Söndag utan Sherlock

Ack ja, visst känns det tomt? På bara tre veckor blev jag fast, och nu är abstinensen ett faktum. Okej, avsnitt två var ingen höjdare, men det första och sista avsnittet var något av det bästa jag sett. Faktum är att jag oroar mig lite över det inflytande Benedict Cumberbatch och Martin Freeman har fått när det gäller min inre bild av Holmes och Watson. Betyder detta att det i fortsättningen är Mr Cumberbatchs gängliga gestalt jag kommer att se framför mig när jag läser novellerna? I så fall är det inget mindre än en revolution på gång. "Min" Holmes har alltid varit den något överspände (och i ärlighetens namn lite väl manierade) Jeremy Brett i Granadas Holmesserie från åttio- och nittiotalet. Nog för att jag verkligen gillade Robert Downey Jr och Jude Law, men Cumberbatch/Freeman...you rocked my world.

Vad tror vi om Downton Abbey?

Imorgon visar Svt 1 en "storserie" från engelska ITV, Downton Abbey. I sju delar får vi följa herrskap och tjänstefolk på ett engelskt gods sedan två av familjemedlemmarna har gått under med Titanic. Vågar man hoppas på något riktigt bra, i stil med Gosford Park? Av vinjetten att döma verkar det MYCKET lovande, men jag är nog inte rätt person att avgöra egentligen. Lyckas sällan få på mig de objektiva glajjerna när det gäller engelskt kostymdrama.

Kriminellt folk från förr

Jag upptäckte några fantastiska bilder på Loka Kanarps blogg. Australiensiska mugshots från tjugotalet, tydligen från någon utställning på ett museum i Sydney. Det är omöjligt att inte fascineras av dessa människor och bilder. Vilka var de? Och vad hade de gjort för att hamna där?

Vissa är som tagna ur ett modemagasin:







Andra ser inte lika pigga ut:





Det finns många fler, titta här!

Stackars Oscar!

Knappt har jag kommit över den stackars Gottfrieds öde förrän jag stöter på nästa tragiska frånfälle. På Stockholm läser-bloggen tipsar man om Per I Gedins bok om Karl Otto Bonnier, Litteraturens örtagårdsmästare. Jag blev tvungen att beställa den genast, tydligen figurerar i stort sett alla tidens stora författare i den. Inte minst Oscar Levertin, vars liv fick ett abrupt slut då han "sjuk och febrig på natten av misstag dricker ett glas sköljmedel som innehåller lut".

Tag varning, ungdomar! Hur sjuka och febriga ni än är, glöm inte att ställa undan det där glaset med sköljmedel och lut som står framme.

I år läser Stockholm förresten Norrtullsligan, och jag tänker hänga på. Förutom öppna bokcirklar lite här och var i stan kan man också gå på stadsvandring i Norrtullsligans fotspår och, något som jag definitivt inte tänker missa, se stumfilmen Norrtullsligan med Tora Teje och Inga Tidblad.

Litterär likfrossare, moi?

På besök i föräldrahemmet hittade jag Klassiska spökhistorier av Charles Keeping. Antagligen tillhör den någon av systrarna, men jag plockade på mig den i alla fall. Och tur var väl det, för mitt bland spökisar av Dickens, Poe och Du Maurier hittar jag en ganska illa skriven, men väldigt charmig sak av Washington Irving.

Den tyske studentens äventyr handlar om Gottfried Wolfgang, en enstöring med "svärmisk och fantastisk läggning" som förlorat sig i böckernas värld, utvecklar paranoia, och blir avtynad och modstulen med resultatet att hans "hälsa blev undergrävd och hans fantasiliv osunt".

"Ibland tillbringade han många timmar i sträck på Paris stora bibliotek, dessa gravkammare för döda författare, med att rota i deras gömmor av dammiga och förlegade böcker på jakt efter näring åt sitt sjukliga begär. På sätt och vis var han en litterär likfrossare, som tillfredsställde sin aptit i valv för förmultnande skrifter."

Åh Gottfried, själsfrände! Och inte nog med det, snart visar det sig att han är en riktig armchair libertine dessutom. Lyssna på det här:

"Fast Wolfgang var tillbakadragen och inbunden saknade han inte anlag för stark lidelse, men länge kom detta endast till uttryck i hans fantasi. Han var för blyg och världsfrånvänd för att göra närmanden till det fagra könet, men han var en glödande beundrare av kvinnlig skönhet, och på sin ensamma kammare försjönk han ofta i drömmar om gestalter och ansikten han hade sett, och hans inbillning visade honom syner fulla av ett behag som vida överträffade vad verkligheten kunde erbjuda."

Men givetvis är inte världen till för en sådan som Gottfried Wolfgang. En mystisk dam dyker snart upp och driver honom till vansinne. Washington Irving är ingen litterär finlirare utan novellen avslutas kort och gott med orden: "Han förlorade förståndet och dog på dårhus".

Stackars Gottfried.

Lucka 24: Till slut...

Ja, jag vet...om den här bloggen hade varit en unge hade den blivit LVU:ad för länge sedan på grund av vanvård och neglect. Om det finns några läsare kvar därute är väl tveksamt, men här kommer i alla fall sista luckan - och det är minsann inte vad som helst som döljer sig bakom den. Jag övertalade Mr Pomegranate att fotografera mig i bara mässingen för er läsares skull.

Lucka 23: Raising the tree...