Lovely Dita
Fem en fredag v. 4 2026: Nytt år
1 dag sedan
"levnadsglada" (omskrivning för promiskuös/begiven på sponken/allmänt vulgär) Margit, och av den vitklädda gestalten bjuds de glögg som Margit raskt halsar i sig. Lussebruden försvinner lika tyst som hon kom, och medan dr Palm gör morgontoalett avlider hustrun i svåra plågor. Glöggen visar sig vara sptesad med stryknin.

Jag fortsätter läsa på temat qeerlit och ämnar nu ta mig an Margareta Subers roman Charlie, tydligen den första svenska lesbiska romanen. Birgitta Stenberg har skrivit ett fint förord till boken som utspelar sig på en fashionabel badort med sol och bad på dagarna och dans och champagne på nätterna. Under ytan bubblar känslorna och jag associerar lite både till F Scott Fitzgeralds Tender is the night och..hmm...Mord på ljusa dagen av Agatha Christie. Och detta utan att ha öppnat boken ännu.
Jag minns inte när det hände senast, på sistone har koncentrationsförmågan inte varit på topp, men igår eftermiddag började jag läsa Jessica Kolterjahns Ut ur skuggan, och med undantag för några timmars orolig nattsömn fortsatte jag med det tills jag hade läst ut den på pendeltåget till jobbet i morse. Det var som sagt ett tag sedan jag sträckläste en bok, och oj vad jag har saknat det. Att gå in i någon annans värld och göra den till sin och sen inte kliva ut i sin egen vardag förrän man vänt sista bladet i boken, det är en rätt oöverträffad känsla. Särskilt om den andra världen är ett överklassigt Stockholm under tjugo- och trettiotalet. Agnes är en olycklig rikemansflicka som lever tillsammans med sina föräldrar, avskärmad från det riktiga livet. Hon känner sig instängd och saknar mening i tillvaron när hon får en kamera av sin morfar. Med hjälp av kameran börjar hon upptäcka världen och förälskar sig handlöst i Claire som hon inleder ett passionerat men smärtsamt förhållande med.
Jag har ett lite komplicerat förållande till älvor. Å ena sidan har vi konstnärer som Arthur Rackham och Cicely Mary Barker, vars fantastiska illustrationer talar direkt till åttaåringen i mig. Jag minns hur jag brukade smyga omkring bland buskarna för att se om jag kunde överaska "småfolket" som jag hoppades höll till någonstans i vår trädgård. I Rackhams bilder finns en stämning och magi som jag tycker är helt oemotståndlig. Å andra sidan finns en uppsjö av fruktansvärt smaklösa new age-fairies och mangastylade vulgoälvor. Och jag önskar verkligen att jag kunde gå igång på Manga. Egentligen finns alla förutsättningar för att jag ska kunna bli helsåld på det, och gudarna ska veta att jag har nördigheten som krävs... Men nej. Stilen tilltalar mig helt enkelt inte. Jag tycker bara det känns ytligt, grällt och skrikigt.
Men tillbaks till älvorna. Till viss del tycker jag att det är något suspekt med vuxna fairy-dyrkare och den här idealiseringen av det evigt unga och den åtråvärda "oskuldsfullheten". Det kanske är vår tids Peter Pan, alltså The King of Pop, som spökar, men jag får lite pedofilvibbar av det hela. Eller också bottnar det i någon slags sexualskräck (nu blev jag härligt viktoriansk här) och rädsla för riktiga människor av kött och blod. Men så häromveckan uttalade min väninna, the lovely Mme Maya, följande när hon satt och tittade i mina fairy-böcker: "Åh, jag älskar älvor, i min idealvärld är vi alla könsneutrala och androgyna och sitter på blomblad och dricker nektar hela dagarna" och jag insåg att det kan vara en av de främsta lockelserna; frihet genom asexualitet. Älvor som de oftast framställs är väl knappast könsneutrala, men de lever i en värld med ett i jämförelsevis okomplicerat förhållande till varandra. Sexualskräck? Möjligen. Eller också helt enkelt befriande att slippa alla de förutsägbara och alldeles för trånga mallar som man kan känna att man tvingas in i för att passa in. Människor av kött och blod kan vara synnerligen överskattade.