing var matematiker och mannen som knäckte tyskarnas kodsystem, Enigma. Det var också han som lade grunden till utvecklandet av datamaskinen. Efter spoionskandalen med Burgess och Maclean inleddes rena häxjakten på homosexuella i England. Homosexuella handlingar var förbjudna och den som åkte fast fick välja mellan fängelsestraff eller att genomgå östrogenbehandling. När Alan Turing anmälde ett inbrott i sitt hem trodde han naivt nog att polisen skulle försöka få fast inbrottstjuven, men när det framkom att han var homosexuell ägnade de istället all kraft åt att sätta dit honom för grov sedeslöshet. Turing dömdes till att genomgå hormonbehandling, och fick inte längre fortsätta sin forskning eftersom han på grund av sin läggning ansågs vara en säkerhetsrisk. Han blev allt mer isolerad och till slut tog han sitt liv genom att äta ett äpple doppat i cyankalium.

Den andra huvudpersonen i boken är också en ganska udda figur, en ung kriminalassistent vid namn Leonard Corell. Med sin privatskolebakgrund är Corell en främmande fågel i polishuset. Egentligen skulle han studerat matematik på universitetet men familjen förlorade sina pengar och han blev alltså polis istället. Nu känner sig allmänt bitter och malplacerad, och pendlar mellan självförakt och överlägsenhet mot omgivningen. När han får i uppdrag att utreda Corells död ser han det först som ett rutinärende, men när han inser att Turing var matematiker börjar han gräva djupare i fallet. Han blir dock genast motarbetad av sina överordnade. Det är tydligt att Turing har blivit obekväm och helst bör glömmas bort.

Boken utspelar sig i juni 1954, och trots att det är sommar är stämningen lika grådaskig som en kallnad kopp te. Det är mycket rökiga polisstationer, regnvåta trenchcoates och lukten av fuktigt ylle. Jag är imponerad över att David Lagercrantz har skrivit en verkligt rörande roman om utanförskap och annorlundahet och lyckats kombinera detta med spänningen från en spionroman. Alla som ibland får känslan av att befinna sig på fel plats i tillvaron bör läsa den här boken. Den som gillar grå regnväderskänsla och engelsk efterkrigstid bör också läsa den. Och den som är intresserad av matematiska problem och Enigmakoden bör defintivt läsa den. Faktum är att alla borde göra det. Det här kan vara årets bästa läsning.