Atjoo!

Dammet och spindelväven ligger tät över The Pomegranate Club. Men alla armchair libertines, håll ut! Vi öppnar igen efter nyår, och då blir det ruinromantik, galna kvinnor på vinden och en och annan lättklädd karl. Och så Sherlock Holmes förstås. Gott nytt år!

Death and the Maiden

Ojojoj! Nu är det hög tid att beställa nästa års kalender från allas vår favoritkistmakare (se där ett ord man ser alldeles för sällan) Cofani Funebri. Tyvärr verkar det ha smugit sig in en Scrooge-liknande figur här och där i 2010 års upplaga:

Annars är min favorit november månad. Tänk så ofta man själv har försökt få till stilen "red army hooker" utan att lyckas. Här är det klockrent:

Men egentligen föredrar jag nog 2009 års upplaga och dess naturromantiska inslag:

På begäran:

Pomegranate gör givetvis ALLT för att tillgodose läsekretsens önskemål. Lite sång, lite dans... och så lite naket:

Läskoma

Jaha, så har man då lite trevande tagit klivet in i det tjugoförsta århundradet. Jag är just nu helt uppslukad av Audrey Niffeneggers Her Fearful Symmetry. Nu saknar den ju inte helt viktorianska tidsmarkörer; Highgate Cemetery, detta viktorianska juvelsmycke, spelar en av huvudrollerna i romanen. Men jag måste erkänna att jag erfar en känsla av...fräschör när jag nu läser en bok som utspelar sig på den här sidan 2000. Vem vet, jag kanske provar det igen. Hur som helst, jag skrev om Her Fearful Symmetry här, och ja, den lever alltså upp till alla förväntningar. Trots två tidigare besök på Highgate vill jag dit igen, det kommer att bli en helt ny upplevelse nu. Jag har drygt 200 sidor kvar, återkommer när jag är klar. See you on the next side.

Litterär kanon i popformat

På en av mina favoritskivor, The Divine Comedys Promenade återfinns den förtjusande nördiga låten The Booklovers. Skivan är från mitten av nittiotalet och det var ett tag sedan jag lyssnade på den, men när jag fick ett tips om Richard Brautigan kom jag att tänka på den igen. Richard Brautigan är nämligen en av många författare som förekommer i låten. Inledningsvis hör vi Audrey Hepburn som bokhandelsbiträde i filmen Kär i Paris. Låten innehåller dessutom tre samplingar från Ett rum med utsikt. Förtjusande som sagt.

Victorian Sexinspector

Han är ytterst skarpsinnig, lång och smal, och han bistår allt som oftast Londonpolisen i svåra fall. Låter det bekant? Hans namn är dock Henry St Liver, inte Sherlock Holmes, och hans Watson heter Miss Olive Salter. The Oxford Despoiler av Gary Dexter beskrivs som en parodi på den viktorianska detektivhistorien i allmänhet, och Holmeshistorierna i synneret, men för mig är det snarare frågan om pastischer, och dessutom roliga sådana.

Henry St Liver är också en master of deduction, men expert på viktorianernas sexualliv. I åtta noveller löser han fall med diverse "perversioner", bland annat en fotfetischist, en man som tvångsmässigt blottar sig i kyrkor, och en transvestit som utsätts för utpressning. Min favorit är dock The Indentured Gourmet, Gary Dexters version av ett av de mest kända Holmesfallen, De rödhårigas förening. Spoilervarning utfärdas, den som inte vill veta hur det går får hoppa över följande stycke.

En ung man konsulterar Henry St Liver efter att ha blivit erbjuden pengar av en anonym person för att dag ut och dag in sitta på en restaurang och trycka i sig mat. Den unge mannen har just sagts upp från sitt arbete och accepterar därför villigt. När han efter några veckor plötsligt avskedas även från "restaurangjobbet" anar han oråd. St Liver tar sig an fallet och upptäcker snart att den unge mannen har anställts av en koprofil som varje eftermiddag genom ett titthål i toalettväggen njuter av åsynen när ynglingen gör sig av med maten han ätit. Den mycket ångerfulle och avföringsintresserade tjuvtittaren tas på bar gärning och får berätta sitt livs historia om hur han redan som liten fascinerats av bilder på tarmsystem och matsmältningsprocesser, och hur dessa är, som han uttrycker det, skapelsens krona.

Flera av historierna bygger enligt Gary Dexter på autentiska fall beskrivna av den tidens sexologer, bland annat Havelock Ellis och Magnus Hirschfeld. Det här är klassiska viktorianska detektivhistorier, men med en snuskig twist. Kvaliteten på novellerna varierar en del, men på det hela taget är det mycket underhållande. Och ja, Oscar Wilde dyker självklart upp i ett av fallen.

Bensprattel med djävulen

I lördags bevistade Pomegranate ett alldeles förtjusande balettspectacle å Kungliga Operan. Det var Marc Ribauds Coppelia, en föreställning som varmt kan rekommenderas alla som vill jaga höstmelankolin på flykten för en kväll. Det bjöds tjusiga karlar, stiliga fruntimmer och till och med en velociped på scen, och vem kan klaga då? Denna version utspelar sig i filmpionjären George Méliès filmateljer i Paris runt sekelskiftet. Givetvis en miljö helt i granatäpplets smak. Väl hemkommen var jag tvungen att jotjoba denne Méliès, och hittade då denna lilla film från 1903: La Danse Infernale. Bensprattel utlovas!

Paranoia, bögskräck och förgiftade äpplen

Johan Hakelius får ursäkta, men höstens dödaste, vitaste, och mest engelska excentriker heter Alan Turing. Och han återfinns inte i Hakans bok. David Lagercrantz har däremot skrivit en roman om honom, Syndafall I Wilmslow.

Alan Turing var matematiker och mannen som knäckte tyskarnas kodsystem, Enigma. Det var också han som lade grunden till utvecklandet av datamaskinen. Efter spoionskandalen med Burgess och Maclean inleddes rena häxjakten på homosexuella i England. Homosexuella handlingar var förbjudna och den som åkte fast fick välja mellan fängelsestraff eller att genomgå östrogenbehandling. När Alan Turing anmälde ett inbrott i sitt hem trodde han naivt nog att polisen skulle försöka få fast inbrottstjuven, men när det framkom att han var homosexuell ägnade de istället all kraft åt att sätta dit honom för grov sedeslöshet. Turing dömdes till att genomgå hormonbehandling, och fick inte längre fortsätta sin forskning eftersom han på grund av sin läggning ansågs vara en säkerhetsrisk. Han blev allt mer isolerad och till slut tog han sitt liv genom att äta ett äpple doppat i cyankalium.

Den andra huvudpersonen i boken är också en ganska udda figur, en ung kriminalassistent vid namn Leonard Corell. Med sin privatskolebakgrund är Corell en främmande fågel i polishuset. Egentligen skulle han studerat matematik på universitetet men familjen förlorade sina pengar och han blev alltså polis istället. Nu känner sig allmänt bitter och malplacerad, och pendlar mellan självförakt och överlägsenhet mot omgivningen. När han får i uppdrag att utreda Corells död ser han det först som ett rutinärende, men när han inser att Turing var matematiker börjar han gräva djupare i fallet. Han blir dock genast motarbetad av sina överordnade. Det är tydligt att Turing har blivit obekväm och helst bör glömmas bort.

Boken utspelar sig i juni 1954, och trots att det är sommar är stämningen lika grådaskig som en kallnad kopp te. Det är mycket rökiga polisstationer, regnvåta trenchcoates och lukten av fuktigt ylle. Jag är imponerad över att David Lagercrantz har skrivit en verkligt rörande roman om utanförskap och annorlundahet och lyckats kombinera detta med spänningen från en spionroman. Alla som ibland får känslan av att befinna sig på fel plats i tillvaron bör läsa den här boken. Den som gillar grå regnväderskänsla och engelsk efterkrigstid bör också läsa den. Och den som är intresserad av matematiska problem och Enigmakoden bör defintivt läsa den. Faktum är att alla borde göra det. Det här kan vara årets bästa läsning.

Kvinna i byxor siktad i Stockholm!

Nu säger jag upp prenumerationen på morgontidningen. För flickor i farten är det numera bara Hvad nytt? som gäller.

Hvad nytt publicerar ytterligt läsvärda artiklar från sekelskiftet, och då menar jag naturligtivs sekelskiftet 18/1900. Läs och förfasas över hur stortjufven Rosenquist och hans kumpan åker Mälaren runt på stöldturné på sina stulna velocipeder. Rörs till tårar av artikeln om den stackars Dalhjem som efter att "ha levt sprättigt och elegant kom i ockrarhänder" och vars liv "gick baklänges och slutade i missère".

Dessutom: Breaking news från hufvudstaden:

Damen i byxor är inte längre en i hufvudstaden osedd märkvärdighet.Vi behöfva ej mera lämna skildringar av hur hon mottagits i Berlin och Köpenhamn, ty Sverige ha nu egen erfarenhet att stödja sig på. Häromkvällen uppenbarade sig nämligen den första jupe culotten på Stockholms horisont. Försiktigtvis undvek hon att exponera sig på gatan, men äfven det kan man väl vänta sig. Hon framträdde istället på en af hufvudstadens större restauranger, där det nya plagget givetvis väckte all önskvärd sensation. Det bars af en ung dam, som uppträdde i dekolleterad aftontoalett, men istället för den vanliga klädningen sågs en af orangefärjat siden framställd, tudelad kjol, hvars visserligen mycket vida byxben tydligt syntes, då den nya dräktens ägarinna promenerade genom salen - naturligtvis starkt bekikad och kommenterad, i synnerhet af damerna.

Sexy legs and Typewriters

Om det är kombinationen välformade spiror och gamla skrivmaskiner som får hjärtat att slå snabbare - här är boken för dig:

From Hell

Med risk för att framstå som mer udda än jag faktiskt är: Jag har läst åtskilliga tusen sidor om Jack the Ripper. Är man det minsta intresserad av viktoriana är det omöjligt att undvika honom (eller henne, vissa tror att mördaren var en galen barnmorska). Flera gånger har jag också fingrat på From Hell, Alan Moore och Eddie Campells serieroman om händelserna i Whitechapel, men aldrig kommit mig för att läsa den. Kanske är det tjockleken som har avskräckt, 560 sidor har känts mastigt för en ovan serieläsare som jag.

Sedan morden begicks hösten 1888 har ett stort antal teorier om mördarens identitet lanserats, varav en del är rätt sensationella. Alan Moores version utgår ifrån en av de mer färgstarka, Stephen Knights bok The Final Solution. Teorin i korthet: Drottning Victorias sonson, Prince Albert Victor, får ett kärleksbarn och ingår hemligt giftermål med modern, ett butiksbiträde från East End. Hennes väninnor försöker utpressa prinsens vän, konstnären Walter Sickert, varpå Drottningens hovkirurg Sir William Gull, aktiv frimurare, får i uppdrag att tysta dessa damer och därmed ge sig ut på mordturné i Whitechapel.

Det är en rätt osannolik teori, men livet i East End så som More och Campbell tecknar det känns desto mer realistiskt. Det är sotigt, mörkt, regnigt och dimmigt, och en tyngande känsla av hopplöshet genomsyrar berättelsen. Trots det får jag lust att boka Londonflyg på en gång. Efter några sidor har jag nämligen totaltsugits in i berättelsen och vill omedelbart gå en guidad tur i Jack the Rippers fotspår, trots att jag har gjort det säkert fem gånger redan.

From Hell krävde en del av mig som läsare, inte minst för att jag som sagt är lite ovan vid serier. Det här är dessutom en riktig tour de force som det brukar heta; det är ett oerhört ambitiöst projekt och det märks att Alan Moore har gjort grundlig research. Att intrigen är osannolik spelar ingen som helst roll, Moore erkänner själv att han inte är övertygad om att den är sann. Han valde den för att den lämpade sig så väl att gestalta som grafisk roman. Resultatet är både obehagligt och fascinerande. Precis som myten om Jack the Ripper.

My October Symphony

It´s official. Hösten, med sådana där soliga, glasklara dagar med hög luft och mättade färger är över. Nu följer fas två med regn och dimma i murrig gråskala istället. Och inte mig emot. På väg hem till mig är äntligen Audrey Niffeneggers Her Fearful Symmetry, en spökhistoria om två tvillingsystrar som ärver ett hus med utsikt över Highgate Cemetery, Gyles Brandreths tredje roman om Oscar Wilde som detektiv, den här gången löser han ett mord i Paris, och inte minst Johan Hakelius Döda vita män. Nu ska här eldas i öppna spisen, drickas te och äta scones like there´s no tomorrow. Den fuktiga gråkalla filt de kallar november kan komma när den vill. Jag är redo.

Antikens kultur- och samhällsliv. En introduktion.

Vilka lår! Vilken sabel! Vilket...vad det nu är karln har runt halsen. Och så ett varmt och mysigt "zebraskinn" så det inte blir kallt om fossingarna.

Det är mest trams på den här bloggen just nu. Mer substansiella inlägg kommer så småningom.

Mitt liv i titlar

Utgå från titlarna i din bokhylla och svara på följande frågor:

Är du man eller kvinna?
Den ljuva giftkokerskan

Beskriv dig själv
Sagan om den lilla, lilla gumman

Hur mår du?
The Somnambulist

Beskriv stället du bor på
Konstiga huset

Vart skulle du vilja resa?
Gustaf den III:s Stockholm

Beskriv din bästa vän
Två systrars söta

Vilken är din favoritfärg
Mannekäng i rött

Hurdant är vädret just nu?
En iskall vind drog genom Sverige

Vilken är din favoritårstid
Mörkögda augustinatt

Om ditt liv var ett tv-program, vad skulle det heta?
De fördömdas drottning

Vad betyder livet för dig?
A Dark Devotion

Hurdant är ditt parförhållande?
Scandinavian Modern

Vad är du rädd för?
Det sociala livets elementära former

Dagens aforism:

Vi är svarta, vi är gula, alla andra dom är fula

Vilket råd skulle du vilja ge?
Fika Kika Njut

Hur skulle du vilja dö?
Hoppsan, jag är död

Ditt motto:

Modern Retro

Frågorna är sammanställda av Bokbabbel. Läsdagboken, Ett hem utan böcker och Om böcker jag hunnit läsa har också svarat.

Bland bibliofiler, stofiler och pornofiler. En dag på antikvariatmässan.

Först hade jag tänkt döpa inlägget till Halvdöda vita män med tanke på klientelet på antikvariatmässan. Egentligen borde man väl inte förvånas över att antalet äldre herrar var i majoritet, men jag blev ändå lite häpen över bristen på ungdom och fruntimmer. Hur som helst blev det en trevlig eftermiddag. Först strosade vi runt bland montrar och bokhyllor och sedan var det då dags för Carl-Michael Edenborg att öppna upp giftskåpet.

Föreläsningen utgick ifrån den essä han skrivit för tidningen Biblos och som i något förkortad version publicerades i Svenska Dagbladet. Jag kände således igen det mesta, men det var ändå fascinerande att höra om hur dessa två farbröder; Oscar Adolf Borgström, vaktmästare på Kungliga Pensionsstyrelsen och den förmögne matematikern Severin Wigert, tillsammans hade samlat ihop 42 hyllmeter erotika. Borgström tycks ha varit en intelligent men folkilsken under-achiever medan Wigert levde på ärvda pengar och hade en oavlönad lärartjänst vid Stockholms högskola. Under en period var Wigert intagen på mentalsjukhus. Förutom intresset för erotisk litteratur hyste de också ett stort intresse för opera.

Tyvärr kom jag hem utan att ha köpt en enda bok. Lite tråkigt faktiskt, för det fanns en hel del intressant. Några frestande titlar som jag dock var för snål för att köpa:

Om halshuggning - en studie utifrån fysiologiskt perspektiv.

Stockholmskorna. Sådana de äro i helg och söcken, i ur och skur, i krig och fred, på gator och torg, i salonger och kök, i gala och negligé, ute och hemma.

Sjukdomar och åkommor hos förnemt folk.

Samtliga publicerade under det glada 1800-talet.

Boksamlande snuskhumrar

I helgen håller Svenska Antikvariatföreningen bokmässa i Konstakademin i Stockholm. Gissa vem som inte tänker missa följande programpunkt:

Ur giftskåpet - svenska samlare av pornografisk litteratur.

Bespottad och undangömd, åtrådd och eftersökt; den pornografiska litteraturen har alltid väckt ett starkt begär i samlarkretsar. I Sverige finns det en lång men lite undanskymd tradition av boksamlande erotomaner. Med utgångspunkt i den borgströmska samlingen på Kungl. biblioteket berättar idéhistorikern Carl-Michael Edenborg om bibliotekarier, vaktmästare, matematiker och andra kärlekstörstande bibliofiler i svunnen tid.

En lite undanskymd tradition av boksamlande erotomaner? Den borgströmska samlingen? Ja, inte vet jag, men jag lovar att vara idel öra på lördag.

Update: Tack vara Anonym kom en artikel i Svenska Dagbladet till min kännedom. Carl-Michael Edenborg skriver om just den Borgströmska samlingen och de minst sagt eccentriska herrar som ligger bakom den. Mycket intressant.

Women of letters i Svenska Dagbladet

Carl-Johan Malmberg skriver om engelska kvinnliga 1900-talsförfattare i tre understreckare i Svenska Dagbladet. Här kan man läsa om bland annat Jean Rhys och Elizabet Bowen. För mig är Jean Rhys mest känd för att ha skrivit Saragassohavet, en roman skriven utifrån Bertha Masons perspektiv. Bertha är "den galna kvinnan på vinden" i Jane Eyre, Rochesters första fru.

Elizabeth Bowen har bland annat skrivit romanen The heat of the day som utspelar sig under andra världskriget, och Malmberg menar att den "pekar direkt framåt mot de senaste årens i särklass starkaste skildring av andra världskrigets London," nämligen Sarah Waters Nattvakten. Jag blir helt klart nyfiken.

Dagens understreckare handlar om Dorothy Sayers, Elizabeth Taylor och Barbara Pym. Läs mer här.

Wicked Wednesday

Pomegranates vardag består just nu till största delen av amning, blöjbyten och slötittande på Buffy. Ja, så är det, på granatäpplets stamträd har ett nytt litet skott skjutit ut. Dagarna har en tendens att flyta ihop och det är lätt att missa en Fabulous Friday samtidigt som det är svårt att känna sig som en armchair libertine när man har en bebis på magen. För att påminna mig själv om den här bloggens syfte och att det finns ett Berlin som roar sig blir det därför en onsdagsbild istället. Happy Mittwoch, everyone.

Young Poisoner´s Handbook

Jag fantiserar ibland om att anlägga en muromgärdad, lite hemlig häxträdgård i en avskild del av trädgården. Med tanke på att det verkar krävas rätt mycket arbete, och att det kanske inte är så lämpligt med en giftträdgård när man har småbarn i huset, så kommer nog den här häxträdgården att förbli en dröm.

The Duchess of Northumberland har däremot förverkligat sin dröm om en giftträdgård. Hon har dessutom skrivit en rätt underbar bok, The Poison Diaries. Det är en grafisk roman om pojken Weed som är lärling hos en elak apotekare. Vid ett besök i apotekarens giftträdgård inser Weed att han kan höra växterna tala. De giftiga växterna både lockar och skrämmer honom. De vill hjälpa honom att göra sig av med den ondskefulle apotekaren.

Boken är som en faksimil av Weeds anteckningsbok där varje kapitel inleds med en beskrivning av en växt, dess utseende och egenskaper. Weed antecknar växternas berättelser om hur de använder sitt gift, och han lär sig undan för undan allt mer. The Poison Diaries är lite som en inverterad Den hemliga trädgården, istället för att trädgården blir den läkande och helande kraften blir mötet med de giftiga växterna destruktivt.

De fantastiska teckningarna, obehagliga men samtidigt humoristiska, är gjorda av Colin Stimpson. The Duchess of Northumberlands giftträdgård finns i Alnwick Gardens. Helt klart ett potentiellt semestermål i framtiden.

Ser mannen på bilden ut att kunna skriva vampyrromaner? Låt oss hoppas det. Han är Dacre Stoker, släkting till Bram och borde ju ha det i blodet (förlåt, kunde inte låta bli). Tillsammans med Draculahistorikern Ian Holt har han skrivit Dracula the Un-dead, en uppföljare till världens mest kända blodsugarbok. Nu ligger den i min kundkorg på Adlibris. Huruvida man ska vara exalterad eller inte är osäkert. Risken är rätt stor att boken blir en besvikelse. Egentligen tror jag mer på Kim Newmans Dracula cha cha cha så jag klickade hem den också:

A gothic romance set in Rome in 1959, where Bram Stokers Dracula is to be married to a Moldavian princess, and all the vampires, conspirators, jet-setters and swindlers of Europe - living and dead - gather along the Via Veneto to enjoy the dolce vita.

Blodsugare som hobnobbar med Anita Ekberg och Marcello Mastroianni! I´m game.

Fabulous Friday x 2

Jag funderade länge på vilken som skulle bli veckans fredagsbild - en Rudolf Valentino med bar bringa eller Lewis Carrolls fotografi Reginald Southey and Skeletons. Men varför välja? Förra veckan blev det ingen fredagsbild alls så det är inte mer än rätt att köra en dubbel idag. Vad vore världen utan nakna karlar och apskelett?

Läcker läsning

Kombinationen bakverk och bokverk - kanske den högsta formen av njutning?

Ur Pomegranates pornografiska samling

I en av mina favoritböcker Mörkrets Väg blir huvudpersonen Edward Glyver bjuden på lunch hos sin jovialiske arbetsgivare Mr Tredgold. Efter maten förevisar Mr Tredgold den samling erotika som han förvarar i ett låst kabinettskåp i valnöt. Hur fantastiskt skulle det inte vara att ha ett eget Cabinet of Venus hemma? Ett tjusigt bokskåp där man samlar erotiska motiv från 17- och 1800-talet. Franska kopparstick med antika satyrfester...tjocka munkar och nunnor som kopulerar på tofsprydda kuddar...

Dessvärre gick det snabbt upp för mig att en erotikasamling av det här slaget måste stanna på idéstadiet. Har du någon aning om vad man får betala för ett erotiskt tryck från 1700-talet? Jesus! Vad är det med folk?? Nog för att bilderna är tjusiga, men ärligt talat, har man sett en naken kärring har man väl sett alla.

Därför blev jag glad när jag hittade Erotikens historia i tre band på Hötorgets bokmarknad. För ett par hunkor får man här snuskets historia från forntid fram till femtiotalet, utgiven på Pigalle Förlag i exklusiv vinröd skinnimitation. Ja, det är ungefär lika classy som det låter. Varje del inleds med ett förord av en dam vid namn Fanja Milner i vilket hon uttrycker sin glädje över att få ge ut "denna lärorika serie som levandegör så många odödliga mästerverk", varpå hon önskar "lycka till" (med vad är lite oklart) inför läsningen.

Vem är då denna erotikens överprästinna? Jag har googlat henne men utan framgång, jag hade så gärna velat återge bilden på henne från boken. Kära läsare, försök frammana följande mentala bild: En stelt leende femtiotalsversion av Helle Klein iförd hemmafruklänning i gabardin och treradigt pärlhalsband.

I del ett behandlas antiken fram till "den galanta tiden." Väggmålningar från Pompeji och utdrag ur Petronius Satyrikon, över bilder på helgon i extas till de Laclos Liasons Dangereuses. Del två har undertiteln "Från Markis de Sade till Victoria" (inga bilder på The Queen i komprometterande situationer dock) varpå den tredje delen helt ägnas 1900-talet, med bidrag från bl a Herman Bang, Henry Miller och Jean Genet. Innehållet är med andra ord ungefär det man kunde förvänta sig, men det som gör läsningen rolig är den väldigt entusiastiska tonen, och den avslappnade och tillåtande intsällningen till ämnet. Jag hade nog trott att femtiotalets (som jag har uppfattat den) pryda sexualmoral skulle skina igenom betydligt mer. Å andra sidan, utgivare är Pigalle förlag - namnet låter ana att tyngdpunkten i utgivningen inte ligger på religiös litteratur.

Erotikens historia är sammanställd av två danska herrar, Ove Brusendorff och Poul Henningsen. Den utkom första gången på trettiotalet, men som författarna konstaterar: Mycket av det som då var chockerande är idag vardagsmat, och en förkortad och förnyad är på sin plats. Det går inte att ta miste på Fru Milners entusiasm för ämnet och i tredje delens förord blir tonen nästan exatisk: "KÄRLEKEN är mild och vild, den är regerande och resignerande, den fordrar, pockar, begär och bönfaller - men offrar, ger och försakar. Varje tomrum inom oss måste fyllas med kärlek. Den börjar i bön till vår barndoms Gud högt uppe i himlen och slutar med själens skälvande begär och kroppens vilda pulsslag, som kan dra oss djupt ner i avgrunden."

Pomegranate och Fanja Milner vill härmed önska läsaren "Lycka till" i de fortsatta studierna av erotikens historia.

Minns i september...

...den sköna december. Jo, jag inser att det är tre månader kvar till jul, men det gäller att vara ute i god tid när man ska förbereda säsongsläsningen. I år tänker jag komplettera min vanliga julläsning med Tragedi på en lantkyrkogård och Hercule Poirots jul. Jag beställde dem nyss från Bodafors Antikvariat tillsammans med A S Byatts Fjärilar och Änglar, inte för att jag minns någon julstämning i den, men Inky fingers påminde om hur bra den är.

Sedan var jag bara tvungen att klicka hem en deckare av den för mig okände Cyril Hare. Hur kan man motstå denna titel: Döden blåser klarinett.

Döda vita män

Hjälp! Vad ska jag tycka om detta? Johan Hakelius har skrivit en bok om engelska eccentriker som Evelyn Waugh, Stephen Tennant och Walter Mosley. Det är ju rakt upp i min allé egentligen, men...Johan Hakelius? Jag har nog inte läst en rad av honom, vet bara att han brukar (brukade?) sitta på Aftonbladets sista sida iförd engelsk tweedkavaj och, har jag utgått ifrån, spy galla över alla som politiskt stått till vänster om Djinghis Khan. Eller? Jag har verkligen ingen aning. I kulturradion recenserar Ulrika Knutson boken och den verkar hur intressant som helst. Lyssna här. Inslaget är bara två minuter. Jag kanske måste beställa den här boken på en gång. Förvirring råder hemma hos granatäpplet just nu. You´ve rocked my world, Hakan.

Fabulous Friday

Pomegranate kickar igång helgen med den skönsjungande tyska aktrisen Margo Lion. Fler bilder på henne och andra tyska tjugotalsstjärnor hittar man i Cabaret Berlin, en tjusig fotobok som dessutom innehåller fyra cd-skivor med musik från tiden.

Desperately Seeking Zarah

Det är något mystiskt med Tiina Rosenbergs bok om Zarah Leander. Två biblioteksfilialer i Stockholm besöktes i tur och ordning eftersom de påstod sig ha boken inne. På båda ställena möttes jag av förvånade bibliotekarier som skakade på huvudet och tyckte att det här var ju märkligt, men den kanske har sorterats in på fel hylla? På tredje försöket hittade jag den i alla fall, och snodde åt mig den snabbt som ögat för jag fick en känsla av att den skulle kunna gå upp i rök framför ögonen på mig. Och det har den nu gjort. Fast hemma hos mig. Jag satt i en fåtölj och småläste lite här och där, lade den i från mig och sedan dess...är den borta. Nu råder inte bästa ordningen hemma hos mig, det ligger böcker precis överallt så en och annan bok kan försvinna ett tag och sedan dyka upp igen. Men Zarahboken! Det är ju en lånebok, och jag vill ju verkligen läsa den. När vi skaffade nya bokhyllor för ett tag sedan hade vi lite ont om tid och när det var dags att ställa in allt i hyllorna blev ordningen sådär. Nu är dessutom hyllorna överfulla. Ibland skojar vi lite om det:

-Vad gjorde du med min bok?

-Jag ställde den i bokhyllan.

-Va?! Nu kommer jag ju aldrig att hitta den.

Ja, så roligt har vi hemma hos oss. Hur som helst, Bögarnas Zarah är försvunnen. Borta. Putz weg.

Gone AWOL.

Skuggor och speglingar

Jag lånade Ying Toijer-Nilssons bok om Maria Gripes författarskap, Skuggornas förtrogna på biblioteket. Det var främst avsnitten om Skuggserien, Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia som intresserade mig. De två sistnämnda läser jag om ungefär en gång om året, men det var ett tag sedan jag läste Skuggserien. Jag insåg snabbat att jag har glömt bort en hel del av handlingen, framförallt i de två sista delarna. Dags för omläsning alltså. Nu har jag just avslutat del tre, Skuggornas barn. Jag kan inte bestämma mig om jag ska kasta mig över sista delen Skugg-gömman på en gång, eller om jag ska avvakta lite. Jag behöver nog fundera lite på det jag har läst innan jag läser den avslutande delen. Jag minns så väl hur jag sögs in i de här böckerna när jag läste dem för första gången. Den här gången var det inte samma emotionella upplevelse, men å andra sidan är det givande läsning på helt andra sätt. Referenserna till Jane Eyre, de fantastiska gotiska inslagen; sånt gick mig helt förbi första gången. Det är en speciell känsla att läsa om böcker som varit så betydelsefulla och påverkat en så mycket. Är de dessutom lika märkliga och suggestiva som Skuggböckerna är det svårt att inte börja analysera dem, och sig själv. Jag funderar över vem jag var då, och vem jag blev sedan. Den här omläsningen ger upphov till spännande, om än inte helt och hållet angenäma eller enkla frågor.

Something for the weekend

Tänk om Fred Astaire och Niles Crane fick ett kärleksbarn? Ha en Fabulous Friday i sällskap med den underbare Max Raabe och hans Palast Orchester. Pomegranate har inte ens skoltyska att falla tillbaka på, men tolkar det som att Max Raabe vill mana till besinning i dessa hysteriska svininfluensatider.

Frasande kjolar och Fabels rariteter

"...en palett av prasslande kjolar, åtsittande korsetter och stränga konventioner i ett viktorianskt England. Magiska systraskap, dolda nattliga möten och skrämmande övernaturliga krafter som styr fyra flickors öde". Jag citerar från baksidetexten på Libba Brays ungdomsroman Ögat över månskäran. Jag hittade den häromdagen för femtio kr på Centralantikvariatet. Jag tror att den kan bli en perfekt start på hösten.

Jag fick också tag på en rolig etikettbok ur serien Fabels rariteter; Den äkta gentlemannen med undertiteln En handledning för unga män, till att göra sig omyckta i sällskapslivet och av det täcka könet. Professor J G Wenzell upplyser om att tonen i umgänget med de vackra könet bör vara "vänskaplig, grannlaga och blygsam". Och märk väl Herrar läsare, ni bör även anta en "otvungen, fryntlig min."

Jag har sedan tidigare en titel ur serien, Min vän privatdetektiven Sherlock Holmes. På min önskelista står även Kortfattat bedrägerilexikon samt givetvis Den moderna velocipeden och dess ryttare. Illustrerad handbok för Hjulsportens utövare.
























"Åh, hans min! Så otvungen! Och fryntlig!"

Guilty pleasures

Minns du, kära läsare, vad du gjorde idag för 12 år sedan? Själv var jag på besök hos min syster i Lund. Någon gång på förmiddagen hasade vi in på Ica Satelliten för att köpa frukost och möttes då av kvällstidningarnas löpsedlar. Enligt Expressen var Lady Diana svårt skadad i en bilolycka. Enligt Aftonbladet hade hon dött i en bilkrasch. Jag minns att vi undrade om det verkligen kunde vara sant. Och över hur många som valde att köpa Expressen den dagen. Det kändes lite overkligt att hon var död, men mer än så var det inte.

En vecka senare var det dags för begravningen. Under den här veckan hade något hänt. Det hysteriska sörjandet, hatet mot paparazzifotograferna, engelska folkets misstro mot den övriga kungafamiljen, den helt osannolika mediefokuseringen på Diana, hennes liv och död. Det var djupt fascinerande. Sändningarna från begravningen skulle pågå halva dagen, och jag hade laddat upp med chips och dipp. Lite cyniskt kanske, men det här var årets tv-händelse.

Sedan dess är jag också fascinerad av Diana, inte bara som fenomen, utan som person. Och jag känner mig inte helt bekväm med den här fascinationen. Jag har en känsla av att jag borde stå över sånt här egentligen. Jag har inget gemensamt med de där hysteriska gråterskorna som tyckte att Diana var "för god för den här världen". Jag är inte säker på att jag ens tycker om henne. Jag tycker inte att hon verkade vara godheten personifierad, tvärtom tycks hon ha varit intrigant och manipulativ, med en vana att plötsligt frysa ut folk som hon tidigare varit bästa vän med. Så vad är det då som lockar? Jag vet inte riktigt...kombinationen glamour, engelsk överklass och skandaler antagligen. Jag kan nämligen inte påstå att jag identifierar mig med henne.

Det gör däremot Cecilia Hagen. I Mina resor med Diana drar hon paralleller mellan sitt och Dianas liv, och boken är både en självbiografi och en biografi över Diana. Som det står i blurben på baksidan; hon ´"kokar ner en av vår tids största mediahändelser till vardagsprat kvinnor emellan" och det är nog det som jag har lite svårt för. Diana blir sinnebilden för alla svikna kvinnor med otrogna män, havererade äktenskap och ätstörningar. Diana är en av oss helt enkelt, och det köper inte jag, även om jag tycker synd om henne och har full förståelse för att hennes liv till och från var allt annat än en prinsessdröm. Cecilia Hagen skriver fint om sitt eget liv, om sitt problematiska förhållande till sin mamma t ex, och de delarna gillar jag mycket. Hennes attityd till Diana är däremot väl insmickrande, medan Charles enligt Hagen är fullständigt hopplös. Jag är väldigt kluven till den här boken, men kan ändå inte låta bli att gilla den.

Tina Browns biografi The Diana Chronicles är däremot briljant rakt igenom. Hon ger en betydligt mer nyanserad bild av både Diana och Charles. Samtidigt som hon levererar kungligt skvaller och roliga anekdoter om den engelska överklassen sätter hon in fenomenet Diana i ett större sammanhang. Förutom berättelsen om Diana beskriver hon det engelska åttiotalet med thatcherism och tabloidpressens uppgång. Diana utnyttjades av medierna men var samtidigt expert på att själv uttnyttja pressen för sina egna syften. Ett talande exempel är den berömda tv-intervjun där prinsessan med stora pandaögon talade ut om Charles otrohet. Enligt Brown var det Diana själv som lade make up med massor av kajal inför intervjun, allt för att få till den rätta tårfyllda looken. Hon sminkade sig aldrig på det viset annars.

Egentligen hade jag tänkt avsluta det här inlägget med att skriva om Diana the Ghost Biography av Emma Tennant och Hilary Bailey. Men ju mer jag tänker på boken desto sämre tycker jag om den och tänker inte slösa tid och energi på den. Bara några korta rader om handlingen: Prins Harry har råkat ut för en olycka och kommer till Balmoral med sin sköterska Syster Julie för att vila upp sig. Julia är godheten själv och hon tycks känna till Balmoral ovanligt väl med tanke på att hon aldrig tidigare har satt sin fot där. Hennes inflytande på den unge prinsen väcker ont blod hos tjänarstaben och Drottningens missnöje. Ingen anar dock att syster Julia i själva verket är Diana inkarnerad, och att hon nu är tillbaka för att ställa allt till rätta. Låter det tramsigt? Det är det, men jag kan stå ut med trams om det är väl genomfört. Dessvärre är det här bara klyschigt och populistiskt dravel. Drottningen är givetvis kallare än en isbit, Prins Charles en fjant och Camilla vulgär. Enligt baksidetexten utlovas "a tale to turn Royal blood cold". Jag kan intyga att man inte behöver vara blåblodig för att känna så.

Fabulous Friday

Läskigheter i SVT

Skräck utifrån ett idéhistoriskt perspektiv i Sveriges television, kan det vara något? Första avsnittet av Skräckministeriet bjuder i alla fall på HP Lovecraft, en intervju med Joyce Carol Oates och en freudiansk analys av husets funktion i skräckfiktionen. Bland annat. På pappret låter det toppen, men SVT har ju sjabblat bort intressanta programidéer förr. Nåja, titta måste man förstås.

Skräckministeriet den 3 september kl 21.30

En studie i skräck

I våras läste jag en inspirerande recension av Ellery Queens deckare En studie i skräck, och greps av ha-begär. I boken avslöjas hur Sherlock Holmes löste Jack the Ripper-fallet, men av hänsyn till de inblandade tilläts inte Watson publicera sina anteckningar, och mysteriet har därför officiellt förblivit olöst. Boken fanns inte att beställa från någon internetbokhandel och det enda (!) existerande exemplaret på samtliga Stockholms stadsdelsbibliotek visade sig vara "förkommet". Nu har jag hittat den på Bokbörsen och förhoppningsvis är den på väg hem till mig even as we speak. Och inte bara den, jag klickade hem ytterligare två godingar. Eftersom sommaren 2009 är de eleganta femtiotalsdeckarnas sommar fick Folke Mellvigs Mannekäng i rött, och den för mig okände Anders Jonasons Mord med mera göra Mr Queen sällskap. Jag ser fram emot mord både i londondimma och i mondän stockholmsmiljö.

Om vädret tillåter är en studieresa till Maria Langs Skoga, det vill säga Nora, inplanerad imorgon. Rapport utlovas.

You sexy undertaker

The whole death catalog visade sig även innehålla några annorlunda shoppingtips. För den som tröttnat på standardutbudet av väggalmanackor med gulliga kattungar och Monets näckrosor: Vad sägs om tolv heta hunkar som poserar lagom sexigt i olika "på jobbet"-situationer? Pomegranate föredrar vanligtvis det lite mer smala, bleka och hålögda mansidealet framför uppumpade solarieoffer, men är beredd att göra ett undantag i det här fallet:


Fonus, hallå! Ge oss en svensk version. Nu!

Memento Mori

Veckans bokfynd: The Whole Death Catalog med undertiteln A lively guide to the bitter end. En populärvetenskaplig genomgång av det mesta som har med döden att göra. Här blandas historiska fakta om t ex kremering, änkebränning och den amerikanska begravningsbranschen med mer praktisk information om begravningsetikett och hur man kilar vidare på ett stilfullt sätt. Exempel på kapitel: Ritual burials: so easy a caveman could do it, Ten cemeteries to see before you die samt Victorian Postmortem Photography: A How-to Guide. Tonen är lättsam, på gränsen till lite tramsig ibland, men det kanske är ofrånkomligt med tanke på ämnet. Boken är dock full med tips på vidare läsning av mer seriös litteratur.

Författaren Harold Schechter tycks ha ett intresse för livets mer morbida sidor. Hans produktion inkluderar bland annat följande titlar:
Deranged: The shocking true story of America´s most fiendish killer.
Depraved: The shocking true story of America´s first serial killer.
Fiend: The shocking true story of America´s youngest serial killer.
samt
Strange Pastimes: A cultural history of violent entertainment.

Ofrivillig bloggpaus

Är det meningslöst att ha en blogg när man bara uppdaterar sådär en gång i månaden? Ja, kanske. Att det dröjer så länge mellan inläggen beror inte på att jag har tappat blogglusten, tvärtom, jag har hur mycket som helst som jag vill skriva om egentligen: Max Raabes konsert i SVT i helgen, Justine Picardies roman om Daphne du Maurier, bokserien Fabels rariteter, slutrapport om Buddenbrooks and what not. Problemet stavas tidsbrist, värmebölja - och det ska erkännas - min vanliga lathet, just nu upphöjd till hundra på grund av den här jävla hettan.

Jag ber att få återkomma när solen gått i moln. Tills dess ligger jag på soffan med fördragna gardiner och Rebecca på tv:n.

Schall und Rauch

Jag har haft lite otur med tyskarna på sistone. Dels Buddenbrooks-debaclet, men strax innan dess även med Winnie & Wolf. Romanen handlar om förhållandet mellan Winifred Wagner, kompositören Richards sonhustru, och Wolf, alltså Adolf Hitler. Med andra ord: Wagnersk operakonst, konstnärliga intriger och sexuella förvecklingar med tysk mellankrigstid som fond. What´s not to love? Jag hade förstås extremt höga förväntningar på den här boken, och besvikelsen var stor när den visade sig vara ...tråkig. Berättarjaget är Siegfried Wagners sekreterare. Han tycks vara en rätt färglös figur, en betraktare, förälskad i Winnie på avstånd, och jag har svårt att uppbåda något intresse för honom. Det är synd, för hur fantastisk skulle inte en sådan här roman kunna bli? Jag har en känsla av att det är mig och inte boken det är fel på. Jag låter Winnie och Wolf ligga till sig lite och återupptar läsningen en annan gång. Ibland är förväntningarna så högt ställda att det bara kan sluta med antiklimax. Auf Wiedersehen, säger jag.

Istället tog jag mig an Jason Lutes serieroman Berlin: stad av sten. Även den utspelar sig under tjugotalet, närmare bestämt under Weimarrepublikens sista dödsryckningar. Den blivande konstskolestudenten Marthe kommer till Berlin och träffar den desillusionerade journalisten Severing. Vi får följa flera olika berlinöden, allt medan kommunister, nationalsocialister, socialister och säkert ett gänga andra också, marscherar, demonstrerar och slåss på gatorna. Jag var försiktigt positiv till en början. Det tog ett tag innan jag kom in i Jason Lutes berättarteknik, och jag hade lite svårt att hålla isär de olika personerna. När jag slog igen den var jag däremot helt fast. Jason Lutes lyckas verkligen fånga tidsandan: fattigdomen och misären, festandet och dekadensen. Boken är första delen i en trilogi, de två återstående delarna måste läsas unmittelbar.


Finn två fel

Tysk adjektivorgie

Jaså...du tycker att det är lite mesigt att klaga på Buddenbrooks? Du förstår inte riktigt vad hon gnäller över den där Pomegranate? Denna härliga, tyska sekelskiftesprosa, så fin, fet och svulstig! Du tycker det, ja? Men har du någon gång fått smaka på riktigt stor tysk formuleringskonst, sprängfylld med adjektiv? Inte?? Well, då ska du få vad du tål nu, gapa och blunda och säg att du älskar det:

"Vad är det. Vad - är det..."
"Ja, för knävelen, c´est la question, ma très chére demoiselle!"
Konsulinnan Buddenbrook, bredvid sin svärmor på den raka, vitmålade och med ett gyllne lejonhuvud prydda soffan med ljusgul klädsel, kastade en blick på sin make, som satt i en karmstol intill henne, och hjälpte nu sin lilla dotter, som farfadern framme vid fönstret höll i knät, på traven.

O Yes!! Jag kan hålla på hela natten:

Och lilla Antoine, åtta år och spensligt bygd, i klänning av tunt, lite vattrat siden, med det söta blonda huvudet en aning bortvänt från farfaderns ansikte, blickade med sina gråblå ögon ansträngt grubblande och oseende ut i rummet, upprepade än en gång: "Vad är det" sade därefter långsamt: "Jag tror att Gud", tillade raskt med klarnande uppsyn: "haver skapat mig och alla varelser", hade plötsligt kommit in på rätt spår och rabblade nu, strålande av lycka , och utan att staka sig, upp hela artikeln, ordagrant efter katekesen sådan den nyss, anno 1835, med en hög och välvis senats gillande, hade utgivits nyrenoverad.

Jaså, du har fått nog nu säger du?? Skulle inte tro det... Just bend over and take it like a bitch:

"Som sagt, min högaktning, herr Buddenbrook!" hördes herr Köppens mäktiga stämma över det allmäna samtalet när husan med de bara röda armarna, den tjocka randiga kjolen och den lilla vita mössan på nacken med assistans av mamsell Jungmann och konsulinnans jungfru från våningen ovanpå hade serverat den heta grönsoppan med rostat bröd och man började skeda i sig försiktigt.

Lördagsläsning

Frukost med DN Boklördag och tvåårig son. "Vad heter hon" frågar han och pekar på Siri Hustvedt som är blond och tjusig på hela första sidan av kulturdelen och lika blond och elegant på en stor bild inne i tidningen. "Hon heter Siri" säger jag. Bläddrar vidare och börjar läsa Maria Svelands sågning av Joyce Carol Oates dagböcker. "Vad heter hon" frågar sonen och pekar på JCO. "Hon heter Joyce" säger jag. Han tittar på bilden en stund och sen säger han lite tveksamt: "Jag tycker inte om henne". Nähä, säger jag. JCO ser lika spröd och fågelaktig ut som vanligt. Jag tittar på bilden och försöker se henne genom en tvåårings ögon. Ser hon lite läskig ut? Bara för att kolla bläddrar jag tillbaka till Siri och frågar om han tycker om henne? Jaa, säger han. Sen får han syn på en reklambild för Loka Brunn med en tjej som ligger och solar och säger att han vill titta på flickan som ska bada istället. Typiskt, tänker jag surt. Två år gammal, och redan har han klart för sig vad som är vackert och inte. En uppfattning som dessutom är nedslående förutsägbar.

Lite senare åker vi till biblioteket, och när vi kommit hem sätter vi oss i soffan med bibliotekspåsen. "jag vill läsa om tanten som bor på landet" säger han då. Who? tänker jag, sen inser jag att han menar "Rosamund Pilchers värld", en riktigt cheesy coffee table-bok med bilder från Pilchers Cornwall och Scotland. Jag har läst en halv Rosamund Pilcherroman tror jag, men jag kunde inte motstå den här boken när jag såg den. Ren och skär anglofilporr för alla som har en liten engelsk tant inom sig. En lång stund sitter vi tillsammans och tittar på bilder på fiskebåtar, AGA-spisar, rosenträdgårdar och skotska slottsruiner. Han är djupt fascinerad. Tack och lov tycks det bo en liten engelsk tant inom min son också. Det finns hopp.

Läslycka

I min bokcirkel ska vi till nästa gång ha läst Buddenbrooks av Thomas Mann. Nobelprisbelönad, tjock och härlig tysk familjekrönika, here I come, tänkte jag och slog förväntansfullt upp boken. Efter fyra sidor var jag tvungen att ta en paus. Måste nog ha något lite lättsammare att alternera med. Blicken föll på Mary Ann Shaffers brevroman med den fullständigt hopplösa titeln Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap.

Redan på de första sidorna framkommer att huvudpersonen, författarinnan Juliet är förtjust i 1800-talspoeten Charles Lamb:

"Jag skäms över att berätta att jag bara köpte boken för att jag hade läst någonstans att en man som hette Lamb hade besökt sin vän Leigh Hunt som satt i fängelse för att ha smädat Prinsen av Wales. Medan Lamb var där hjälpte han Hunt att måla taket i cellen blått med vita moln. Därefter målade de en rosenspaljé på väggen/.../ Lamb lärde också Hunts yngsta dotter att läsa Fader vår baklänges. Naturligtvis vill man veta allt om en sådan man."

Här stannade jag upp en stund i läsningen och funderade på om nästa bok kanske borde bli The Lambs of London av Peter Ackroyd som jag köpte på bokrean i år, och som handlar just om syskonen Lamb. Även jag fick nämligen lust att veta mer om denne Charles Lamb. Och så tänkte jag lite på hur kul det är med böcker som får en att vilja läsa andra böcker. Till exempel Den amerikanske pojken som jag nyss avslutat och som handlar (pyttelite) om en ung Edgar Allen Poe. Den fick mig att genast vilja sätta igång med The Poe Shadow av Matthew Pearl - om de mystiska omständigheterna kring Edgar Allens död.

Sen återgick jag till Guernsey och läste följande:

Det är just det som är så underbart med att läsa: man blir intresserad av någon mycket liten detalj i en bok, och den lilla detaljen leder vidare till en annan bok, och ett stycke i den boken leder vidare till en tredje. Det hela fortsätter som en geometrisk talföljd - det tar aldrig slut, och allt detta bara för nöjes skull.

Det är vid såna här tillfällen det liksom spritter till i en. En bok upphör att bara vara en bok och blir...en samtalspartner? En tankeläsare? Mary Ann Shaffer tog de luddigt formulerade funderingarna ur huvudet på mig och satte dem på papper på ett betydligt mer stilfullt sätt. Call me överspänd, men just där och då kändes det lite magiskt.

Krimalfabetet: B

Jag hade fått för mig att jag läser massor av deckare, men när jag började fundera på Krimalfabetet insåg jag att det gör jag inte. Längre. Jag läser fortfarande en hel del spänningsromaner, men regelrätta deckare är det ganska tunnsått med. Jag har faktiskt rätt dålig koll på dagens deckarutgivning. De svenska "deckardrottningarna" har jag, säkert oförtjänt i en del fall, kollektivt ratat, och de gamla favoriterna Minette Walters, Elizabeth George och Val McDermid tycks ha tappat stinget de senaste åren. När jag nu ska lista favoritdeckare blir det därför mest nittiotalsböcker. Det känns lite patetiskt faktiskt. Borde det inte finnas en massa bra deckare därute som bara väntar på att jag ska upptäcka dem? Tips mottages tacksamt. Nåväl. Det är dags för bokstaven B:

Blomsterkronan av Minette Walters. Det är hennes tredje roman, och i mitt tycke den bästa. Intrigen är underbart ondskefull: svartsjuka, hat, sexuell besatthet, incest - och så mord förstås. Lägg därtill engelsk landsbygd, dysfunktionella överklassmänniskor och Shakespearcitat en masse. Japp, det är precis lika bra som det låter.

Carina Burman. Hennes serie om Euthanasia Bondeson är ren och skär läsglädje. I Babylons gator är vår hjältinna på besök i London för att se Världsutställningen. I bok nummer två, Vit som marmor löser hon ett mord bland svenska konstnärsbohemer i Rom och i tredje boken Hästen från porten har hon rest till Konstantinopel via klippstaden Petra. De här böckerna läser jag inte för intrigens skull, faktum är att jag nog inte skulle kunna redogöra för den på rak arm i någon av dem, utan för att jag har så väldigt trevligt i mamsell Bondesons sällskap.

Och så en krimroman jag gärna vill läsa: Vilken som helst i Lawrence Blocks "The Burglar-serie". Jag har läst The Burglar in the Library och The Burglar Who Thought He Was Bogart. Den förstnämda är en oerhört rolig hyllning till pusseldeckaren och den andra till Humphrey Bogart-filmer. Seriens huvudperson är Bernie Rhodenbarr, en inbrottstjuv i New York med litterära intressen och en förmåga att hamna i mystiska och farliga situationer. Exempel på titlar: The Burglar in the Rye, The Burglar Who Liked to Quote Kipling och The Burglar Who Studied Spinoza.

Trapetskonster anno 1901

Pomegranate tar sig friheten att bli lite ekivok så här på fredagskvällen. The weekend starts here!

Edison - 1901 - Trapeze disrobing

Krimalfabetet: A

Paperbacklover har tagit initiativet till en genomgång från A-Ö på temat kriminallitteratur. Som deckarfantast är man ju inte sen (jo, lite -det är dags för bokstaven B redan imorgon, men jag upptäckte det här först igår) att anta utmaningen:

En kriminalroman jag gillar:
The Alienist av Caleb Carr. New York 1896. En seriemördare vars offer är prostituerade pojkar härjar i staden och poliskommissarie Theodore Roosevelt tar hjälp av ett specialteam med psykiatern Dr Laszlo i spetsen för att försöka få tag på mördaren. Att göra psykologiska profiler på mördare är något helt nytt och dr Laszlos arbete möts med stor skepsis inom polisstyrkan och i princip över allt annars också. The Alienist är en riktigt ruggig historia och Caleb Carr har en briljant förmåga att skildra stämningar och miljöer, från den absoluta slummen upp till de rikaste av de rika i stadens societet. Det här är mer än en deckare - det är en riktigt bra och mångbottnad roman om det viktorianska New York.

En krimförfattare jag gillar:
Okej, det här är är kanske fantasilöst och förutsägbart, men sanningen är att jag inte sutte här om det inte vore för Agatha Christie. Jag upptäckte henne i mellanstadiet and I never looked back. Det var Dame Agatha som väckte anglofilen i mig och det var hon som blev min introduktion till deckargenren i övrigt. Hon, och så Mr Holmes förstås. Vissa favoriter läser jag om flera gånger om året, och har så gjort i sisådär 25 år. Det finns inget som talar för att jag kommer att sluta med det.

En kriminalroman jag vill läsa
Helt klart knepigaste frågan, men jag fuskar lite och säger Asta´s book av Barbara Vine. Jag har redan läst den på svenska, men beställde den på engelska häromdagen och ser väldigt mycket fram mot en omläsning. Astas bok är snarare en släktkrönika än en regelrätt kriminalroman, även om det finns en kriminalgåta i botten. Och Astas barnbarns försök att avslöja gamla familjehemligheter är lika spännande som vilken detektivroman som helst.

Sherlock Holmes- och Draculapastischer får anses vara egna genrer vid det här laget. Tycker man att dessa båda herrar känns lite uttjatade kan man istället ägna sig åt att läsa romaner om deras upphovsmän/litterära agenter. Conan Doyle löser kriminalfall tillsammans med Oscar Wilde i The Candlelight Murders, och på sistone har jag läst inte bara en, utan två böcker i vilka Bram Stoker jagar Jack the Ripper i Londons East End.

I James Reeses The Dracula Dossier möter vi Bram Stoker i hans jobb som hårt pressad allt-i-allo till skådespelaren Henry Irving. Stokers komplexa förhållande till sin arbetsgivare ges stort utrymme i berättelsen. Han känner sig mer eller mindre livegen, och att Mörkrets furste senare kommer att få låna drag av Henry Irving är inte så konstigt. I The Dracula Dossier befinner vi oss dock i London år 1888, nio år innan Dracula ges ut. James Reese blandar historiska personer och faktiska skeenden med egna fantasier och fiktion. Händelserna i Whitechapel får betydelse för Bram Stoker både professionellt och rent personligt. Stoker blir kontaktad av sin vän och kollega Thomas Hall Caine som ber Stoker ta hand om bekant, den märklige amerikanen Francis Tumblety. Redan från början tycker Stoker att denne Tumblety är en synnerligen obehaglig figur, men Caine själv är försvunnen och svarar inte på Stokers brev. Stoker blir därmed mot sin vilja Tumbletys guide i staden. Snart visar det sig att Tumblety pressar Caine på pengar för att inte offentliggöra de brev av "indiskret natur" som Caine har skickat till honom. När mördandet i East End börjar anar Bram Stoker snart vem det är som är skyldig.

Varför Caine valde att inleda en intim relation med denne Tumblety är dock något oklart. En man som har för vana vid middagsbjudningar visa upp sin samling livmödrar i formaldehyd är onekligen fascinerande, men åtminstone jag skulle valt att hålla en sådan karl på armlängds avstånd. Som om inte detta vore nog avslöjar en bildgoogling av Tumblety en rent kriminell mustasch.

Tumblety är ett bekant namn för dagens ripperologer, och han ansågs var en sannolik Ripperkandidat redan när det begav sig. Intrigen i The Dracula Dossier är minst sagt fantasifull, men jag ska inte närmare gå in på de motiv som enligt James Reese ligger bakom seriemorden eftersom det vore att förstöra det roliga.

I boken flimrar tidens kulturella elit förbi; W B Yeats, Sarah Bernhardt, Ellen Terry och Oscar Wilde, för att inte tala om Oscars mor Lady Wilde. Tillsammans med Caine, som Stoker kallade för "Hommy Beg", och Lady Wilde försöker han stoppa mördaren - med begränsad framgång får man väl säga. Morden i Whitechapel kommer att påverka Bram Stoker både personligt och professionellt. Inspirerad av händelserna skriver han så småningom Dracula, som han för övrigt tillägnar "My dear Hommy Beg." Blinkningarna till Dracula är många, och faktiskt en av de stora behållningarna med romanen. En annan är skildringen av Stokers arbete på Lyceumteatern och hans tröstlösa försök att hålla den minst sagt krävande Henry Irving på gott humör. The Dracula Dossier är riktigt underhållande, framförallt för den som har viss förkunskap om både Dracula och Jack the Ripper. Och trots att man vet "hur det kommer att gå" lyckas James Reese hålla spänningen uppe boken igenom.

Glad Påsk

The Victorian Undertaker

Trevor May är en man med ett gissningsvis stort intresse för viktoriana. Åtminstone får man det intrycket när man läser titlarna i hans bokproduktion: The Victorian Workhouse, The Victorian Schoolroom, The Victorian Clergyman, The Victorian Railway Worker och The Victorian domestic servant, samt Edwardian and Victorian Prisons. Alla titlar låter intressanta, men mitt förstahandsval blev givetvis The Victorian Undertaker, en 32 sidor kort bok, sprängfylld med fakta om de viktorianska begravningssederna och begravningsbranschen.

Vid den här tiden fick begravningsindustrin ett rejält uppsving och påkostade begravningar med plymförsedda vagnar, hästar och professional mourners blev en allt vanligare syn, i alla fall i städerna. "Det är svårt för dagens människor att förstå viktorianernas besatthet av döden, på samma sätt som de skulle ha svårt att förstå vår besatthet av sex" skriver Trevor May. Döden var givetvis närvarande på ett annat sätt än idag. Dels genom religionen, men framförallt genom den höga dödligheten. Det var inte ovanligt att man började planera sin begravning redan som ung. Överhuvudtaget var inställningen till döden betydligt mer avslappnad, Trevor May berättar om mannen som köpte sin kista i god tid, och i väntan på att den skulle komma till användning ställde den på högkant och använde den som skåp. Skådespelerskan Sarah Bernhardt förvarade sin kista i sin buodoir. På bilden här intill poserar hon i den för en fotograf.


En änka förväntades bära helsvart under ett år och en dag efter makens död, och efter två år kunde hon börja använda lila och grått. Under det första året fick hon inte acceptera några inbjudningar eller visa sig ute i sociala sammanhang. För en änkling var det, inte helt oväntat, inte lika strikt. Han kunde närsomhelst gifta om sig, och sörjandet övertogs då smidigt nog av den nya frun. Efter bröllopet var det hon som fick ikläda sig sorgdräkt för att sörja sin företrädare. Trendsättare när det gällde sorg och sörjande var ingen mindre än Drottning Victoria själv. Efter att hennes älskade Prins Albert dött 1861 fick tjänstefolket bära svart armbindel i åtta år. Själv blev hon känd som The Widow of Windsor och sörjde sin make tills hon dog 40 år senare.


The Victorian Undertaker presenterar fakta om den viktorianska tidens begravningar, men handlar inte mycket om viktorianernas uppfattning och syn på döden. Om detta hoppas jag att man kan läsa i The Victorian Celebration of Death som jag har lagt i min önskelista på Amazon tillsammans med Necropolis. London and its dead. Den senare handlar om den enorma begravningsplats som byggdes i Woking sedan kyrkogårdarna i London blivit överfulla på grund av befolkningsexplosionen under industrialismen. Ut till begravningsplatsen byggdes en särskild järnväg, The Necropolis Light Railway. Och det engelska klassamhället bibehölls även efter döden. Likets resa till den sista vilan kunde givetvis ske antingen i första, andra eller tredje klass.