Gott nytt år!

Lovely Dita

Den nakna lunchen

Tänk om man sluppe äta lunch på jobbet. Tänk om man bara kunde ta ett piller och så var man mätt och slapp ägna sin snålt tilltagna lunchrast åt gårdagens uppvärmda middagsrester och trista kolleger som bara maler och maler om ännu tristare saker.

Igår sken solen och det var en sån där iskallt vacker vinterdag som det finns alldeles för få av. Jag kände att jag bara måste ut, UT! Jag köpte ett par ostfrallor och en banan och tänkte att jag kunde promenera och äta samtidigt. Men satan i gatan vad kallt det var. "Att ta en promenad den dagen var otänkbart." (Japp, där fick jag med inledningsmeningen i en av mina favoritböcker, gissa vilken..?) Jag insåg att jag var tvungen att sätta mig på biblioteket och äta min medhavda mat (något som givetvis är STRÄNGELIGEN förbjudet, men ibland måste man leva lite farligt) Hela bibblans baksida består av en glasvägg som vetter mot en skogsdunge med bergknallar och tallar. Frosten på trädgrenarna gnistrade i solskenet och det var allmänt supervackert. Det var som att vara ute fast inne. Jag såg fram emot en halvtimme med The Dracula Dossier som jag hittade på SF-bokhandeln härom veckan. James Reese har fabulerat ihop en historia om hur Bram Stoker jagar Jack the Ripper i Whitechapels mörka och dimmiga gränder. Morden i East End inspirerar honom sedan till att skriva Dracula några år senare. Inledningsvis var tempot lite långsamt , men så: Enter Lady Wilde, Oscars mamma. Detta magnifika fruntimmer lyfter berättelsen flera snäpp.

Då råkade min blick falla på närmaste bokhylla. Vad fanns där om inte en novellsamling av just Bram Stoker? Och bredvid den Hey Dolly av Amanda Svensson som jag har tänkt läsa men varit för snål för att köpa. Chansen att jag har hunnit läsa ut dem innan lånetiden är slut är minimal, men jag påstår mig vara en library lover, och att låta bli att låna av ett sådant skäl går inte. Sagt och gjort, båda böckerna fick föja med hem, och de fick dessutom sällskap av Flauberts Lexikon över vedertagna åsikter. Däremot fick Daniel Sjödins senaste och Rainer Maria Rilke stanna där de var. Och det trots att Rilke hade en så rolig mustach på omslaget. Jag menar en verkligt rolig mustach.

På tåget hem började jag läsa Hey Dolly och fastnade på en gång. Jack the Ripper och Bram Stoker får tåla sig lite.

Julläsning

Inför Lucia fick jag den briljanta idén att jag skulle läsa och blogga om Maria Langs "Vitklädd med ljus i hår." Jag påbörjade ett blogginlägg, men julklappsstress och jobbstress gjorde att jag kom av mig både med läsandet och bloggandet, och när Helena på Bokhora hann före och dessutom gjorde det så himla bra, så tappade jag lusten.

Jag är en stor omläsare, och jag har några böcker som jag läser varje jul. En av dem är Jan Mårtensons Nobelpristagaren och döden, en rätt tramsig historia, även med Mårtensonmått mätt, men julstämningen i boken är ypperlig. Jag tror jag måste återkomma till den vid ett annat tillfälle. Varje jul läser jag också Döden på Nilen. Det är visserligen en bok helt renons på julstämning, men jag förknippar den med julen ändå. Jag har ett så starkt minne från när jag läste den för första gången, antagligen i högstadiet, nerbäddad i sängen på julaftons morgon med en nyöppnad kartong Aladdin bekvämt inom räckhåll. Titta Madicken, det snöar! och Johans jul läser jag också om varje jul. Denna årligen återkommande julläsning är väl ett typiskt ett exempel på att den bästa julen är en jul som är exakt som den alltid har varit. Som den trygghetsnarkoman jag är vill jag ha min jul varm, ombonad och utan överraskningar. I år är dock inget som vanligt. Men tack och lov står Döden på Nilen i bokhyllan och väntar.

Jag tänkte först kassera mitt ursprungliga inlägg, men ångrade mig. Egentligen är nog inte trivsamma pusseldeckare välkomna i Pomegranateklubben, men jag ser genom fingrarna den här gången. Titeln var Här kommer lussedöd:

Eftersom det snart är Lucia tänkte jag att det kunde vara lämpligt att läsa på temat "Luciafirande". Just för detta ändamål har jag sparat "Vitklädd med ljus i hår" av Maria Lang som jag köpte begagnad tidigare i höstas. Hitills har jag läst blott 61 sidor, men det är ju inte luciadagen förrän imorgon så jag anser mig ha tiden för mig. Första mordet är redan begånget, Östermalmsläkaren Staffan Palm vaknar av att en vilt främmande Lucia står i hans sovrum med kaffebricka i händerna. I sängen bredvid honom ligger hans fru, den "levnadsglada" (omskrivning för promiskuös/begiven på sponken/allmänt vulgär) Margit, och av den vitklädda gestalten bjuds de glögg som Margit raskt halsar i sig. Lussebruden försvinner lika tyst som hon kom, och medan dr Palm gör morgontoalett avlider hustrun i svåra plågor. Glöggen visar sig vara sptesad med stryknin.

Christer Wijk sätts på fallet, men eftersom det här en Langdeckare från slutet av sextiotalet finns inte Puck och Einar Bure med. Annars är paret Bure ett av deckarvärldens charmigaste äkta par, tillsammans med Tommy och Tuppence Beresford och Nick och Nora Charles. Vitklädd med ljus i hår har pusseldeckarens klassiska attribut; ett antal mer eller mindre sympatiska släktingar och bekanta som alla är misstänkta, en mördare som tycks ha gått in och ut genom låsta dörrar och en infernaliskt konstruerad mordintrig. I mitt tycke var pusseldeckarens guldålder på tjugo-, trettio- och fyrtiotalet. Genren är full av långsökta och osannolika intriger, men jag tycker inte att det stör när historien utspelar sig i exempelvis ett sedan länge svunnet trettiotal. Men det sena sextiotalet ligger så pass nära min egen tid att jag får helt andra autenticitetskrav. Jag får svårarare att köpa storyn helt enkelt. Och repliker som "vi har haft det hur oppåt som helst" och "det skulle väl vara en fantastisk ploj" är visserigen hilarious, men de förstör stämningen lite.

Trots det gillar jag Vitklädd med ljus i hår så här långt. Vi får se om det blir omläsning nästa jul.

Something for the weekend

A thing of beauty is a joy forever

Det här är visserligen en bokblogg, men ibland kan man tillåta sig att gå lite utanför ämnet, eller Off Topic som vi bloggare kallar det. Jag insåg nämligen att det hittills har rått en akut brist på manlig fägring här, medan ett flertal damer har tillåtits visa upp välformade vader och mer därtill. Pomegranate lovar bot och bättring och erbjuder läsekretsen en av det förra seklets skönaste gossar; Ivor Novello

Två franska opiumätare

Hon var blodlöst blek. Närmast kan jag jämföra färgen med gulnat jungfruvax. Hennes händer, kraftlösa och vita som oblat, låg korsade över hennes bröst; hennes ögon var slutna och deras ögonfransar skuggade halva kinden. Allt hos henne var dött; endast munnen som var frisk som ett blommande granatäpple skimrade med ett rikt och purpurfärgat liv, halvt leende som i en lycklig dröm.

Kvinnan ovan är en hallucination sprungen ur den franske kritikern Téophile Gautiers opiumrusiga hjärna. Hans och Charles Baudelaires essäer kring hasch, vin och opium finns samlade i Haschklubben. Essäer från det dekadenta Paris, en liten pocket som jag ramlade över på Hötorgsmarknaden i helgen. Baudelaires Ondskans blommor ingår ju i gymnasierebellens litterära kanon, men Monsieur Gautier var en ny bekantskap för mig. Jag ska be att få återkomma när jag har läst hela boken, och den nyfikne läsaren får nöja sig med ytterligare ett citat som teaser:

Hennes fuktiga och mjuka läppar skälvde under mina som om andedräkten knappt lämnat dem, och hon besvarade min kyss med en otrolig hetta och livlighet. Här finns en lucka i min dröm och jag vet inte hur jag återvände från den svarta staden. Troligen till häst, på ett moln eller på en gigantisk fladdermus.


Pomegranate avråder från sängrökning

Kulturevenemang vi missat, del 215

Häromveckan höll Tiina Rosenberg fördrag på Armémuseet om Zarah Leander. Dessvärre såldes evenemanget ut utan att jag hade hunnit skaffa biljett. Därför blev jag inte så lite glad när jag såg att Professor Rosenberg skulle hålla författarsalong om sin kommande bok Bögarnas Zarah nu på söndag. Det skulle dessutom serveras sconesbuffé vilket ju i sig är mer än trevligt. Glatt skickade jag iväg en förfrågan till min gode vän E om att göra sällskap dit. Med vändande post fick jag detta svar:

Sconesbuffe med zarahbögar på författarsalong? Är du inte riktigt klok? Inte
en chans innan den där "social fobi"-kursen som du talade om *tar 3 sobril*

Det hade inte slagit mig att det där kunde vara lite läskigt. Betyder det att medicinbytet fungerar, eller håller jag på att tappa greppet om tillvaron? För bara sisådär tre veckor sedan backade jag ur Gombrowicz-seminariet med Ms Lowden när jag såg att det skulle "serveras soppa efteråt." Snacka om mardröm att stå där med en plastmugg polsk buljong i näven och se bortkommen ut, tänkte jag och bokade av mig själv. Och nu reflekterar jag inte ens över att det kanske kunde bli jobbigt på författarsalongen? Tur att jag har E som håller mig på jorden.

Se Zarah sjunga för glada SS-officerare här

Temaläsning

Jag fortsätter läsa på temat qeerlit och ämnar nu ta mig an Margareta Subers roman Charlie, tydligen den första svenska lesbiska romanen. Birgitta Stenberg har skrivit ett fint förord till boken som utspelar sig på en fashionabel badort med sol och bad på dagarna och dans och champagne på nätterna. Under ytan bubblar känslorna och jag associerar lite både till F Scott Fitzgeralds Tender is the night och..hmm...Mord på ljusa dagen av Agatha Christie. Och detta utan att ha öppnat boken ännu.

Fabulous Friday!

Det har varit lite dåligt med snusk på den här bloggen med tanke på att det ska vara en klubb för armchair libertines. Det får vi ta och ändra på.


Trevlig helg!

Sträckläsning!

Jag minns inte när det hände senast, på sistone har koncentrationsförmågan inte varit på topp, men igår eftermiddag började jag läsa Jessica Kolterjahns Ut ur skuggan, och med undantag för några timmars orolig nattsömn fortsatte jag med det tills jag hade läst ut den på pendeltåget till jobbet i morse. Det var som sagt ett tag sedan jag sträckläste en bok, och oj vad jag har saknat det. Att gå in i någon annans värld och göra den till sin och sen inte kliva ut i sin egen vardag förrän man vänt sista bladet i boken, det är en rätt oöverträffad känsla. Särskilt om den andra världen är ett överklassigt Stockholm under tjugo- och trettiotalet. Agnes är en olycklig rikemansflicka som lever tillsammans med sina föräldrar, avskärmad från det riktiga livet. Hon känner sig instängd och saknar mening i tillvaron när hon får en kamera av sin morfar. Med hjälp av kameran börjar hon upptäcka världen och förälskar sig handlöst i Claire som hon inleder ett passionerat men smärtsamt förhållande med.

Jag läste en lite avmätt recension av Ut ur skuggan i Svd när boken var nyutkommen. Recensenten klagade på att huvudpersonerna hette Agnes och Claire (patetiska romannamn) samt att författaren ibland hemföll åt "ren mäklarprosa" när hon använde uttryck som "den vackra soffgruppen". Jävligt småaktigt om du frågar mig. Jag minns att jag lade boktiteln på minnet för handlingen verkade tilltala mig, men inte sprang jag iväg och köpte den på en gång inte. Visst fyller den seriösa litteraturkritiken sin funktion, men väcker den där verkliga läslusten gör den sällan. Det gjorde däremot Bokhora-Helena när hon skrev om den. Hon jämförde den med Maria Gripes Skuggserie, och det stämmer verkligen. Agnes och Berta har både den här känslan av instängdhet och att livet pågår någonannanstans utan dem. Caroline och Claire har kanske inte lika mycket gemensamt förutom att de blir vägvisare mot ett annat liv. Stämningen i böckerna påminner också om varandra.Jag kan inte heller låta bli att tänka på att Agnes morfar är stum och kommunicerar genom att skriva, precis som Rosilda i Skuggserien. Ut ur skuggan är skriven på en enkel men vacker prosa. Korta meningar ger en känsla av att det är Agnes dagboksanteckningar vi får ta del av. Jag kunde som sagt inte sluta läsa. Jag hoppas Jessica Kolterjahn har en ny bok på gång. Och att den kommer snart.

Biblioteksfynd

Ett besök på mitt stadsdelsbibliotek utmynnade i införskaffandet av följande titlar:

Victoria Benedictsson i urval, särskilt aktuell i höst får man väl säga med tanken på Lisbeth Larssons och Ebba Witt-Brattströms litterära beef
A.S. Byatt Levnadstecknarens berättelse. Vet ingenting om den här boken, men A.S. Byatt är kvinnan bakom en av mitt livs största läsupplevelser, De besatta eller Posession som den heter på engelska. Alla som är förtjusta i viktorianska poeter, akademikerporr och "litterära detektivromaner" bör läsa den. Levnadstecknarens berättelse tycks behandla liknande ämnen; en litterturstudent tröttnar på postmodernistisk litteraturteori och börjar ägna sig åt att skriva en biografi över en biografiskrivare från femtiotalet. Han går vilse i forskarvärldens labyrint och inser att han inte åstadkommit en levnadsteckning utan en självbiografi istället. Allt enligt baksidetexten.
Amanda Cross Dödande dikt. Pusseldeckare i amerikanska akademikerkretsar.
Philip Pullman Guldkompassen. Nej, jag har faktiskt inte läst den än.
Penelope Lively Vålnaden. Barnbok om en pojke som flyttar till stort gammalt hus på engelska landsbygden där allt inte står rätt till. Det stod med andra ord mitt namn på den.
Lloyd Alexander Äventyr i El Dorado.
Och, slutligen, dyrgripen: Del tre i Beverley Nichols serie om Fröken Smith, den elakaste häxan i världen: Förtrollade floden. Så rar att jag aldrig hade hört talas om den. Vilken lycka! Och allt detta för sammanlagt sju (7!) kronor.

Litterära thrillers från CDON

Som jag brukar sucka och svära över leveranstiderna hos Bokus och Adlibris. Har man någonsin fått en leverans därifrån inom de utlovade 2-5 dagarna? För ett par veckor sedan fick jag ett erbjudande om 50 kronors rabatt på CDON. Jag vet att de säljer böcker också, men har nog bara köpt film därifrån tidigare. Nu passade jag på att beställa lite böcker, och döm om min förvåning: De håller inte bara samma låga priser som de två internetbokhandlarna ovan, de levererar böckerna inom två dagar! Okej, de har inte tillnärmelsevis lika stort utbud, men om man som jag är grymt otålig när det gäller bokleveranser kan jag varmt rekommendera dem. Min ena beställning innehöll följande:

Danteklubben av Matthew Pearl. En seriemördare i Boston på 1860-talet mördar folk med inspiration från Den gudomliga komedien. Jag har läst halva på engelska men körde fast. Nu tar jag en genväg med hjälp av den svenska översättningen.
The Poe Shadow av samme författare. Mystiska omständigheter kring Edgar Allan Poes död, en litterär deckare i samma anda som Danteklubben, antar jag.
The Dante Trap, en seriemördare i Venedig på 1750-talet mördar folk med inspiration från Den gudomliga komedien. Loves it!
The Book of Air and Shadows. Ett hittills oupptäckt Shakespearemanuskript dyker upp vilket innebär fara för livet och en litterär katt-och-råttalek för bokens hjälte.

Aaah, ser framemot långläsning med glögg och lussekatter framför brasan.

Lite om Twilight

På den här Brontëbloggen läser jag att någon har beskrivit Stephenie Meyers stil som Jane Eyre meets Dracula with a heavy dose of Romeo and Juliet. Man häpnar. Strömmen av åsikter och tyckanden om Twilight, Bella och Edward har fullkomligt svämmat över den senaste tiden och det mesta har nog redan sagts. Å andra sidan, this is my blog and I write if I want to, och vad gör några extra droppar i åsiktsfloden? Det första jag läste om vampyrserien var att den var rätt kasst skriven, alldeles för mycket adverb och tjat om Edwards perfekta bröstkorg. Personskildringarna var även i övrigt rätt endimensionella och stereotypa. Trots detta tycktes annars sansade kvinnor med både koll och smak ha fallit hals över huvud för Twilightserien i allmänhet och Edward i synnerhet. Min känsla var att jag troligtvis hade lite för långt till min "inre fjortis" för att helt gå i gång på det där, men jag blev såklart ganska nyfiken.

Så av en slump hittade jag första delen inbunden på svenska (titel: Om jag kunde drömma, Harlequin någon?) för 25 kr i Söderbokhandeln. Jag slog förstås till, och kastade mig nyfiket över boken med väldigt låga förväntningar. Till en början var jag positivt överraskad. Nog för att det inte var någon större litterär upplevelse, men det var en rätt skön stämning i boken. Bella kommer från soliga Arizona till en regntung, dimmig småstad i skogen (jag får lite Twin Peaks-känsla faktiskt, men är osäker på exakt var staden ligger och orkar inte kolla upp det heller). Hon börjar high school, får kompisar och några beundrare men dras till mystiskt undersköne Edward Cullen och hans lika undersköna familj istället. Så långt funkar det för mig. Som en high school-skildring är det här helt okej, men mitt intresse svalnar faktiskt så fort Bella och Edward blir ett par. Det gullas och gosas sida upp och sida ner och blir i mitt tycke inte bara ointressant utan också väl smetigt. Så småningom får dock några elaka vampyrer som dricker människoblod, till skillnad från familjen Cullen som festar på björn och annat under sina "campingsemestrar", korn på Bella och Edward måste rädda henne. Sen är boken slut. Faktum är att jag skummade sista delen av boken och när jag slog ihop den var det med en känsla av antiklimax. Dels saknade jag det som gör en vampyrroman så lockande och njutbar för mig, nämligen vampire lore. Dels har jag svårt att förstå tjusningen med Edward. Maken till platt karaktär får man leta efter. Visst är han vacker, men det räcker inte för mig. Han saknar helt enkelt personlighet, och därmed tycker jag att han blir ointressant. Att jämföra honom med Rochester i Jane Eyre är skrattretande. Det gör mig lite tung om hjärtat att det är just Twilight som gör succé bland tonårstjejerna när det finns så mycket annan fantastisk vampyrlitteratur? Läs ett utomordentligt välskrivet och fantastiskt blogginlägg om vampyrlitteratur här. Nåväl. Som en berättelse om hur det är att vara ung och förälskad har Twilight sina kvaliteter, men som vampyrroman betraktat? Nope. Jag sökte en Louis och fann en Edward Cullen. Jag är besviken.

Kulturevenemang vi missat, del 214:

I söndags skulle Martina Lowden och ett gäng andra, bland annat Malte Persson, samtala om Witold Gombrowicz på Turteatern i Kärrtorp. Jag upptäckte det visserligen ganska sent och hittade ingen buss som passade, men det var inte därför jag inte kom iväg. Jag var verkligen sugen på att åka, jag hade SÅ gärna hört Martina prata om i princip vad som helst, men av det blev det intet. Jag intalade mig själv att jag var för trött och att jag inte skulle hinna, och så stannade jag hemma istället. Kanske nästa gång.

För övrigt har jag inte läst en rad av Witold G, så jag intalar mig att jag inte missade så mycket. Martina Lowden refererar till honom hur mycket som helst i Allt, och jag har tänkt läsa honom sedan jag läste hennes bok men inte kommit mig för. Funderar på att börja med De besatta som verkar ytterligt lockande av beskrivningen att döma:

Ett gotiskt spökslott, societetsskandaler, förbannelser, spiritism, parapsykologi, nattlivet i mellankrigstidens Warszawa, mord och andra brott är några av de element som kokas ihop när Witold Gombrowicz skriver en populär sederoman »för köksor«. Verket skrevs under pseudonym och trycktes som följetong i dagspressen strax före krigsutbrottet 1939. Efter kriget var verket bortglömt och lite av en oönskad oäkting i det samlade författarskapet. Det publicerades först 1973 fyra år efter författarens död efter en detektivartad rekonstruktion. I dag ter sig De besatta ovanligt modern i sin intelligenta fascination för det »låga« och populära. Romanen som nu för första gången utkommer i svensk översättning bjuder på en hejdlös, men samtidigt allvarlig lek med den gotiska skräckromantikens alla element

Fairieality

Jag har ett lite komplicerat förållande till älvor. Å ena sidan har vi konstnärer som Arthur Rackham och Cicely Mary Barker, vars fantastiska illustrationer talar direkt till åttaåringen i mig. Jag minns hur jag brukade smyga omkring bland buskarna för att se om jag kunde överaska "småfolket" som jag hoppades höll till någonstans i vår trädgård. I Rackhams bilder finns en stämning och magi som jag tycker är helt oemotståndlig. Å andra sidan finns en uppsjö av fruktansvärt smaklösa new age-fairies och mangastylade vulgoälvor. Och jag önskar verkligen att jag kunde gå igång på Manga. Egentligen finns alla förutsättningar för att jag ska kunna bli helsåld på det, och gudarna ska veta att jag har nördigheten som krävs... Men nej. Stilen tilltalar mig helt enkelt inte. Jag tycker bara det känns ytligt, grällt och skrikigt.
Men tillbaks till älvorna. Till viss del tycker jag att det är något suspekt med vuxna fairy-dyrkare och den här idealiseringen av det evigt unga och den åtråvärda "oskuldsfullheten". Det kanske är vår tids Peter Pan, alltså The King of Pop, som spökar, men jag får lite pedofilvibbar av det hela. Eller också bottnar det i någon slags sexualskräck (nu blev jag härligt viktoriansk här) och rädsla för riktiga människor av kött och blod. Men så häromveckan uttalade min väninna, the lovely Mme Maya, följande när hon satt och tittade i mina fairy-böcker: "Åh, jag älskar älvor, i min idealvärld är vi alla könsneutrala och androgyna och sitter på blomblad och dricker nektar hela dagarna" och jag insåg att det kan vara en av de främsta lockelserna; frihet genom asexualitet. Älvor som de oftast framställs är väl knappast könsneutrala, men de lever i en värld med ett i jämförelsevis okomplicerat förhållande till varandra. Sexualskräck? Möjligen. Eller också helt enkelt befriande att slippa alla de förutsägbara och alldeles för trånga mallar som man kan känna att man tvingas in i för att passa in. Människor av kött och blod kan vara synnerligen överskattade.

Det här är jag

Delusions of grandeur

Jag har funderat ett tag på att börja föra någon slags dagbok över mitt läsande. Inspirerad av alla intressanta bokbloggar jag hittat de senaste veckorna beslöt jag mig därför för att skapa Pomegranateklubben. Från början tänkt som en högst privat och anspråkslös bokblogg. Det dröjde dock inte länge förrän jag låg i sängen om kvällarna och smidde storslagna planer på något mycket större än så. En tummelplats, inte bara för mig och mina böcker, utan för alla mina intressen. Här ska det gås loss på allt som jag älskar: Viktoriana och Vintage erotica! Kupletter och Korsetter! Bokblogg, bah! Snarare en kulturell salong! En träffpunkt för alla retrosexuella där det för alltid är 1895! Eller kanske 1784... Eller 1922... Hur som helst, en jädra tjusig blogg kommer det att bli! Jag tänker mig art déco-stil...Eller nej, art noveau...med liljor som liksom slingrar sig kring vad det nu heter där uppe där titeln står...

Well.

Förhoppningarna om att göra norra Europa snyggaste blogg grusades dock ganska omgående på grund av mitt tekniska (o)kunnande. Och eftersom jag inte har mycket till vare sig socialt eller kulturellt nätverk är jag tillbaka där jag började: En högst privat och anspåkslös blogg. Att JAG fortfarande är vare sig anspråklös eller opretentiös är en helt annan sak. Nåväl. Here goes.