Lucka 23: Raising the tree...

Lucka 22: Boktips!

Lucka 21: In the navy

Lucka 20: In treatment

Lucka 19: Julstämning

Lucka 18: Lördagskväll på Café L´Enfer

Hade jag en tidsmaskin skulle jag åka till Paris år 1902 och tillbringa denna lördag afton på Café L´Enfer - Kafé Helvetet - för att njuta av dess attractions diaboliques:

Notera att etablissemanget intill heter Le Ciel - Himlen.

Alla verkar ha djävulskt skoj, särskilt herrn till höger.

Lucka 17: Fabulous Friday

Lucka 16: Roligt för hela familjen

Lucka 15: Weird Wednesday

Lucka 14: Bara för dig

Lucka 13: Lucia!

Vad heter lucian? Första rätta svaret belönas med ett pris!

Lucka 12: Husdjurstema del två

Lucka 11: Husdjurstema

Har du en chiuaua i fickan eller är du bara glad att se mig?

Lucka 10

Lucka 9: Julklappstips

Att gå på stan och trängas i julruschen var ju skadligt för hälsan redan innan det fanns risk att bli sprängd i bitar. Och eftersom årets (och alla andra års) julklapp är ett uppstoppat djur i Jack the Ripper-kostym finns det ingen anledning att bege sig någon annanstans än till lovedtodeath för att julhandla.

"Chipper the Ripper"

Lucka 8: Gösta!

Gösta Ekman d.ä. (den äkte)

Lucka 7: Lästips

Kalendern som kom av sig...

Istället för att be om ursäkt låtsas jag som ingenting och återupptar lucköppnandet där det slutade: Lucka 6: Karlar på hjul:

Vinternatt

Det är inte lätt, jag vet, men om man försöker se bortom Frödings gravidmage och istället ställer sig vid fönstret och tittar ut...och läser hans Vinternatt:

Låt oss åka sakta,
låt oss dock betrakta
skogens vita slott,
golvens marmorstenar,
vita valv av grenar,
som till himlen nått.

Ej ett snöstoft röres,
under valven höres
ingen vinds musik,
snön har rett alkover,
och därinne sover
sommarns frusna lik.

Iskristaller stöda
lägret, där den döda
sig till vila lagt,
vita sängomhängen
sväva över sängen,
enar hålla vakt.

Och metalliskt kalla
månestrålar falla
ned i öde sal,
och från alla kanter
gnistra diamanter
i oändligt tal.

Stjärnorna med sorgens
silver smycka borgens
genombrutna tak,
dunkla skuggor glida
sakta genom vida
skymtande gemak.

Lucka 5: Poeter i nakenchock!

Från vänster: Albert Engström, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding.

Lucka 4: Julklappstips

Lucka 3: Fabulous Friday

Lucka 2: Julklappstips från stjärnorna

Pommies adventskalender: lucka 1

Alla bloggar med självaktning tycks ha en adventskalender. Visserligen råder det total brist på allt vad självaktning heter här på The Pomegranate Club, men lite lucköppning ska vi väl kunna bjuda på: Så, meine damen und herren, lucka 1:


Artiklarna om Men who should have committed suicide och Kreuger, Swedish Lucifer lockar onekligen till läsning.

Kroppskultur

Trött och däst så här på söndagseftermiddagen? Ingen fara, Pomegranate har i sitt underjordiska laboratorium utarbetat följande gymnastiska övningar tillsammans med några sportintresserade ungdomar: Se så, upp och hoppa nu!

Övning 1. Bananhammocken:

Övning 2. Rumphugget:

Och viktigast av allt: Glöm inte stretcha efteråt:

Droooooooooood....del 1

Tidigare i höst antog jag Ord och inga visors utmaning om att läsa minst två tegelstenar före jul. Min första tjockisutmaning är Dan Simmons Drood - härlig viktorianaporr på 770 opium- och laudanumspäckade sidor. I skrivande stund har jag satt i mig 550 av dessa, och det är, måste jag erkänna, en rätt mäktig och inte alldeles lättsmält anrättning. Nog för att Drood är spännande, men den innehåller väääldigt många ord. Kanske till och med lite för många, i alla fall de avsnitt som handlar om Charles Dickens.

Drood är nämligen Dan Simmons fantasi om händelserna efter den tågolycka som Charles Dickens råkade ut för år 1865. Han klarade sig utan fysiska skador, men mentalt blev han tydligen aldrig helt återställd. På dagen fem år efter olyckan dog Dickens utan att ha hunnit färdigställa sin sista roman The Mystery of Edwin Drood. Romanen har varit föremål för många olika teorier och tycks vara omgärdad av mystik.

Det är dock inte Dickens som är huvudperson och berättarjag, det är istället hans författarkollega Wilkie Collins. Trots att han gjort succé med The Woman in White, och sedan också The Moonstone, når Wilkie Collins aldrig upp till Dickens berömmelse utan upplever sig ständigt stå i dennes skugga. Wilkie är storkonsument av laudanum, och under bokens gång sjunker han djupare och djupare ner i märkliga hallucinationer och avundsjuka på sin mer framgångsrika kollega.

Wilkie beskriver ingående de miljöer han rör sig i på ett minst sagt målande sätt. Eller vad sägs om misären och stanken kring Themsen: Så vidrig att hästarna var tvungna att stanna och kräkas. Eller om konsekvenserna av överfulla kyrkogårdar: Så fullt att dödgrävarna stod upp till midjan i ruttet människokött eftersom de var tvungna att hoppa sönder lik för att få plats med nya kroppar. Ja, ni fattar. Men inte mig emot. Däremot tröttnar jag på de lite småtrista utläggningarna om Dickens förehavanden och familjangelägenheter. Givetvis förstår jag att det inte skulle finnas någon Drood utan Dickens, men Wilkie Collins framstår som en så mycket intressantare figur. Jag har läst bloggare som har stört sig på Wilkie som person, att han är fåfäng, missunsam och hycklande. Det är väl inte så mycket att störa sig på tycker jag. Hyckleri, thy name is viktoriansk gubbe.

En utförlig Droodrecension av Helena på Bokhora hittar man här.


Nu ska jag återgå till Wilkies laudanumexcesser. Frågan är bara hur Dan Simmons ska hinna knyta ihop alla trådar med spöken, mord och egyptiska sekter? Han har bara drygt 200 sidor på sig.

Vart du än går...

...går du mot Döden.

Ville bara påminna läsekretsen om detta, samt visa några tjusiga Halloweenkort från förritin:

Bad hairday

Flott!

Postmodern pusseldeckare

Jag trodde länge att vi pussledeckarfantaster bestod av en liten samling mentala pensionärer, mer eller mindre utkonkurrerade av alla Kepler- Millenium- och Läckbergläsare. Trots det har jag gått och hoppats på en återupprättelse, eller rentav pånyttfödelse för den klassiska pusseldeckaren. Få saker skänker mig nämligen ett sådant inre lugn som en kopp te och en hederlig gammal Christie eller Lang.

Till min stora glädje har jag upptäckt vissa tecken på att Whodunnits är på väg tillbaka, nämligen i form av vad som verkar vara riktigt trevliga pastischer, exempelvis Carola Dunns Daisy Dalrymple-böcker, och James Andersons böcker med ironiska titlar som The Affair of the bloodstained Egg cosy. I samma genre trodde jag att Gilbert Adair verkade. Titlarna på hans två deckare med Evadne Mount i huvudrollen är i alla fall roliga ordlekar med Christietitlar: Den första heter The Act of Roger Murgatroyd (som givetvis anspelar på Christies The Murder of Roger Ackroyd). Andra delen heter A Mysterious Affair of Style (The Mysterious Affair at Styles)

När jag hittade den tredje delen, And then there was no one (Christies And then there were none)var jag tvungen att köpa, köpstopp eller ej, och trots att jag inte läst de tidigare böckerna. För vad sägs om intrigen: Författaren Gilbert Adair inbjuds att delta på en Shelock Holmes-konferens vid Reichenbachfallen (där Holmes och Moriarty har sin berömda brottningsmatch) men en av deltagarna, den geniale, flamboyante och mycket kontroversielle författaren Gustav Slavorigin hittas mördad i det lokala Holmesmuseet. Samtliga deltagare i konferensen tycks (såklart) ha haft skäl att döda honom.

Jag trodde jag hade fått tag i en charmig Christiepastisch i trettiotalsmiljö. Hade jag tittat lite noggrannare på omslaget hade jag kanske sett mp3-spelaren bland all Holmesmemorabilia. För And then there was no one är något så märkligt som en postmodern pusseldeckare. Handlingen utspelar sig år 2011, och författaren Gilbert Adair figurerar alltså själv i boken. Han upptäcker till sin förvåning att hans deckarhjältinna är en i högsta grad levande tant i tweed, om än med en air av mellankrigstid över sig.

Det är ingen hejd på alla lustiga litterära referenser och allusioner. En hel del gick mig troligtvis förbi, jag är inte tillräckligt beläst eller insatt i engelskt kulturliv. Det är metalitteratur på flera plan så det går inte att slöläsa heller. Dessutom innehåller den en mycket bra Holmes-pastisch. Egentligen vet jag inte om det är en så jättebra deckare intrigmässigt sett, men språknördar, postmodernister och folk som gärna ser den klassiska deckaren vändas ut och in kan ha riktigt skoj tillsammans med Mr Adair.

Highgate Revisited

Tracy Chevalier... Jag har fått för mig att hon skriver trevliga och fina men lite lättviktiga historiska kärleksromaner. Jag har aldrig känt mig särskilt lockad att läsa henne förrän jag upptäckte att romanen När änglar faller till stor del utspelar sig på Highgate Cemetary.

När boken börjar har Drottning Viktoria just dött och de två flickorna Lavinia och Maude träffas under en promenad på Highgate. Deras familjegravar ligger intill varandra på Highgate och snart visar det sig att de bor grannar. Deras vänskap sätter i gång händelser som kommer att för alltid förändra livet för deras familjer.

Det händer ganska ofta att mina läsfördomar kommer på skam, men i fallet Chevalier händer det bara nästan. När änglar faller är bättre skriven än jag trodde, det finns exempelvis inga jolmiga kärleksscener, och faktum är att boken öppnar med en rätt osentimental skildring av ett partnerbyte. Trots det känns det som att det är något som fattas, jag tycker inte att jag kommer personerna in på livet. Flera tragiska händelser inträffar, och ändå blir jag inte riktigt gripen. Undantaget är pojken Simon som tillsammans med sin far jobbar som dödgrävare på Highgate. Det tunga och farliga arbetet med att gräva gravar är fint beskrivet, precis som hans förhållande till de båda flickorna Maude och Lavinia. Dessutom får man en bra bild av Highgate i början av 1900-talet, innan det undersköna förfallet och vildvuxenheten tog över.

Sammanfattningsvis: kyrkogårdsromantikern i mig gör två tummar upp, romanläsaren Pomegranate däremot rycker på axlarna.

Syndig söndag

En halv röd grevinna

Hur tänkte jag när jag lånade Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan på snabblån i förra veckan? Trodde jag på fullt allvar att jag skulle hinna sätta i mig den här biografin på bara en vecka? Den senaste tiden har jag ägnat mig alldeles för mycket åt vardagsbestyr istället för att göra det jag gör bäst: ligga på soffan och läsa med den så kallade Verkligheten på behörigt avstånd. Nu har lånetiden gått ut och jag har halva boken kvar. Hirdmans mamma är fortfarande bara ung och vild i Berlin på det inte så glada trettiotalet, och jag som verkligen, verkligen vill läsa om hur hon flyr från Hitler till Moskva och sedan från Stalin till Paris innan hon slutligen hamnar i Hökarängen.

Snabblån borde förbjudas. Det vilar något djupt ovärdigt och tarvligt över detta påfund. Inte kan man lämna tillbaka boken och låna om den direkt heller. De infernaliska människorna på bibblan har konstruerat ett lika djävulskt som sinnrikt återlämningssystem som gör att bokjäveln liksom åker på ett löpande band in i ett helt annat rum dit vi usla låntagarhjon inte har tillträde. Som de sadister dessa människor är har de dessutom försett rummet med glasväggar så att man ska tvingas bevittna hur Hirdmans mamma långsamt åker upp på rullbandet, och sedan bort, iväg, rakt in i detta ingemansland. Skakad i djupet av sin läshungrande själ får man sedan gå därifrån. Ledsen, kränkt och förbannad.

Bara en liten påminnelse...

Bilden är hämtad från goreydetails.net

Musical Monday

Sist ut i serien Musical Monday: Lyran!


Detta stränginstrument var en självklar partyhöjare på mången festhekatomb och romersk orgie, men har fört en något tynande tillvaro de senaste tvåtusen åren.
Kända utövare: Apollon, Hermes

Twilightfeber av ett annat slag

Southern Gothicvar ett nytt begrepp för mig, men det hörs ju på namnet vad det är: berättelser med gotiska inslag förlagda till den amerikanska södern. William Gays Twilight ingår i genren som tycks inkludera allt från William Faulkner och Tennessee Williams till tv-serien Carnivale och Kate Hudson-skräckisen Skeleton Key.

Pomegranate har alltså tagit ett litet, litet kliv utanför sin bekvämlighetszon, om inte tematiskt så i alla fall geografiskt. Och hur var det då? undrar förstås den oroliga läsekretsen. Well, double dip me in shit if this ain´t the best damned book since the Holy Bible, svarar jag på vad jag inbillar mig är äkta sydstatslingo.

En stor del av berättelsen utspelar sig i the Arrikin (Hurricane), ett förvildat skogsområde som under 1800-talet och det tidiga 1900-talet var en framgånsrik gruvstad. Nu är det femtiotal, gruvorna är sedan länge nedlagda och urskogen har tagit över. Myndigheterna har tappat kontrollen över området och the Arrikin befolkas främst av mer eller mindre ljusskygga existener. William Gay beskriver hur naturen långsamt men obönhörligt tar över det som skapats av människohand på ett alldeles briljant sätt.

Men vi tar det från början: Syskonen Kenneth och Corrie Tyler har just begravt sin far och av en slump kommit på att allt inte står rätt till när det gäller hanteringen av traktens avlidna. De börjar forska i saken, och när de kommer över några fotografier som visar hur den lokale begravningsentreprenören Fenton Breech umgås intimt med döda kroppar beslutar de sig för att utpressa honom. Naturligtvis går det inte alls som de har tänkt sig. Fenton Breech är såklart ett ärkepervo, (dricker konjak iförd sidenmorgonrock, lyssnar på Mahler - hur sjuk kan man bli??) men det finns fler minnesvärda personer i den här historien. Granville Sutter till exempel, en sydstatspsykopat av klassiskt snitt som Breech lejer för att återta fotografierna. I och med det börjar en katt-och-råtta-lek genom Arrikin, ett ställe där även de snällaste farbröderna sitter på verandan med ett laddat hagelgevär gömt under filten i knät.

Det är svårt att avslöja mer av handlingen utan att förstöra läsupplevelsen, men jag lovar att det är spännande. Genom hela boken råder en stämning av undertryckt hot, och till och från fick jag faktiskt lite förhöjd puls när jag läste. Här och där finns också en antydan till humor, om än en väldigt mörk sådan. Den som gillar suggestiva stämningar kombinerat med en riktigt bra historia kommer att gilla det här. I can guarangoddamntee it.