Veckans Armchair Libertine

Cheap Tartts in a box!

Varför inte slå till på The Secret History och The Little Friend - signerade! - i en stilig slipcase. Eller vad det nu heter på svenska. Förr 166,69! Nu endast 124 euro!
http://www.bookdepository.co.uk/book/9781408802922/The-Secret-History-and-the-Little-Friend

Howards End is on the Landing

Författarinnan Susan Hill går en kväll från rum till rum i sitt hus i jakt på en viss bok som hon vet att hon äger, men som hon inte kan hitta. I alla rum upptäcker hon olästa böcker, böcker hon inte ens visste att hon ägde och böcker hon läst och gärna vill läsa om. Hon bestämmer sig för att införa köpstopp på böcker, minimera sin tid på Internet och sluta blogga under ett års tid. Istället ska hon ägna sig åt sina olästa böcker och åt omläsning av favoritböckerna. Och hon ska dessutom skriva en bok om detta läsprojekt. Resultatet är Howards End is on the Landing, med undertiteln A year of reading from home och med ett omslag som borde ge en och annan bibliofil hjärtklappning.

HEIOTL är en högtidsstund för den som tycker om att läsa böcker om böcker. Det här är en självbiografi skriven med utgångspunkt i de böcker Susan Hill har läst och älskat och som har format hennes liv. Ett kapitel heter således Great Expectations behind the sofa och handlar om hur den tioåriga Susan upptäcker Dickens hemma hos mormor. Ett annat handlar om hennes förtjusning i Pop Up-böcker och ytterligare ett om Virginia Wolf.

Som ett argument för att införa köpstopp, något som de flesta bibliofiler tycks fundera på ibland, fungerar HEIOTL däremot mycket dåligt. Jag läser med papper och penna i hand för att kunna anteckna alla titlar och författare som jag bara MÅSTE läsa. Hur kan jag inte ha läst något av Barbar Pym? Eller Elizabet Bowen? Susan Hill tycks dessutom ha träffat de flesta brittiska nittonhundratalsfförfattare personligen och jag njuter av att läsa om när hon stöter ihop med en tweedklädd och ålderstigen E.M Forster bland bokhyllorna på English Library, och hur Roald Dahl snäser av några vuxna fans med orden "jag skriver bara autografer åt barn" för att sedan signera 25 papperslappar till Susans dotter "så hon kan sälja dem på skolgården". Och hur han sedan kliver rakt ut i en trafikerad gata och motar bort bilarna med sitt paraply.

Susan Hill är dessutom befriande politiskt inkorrekt på ett sätt som jag inbillar mig att bara engelsmän kommer undan med. Det kanske kan uppfattas som snobbigt att dissa australiensiska författare rakt av, eller att skriva om hur hon har försökt gilla Terry Pratchett men misslyckats eftersom han bara skriver samma bok om och om igen om "wee little men". Om jag har några invändningar skulle det i så fall vara att hon ägnar ett helt kapitel åt W G Sebald eller kapitlet om "reading for the soul" som sätter likhetstecken mellan andlig läsning och läsning av kristna författare. Samtidigt är det just subjektiviteten som gör det här till en så rolig och inspirerande läsning.

Fabulous Friday

Ahoy there!

Ursäkta röran, vi bygger om

Nytt år, nytt decennium! Man vill riva för att få ljus och luft, men inser snart att Pomegranate Club gör sig bäst i murrigt och brunt - eller möjligtvis vinrött. Här är det ständigt höst, regn och dimma i luften. And it´s always teatime. Jag ber om ursäkt för det förvirrande intryck som mina försök att prova ut rätt kostym för bloggen skapar. Vi får se hur det slutar.

In a castle of dark and sombre mystery

Här hade jag, sent om sider, tänkt lägga ut texten om The Sherlock Holmes Experience som jag bevistade i lördags. Men varför göra det när andra gör det så mycket bättre? För den som vill läsa om filmen kan jag varmt rekommendera Diva Hysterias eller Mattias Boströms inlägg. Jag nöjer mig med att konstatera att det var två timmars högklassig underhållning som fick viktoriana-fantasten i mig att gå i spinn.

För att ladda inför filmen tittade jag på den tecknade Disneyfilmen (och Holmespastischen) The Great Mouse Detective. Som det kriminella geniet Ratigan - gnagarnas egen Professor Moriarty - hör vi Vincent Price. Boris Karloff och Bela Lugosi må vara de största inom den klassiska skräckgenren, men Mr Price diaboliska elegans förtjänar ökad uppmärksamhet. Du har kanske inte sett honom i någon film, men du har garanterat hört honom. Vincent Price är skräckrösten i Michael Jacksons Thriller. Hans signum, det sardoniskt höjda ögonbrynet och den välmodulerade rösten förgyller de filmatiseringar som Roger Corman gjorde av Edgar Allan Poes noveller på sextiotalet. Här är en av mina favoriter, The Tomb of Ligeia. En studie i nekrofili, dödslängtan och kattskräck. Allt i färgsprakande technicolor:

Baker Street revisited

Jag var först skeptisk, sedan försiktigt positiv och nu är jag SJUKT peppad inför Sherlock Holmes-filmen ikväll. So what att jag inte kunde se den på premiären iförd viktoriansk galadräkt. So what att jag kommer att avnjuta den i Täby Centrum (av barnvaktstekniska skäl) och inte på Leicester Square. Spelar roll. Uppladdningen har skett i hemmets lugna vrå med te i Sherlockmuggen och The Great Mouse Detective på youtube. Jag är redo.