The Pomegranate Club

Söndag utan Sherlock

2011-02-27T21:36:00.005+01:00

Ack ja, visst känns det tomt? På bara tre veckor blev jag fast, och nu är abstinensen ett faktum. Okej, avsnitt två var ingen höjdare, men det första och sista avsnittet var något av det bästa jag sett. Faktum är att jag oroar mig lite över det inflytande Benedict Cumberbatch och Martin Freeman har fått när det gäller min inre bild av Holmes och Watson. Betyder detta att det i fortsättningen är Mr Cumberbatchs gängliga gestalt jag kommer att se framför mig när jag läser novellerna? I så fall är det inget mindre än en revolution på gång. "Min" Holmes har alltid varit den något överspände (och i ärlighetens namn lite väl manierade) Jeremy Brett i Granadas Holmesserie från åttio- och nittiotalet. Nog för att jag verkligen gillade Robert Downey Jr och Jude Law, men Cumberbatch/Freeman...you rocked my world.

Vad tror vi om Downton Abbey?

2011-02-11T14:04:00.002+01:00

Imorgon visar Svt 1 en "storserie" från engelska ITV, Downton Abbey. I sju delar får vi följa herrskap och tjänstefolk på ett engelskt gods sedan två av familjemedlemmarna har gått under med Titanic. Vågar man hoppas på något riktigt bra, i stil med Gosford Park? Av vinjetten att döma verkar det MYCKET lovande, men jag är nog inte rätt person att avgöra egentligen. Lyckas sällan få på mig de objektiva glajjerna när det gäller engelskt kostymdrama.

Kriminellt folk från förr

2011-02-03T14:25:00.012+01:00

Jag upptäckte några fantastiska bilder på Loka Kanarps blogg. Australiensiska mugshots från tjugotalet, tydligen från någon utställning på ett museum i Sydney. Det är omöjligt att inte fascineras av dessa människor och bilder. Vilka var de? Och vad hade de gjort för att hamna där?

Vissa är som tagna ur ett modemagasin:

Andra ser inte lika pigga ut:

Det finns många fler, titta här!

Stackars Oscar!

2011-01-18T21:27:00.006+01:00

Knappt har jag kommit över den stackars Gottfrieds öde förrän jag stöter på nästa tragiska frånfälle. På Stockholm läser-bloggen tipsar man om Per I Gedins bok om Karl Otto Bonnier, Litteraturens örtagårdsmästare. Jag blev tvungen att beställa den genast, tydligen figurerar i stort sett alla tidens stora författare i den. Inte minst Oscar Levertin, vars liv fick ett abrupt slut då han "sjuk och febrig på natten av misstag dricker ett glas sköljmedel som innehåller lut".

Tag varning, ungdomar! Hur sjuka och febriga ni än är, glöm inte att ställa undan det där glaset med sköljmedel och lut som står framme.

I år läser Stockholm förresten Norrtullsligan, och jag tänker hänga på. Förutom öppna bokcirklar lite här och var i stan kan man också gå på stadsvandring i Norrtullsligans fotspår och, något som jag definitivt inte tänker missa, se stumfilmen Norrtullsligan med Tora Teje och Inga Tidblad.

Litterär likfrossare, moi?

2011-01-07T21:35:00.000+01:00

På besök i föräldrahemmet hittade jag Klassiska spökhistorier av Charles Keeping. Antagligen tillhör den någon av systrarna, men jag plockade på mig den i alla fall. Och tur var väl det, för mitt bland spökisar av Dickens, Poe och Du Maurier hittar jag en ganska illa skriven, men väldigt charmig sak av Washington Irving.

Den tyske studentens äventyr handlar om Gottfried Wolfgang, en enstöring med "svärmisk och fantastisk läggning" som förlorat sig i böckernas värld, utvecklar paranoia, och blir avtynad och modstulen med resultatet att hans "hälsa blev undergrävd och hans fantasiliv osunt".

"Ibland tillbringade han många timmar i sträck på Paris stora bibliotek, dessa gravkammare för döda författare, med att rota i deras gömmor av dammiga och förlegade böcker på jakt efter näring åt sitt sjukliga begär. På sätt och vis var han en litterär likfrossare, som tillfredsställde sin aptit i valv för förmultnande skrifter."

Åh Gottfried, själsfrände! Och inte nog med det, snart visar det sig att han är en riktig armchair libertine dessutom. Lyssna på det här:

"Fast Wolfgang var tillbakadragen och inbunden saknade han inte anlag för stark lidelse, men länge kom detta endast till uttryck i hans fantasi. Han var för blyg och världsfrånvänd för att göra närmanden till det fagra könet, men han var en glödande beundrare av kvinnlig skönhet, och på sin ensamma kammare försjönk han ofta i drömmar om gestalter och ansikten han hade sett, och hans inbillning visade honom syner fulla av ett behag som vida överträffade vad verkligheten kunde erbjuda."

Men givetvis är inte världen till för en sådan som Gottfried Wolfgang. En mystisk dam dyker snart upp och driver honom till vansinne. Washington Irving är ingen litterär finlirare utan novellen avslutas kort och gott med orden: "Han förlorade förståndet och dog på dårhus".

Stackars Gottfried.

Lucka 24: Till slut...

2011-01-07T13:06:00.002+01:00

Ja, jag vet...om den här bloggen hade varit en unge hade den blivit LVU:ad för länge sedan på grund av vanvård och neglect. Om det finns några läsare kvar därute är väl tveksamt, men här kommer i alla fall sista luckan - och det är minsann inte vad som helst som döljer sig bakom den. Jag övertalade Mr Pomegranate att fotografera mig i bara mässingen för er läsares skull.

Lucka 23: Raising the tree...

2010-12-23T22:55:00.000+01:00

Lucka 22: Boktips!

2010-12-23T17:00:00.003+01:00

Lucka 21: In the navy

2010-12-23T16:47:00.005+01:00

Lucka 20: In treatment

2010-12-20T12:39:00.003+01:00

Lucka 19: Julstämning

2010-12-19T10:00:00.000+01:00

Lucka 18: Lördagskväll på Café L´Enfer

2010-12-18T22:55:00.000+01:00

Hade jag en tidsmaskin skulle jag åka till Paris år 1902 och tillbringa denna lördag afton på Café L´Enfer - Kafé Helvetet - för att njuta av dess attractions diaboliques:

Notera att etablissemanget intill heter Le Ciel - Himlen.

Alla verkar ha djävulskt skoj, särskilt herrn till höger.

Lucka 17: Fabulous Friday

2010-12-17T08:15:00.000+01:00

Lucka 16: Roligt för hela familjen

2010-12-16T22:29:00.002+01:00

Lucka 15: Weird Wednesday

2010-12-15T08:15:00.000+01:00

Lucka 14: Bara för dig

2010-12-14T23:12:00.002+01:00

Lucka 13: Lucia!

2010-12-14T22:53:00.004+01:00

Vad heter lucian? Första rätta svaret belönas med ett pris!

Lucka 12: Husdjurstema del två

2010-12-14T22:49:00.001+01:00

Lucka 11: Husdjurstema

2010-12-14T22:40:00.003+01:00

Har du en chiuaua i fickan eller är du bara glad att se mig?

Lucka 10

2010-12-14T22:35:00.002+01:00

Lucka 9: Julklappstips

2010-12-12T16:51:00.004+01:00

Att gå på stan och trängas i julruschen var ju skadligt för hälsan redan innan det fanns risk att bli sprängd i bitar. Och eftersom årets (och alla andra års) julklapp är ett uppstoppat djur i Jack the Ripper-kostym finns det ingen anledning att bege sig någon annanstans än till lovedtodeath för att julhandla.

"Chipper the Ripper"

Lucka 8: Gösta!

2010-12-12T16:28:00.005+01:00

Gösta Ekman d.ä. (den äkte)

Lucka 7: Lästips

2010-12-12T16:22:00.003+01:00

Kalendern som kom av sig...

2010-12-12T16:15:00.000+01:00

Istället för att be om ursäkt låtsas jag som ingenting och återupptar lucköppnandet där det slutade: Lucka 6: Karlar på hjul:

Vinternatt

2010-12-05T21:33:00.002+01:00

Det är inte lätt, jag vet, men om man försöker se bortom Frödings gravidmage och istället ställer sig vid fönstret och tittar ut...och läser hans Vinternatt:

Låt oss åka sakta,
låt oss dock betrakta
skogens vita slott,
golvens marmorstenar,
vita valv av grenar,
som till himlen nått.

Ej ett snöstoft röres,
under valven höres
ingen vinds musik,
snön har rett alkover,
och därinne sover
sommarns frusna lik.

Iskristaller stöda
lägret, där den döda
sig till vila lagt,
vita sängomhängen
sväva över sängen,
enar hålla vakt.

Och metalliskt kalla
månestrålar falla
ned i öde sal,
och från alla kanter
gnistra diamanter
i oändligt tal.

Stjärnorna med sorgens
silver smycka borgens
genombrutna tak,
dunkla skuggor glida
sakta genom vida
skymtande gemak.

Lucka 5: Poeter i nakenchock!

2010-12-05T18:30:00.004+01:00

Från vänster: Albert Engström, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding.

Lucka 4: Julklappstips

2010-12-04T20:27:00.001+01:00

Lucka 3: Fabulous Friday

2010-12-03T09:00:00.000+01:00

Lucka 2: Julklappstips från stjärnorna

2010-12-02T10:00:00.003+01:00

Pommies adventskalender: lucka 1

2010-12-01T22:55:00.000+01:00

Alla bloggar med självaktning tycks ha en adventskalender. Visserligen råder det total brist på allt vad självaktning heter här på The Pomegranate Club, men lite lucköppning ska vi väl kunna bjuda på: Så, meine damen und herren, lucka 1:

Artiklarna om Men who should have committed suicide och Kreuger, Swedish Lucifer lockar onekligen till läsning.

Kroppskultur

2010-11-21T15:00:00.001+01:00

Trött och däst så här på söndagseftermiddagen? Ingen fara, Pomegranate har i sitt underjordiska laboratorium utarbetat följande gymnastiska övningar tillsammans med några sportintresserade ungdomar: Se så, upp och hoppa nu!

Övning 1. Bananhammocken:

Övning 2. Rumphugget:

Och viktigast av allt: Glöm inte stretcha efteråt:

Droooooooooood....del 1

2010-11-14T22:20:00.002+01:00

Tidigare i höst antog jag Ord och inga visors utmaning om att läsa minst två tegelstenar före jul. Min första tjockisutmaning är Dan Simmons Drood - härlig viktorianaporr på 770 opium- och laudanumspäckade sidor. I skrivande stund har jag satt i mig 550 av dessa, och det är, måste jag erkänna, en rätt mäktig och inte alldeles lättsmält anrättning. Nog för att Drood är spännande, men den innehåller väääldigt många ord. Kanske till och med lite för många, i alla fall de avsnitt som handlar om Charles Dickens.

Drood är nämligen Dan Simmons fantasi om händelserna efter den tågolycka som Charles Dickens råkade ut för år 1865. Han klarade sig utan fysiska skador, men mentalt blev han tydligen aldrig helt återställd. På dagen fem år efter olyckan dog Dickens utan att ha hunnit färdigställa sin sista roman The Mystery of Edwin Drood. Romanen har varit föremål för många olika teorier och tycks vara omgärdad av mystik.

Det är dock inte Dickens som är huvudperson och berättarjag, det är istället hans författarkollega Wilkie Collins. Trots att han gjort succé med The Woman in White, och sedan också The Moonstone, når Wilkie Collins aldrig upp till Dickens berömmelse utan upplever sig ständigt stå i dennes skugga. Wilkie är storkonsument av laudanum, och under bokens gång sjunker han djupare och djupare ner i märkliga hallucinationer och avundsjuka på sin mer framgångsrika kollega.

Wilkie beskriver ingående de miljöer han rör sig i på ett minst sagt målande sätt. Eller vad sägs om misären och stanken kring Themsen: Så vidrig att hästarna var tvungna att stanna och kräkas. Eller om konsekvenserna av överfulla kyrkogårdar: Så fullt att dödgrävarna stod upp till midjan i ruttet människokött eftersom de var tvungna att hoppa sönder lik för att få plats med nya kroppar. Ja, ni fattar. Men inte mig emot. Däremot tröttnar jag på de lite småtrista utläggningarna om Dickens förehavanden och familjangelägenheter. Givetvis förstår jag att det inte skulle finnas någon Drood utan Dickens, men Wilkie Collins framstår som en så mycket intressantare figur. Jag har läst bloggare som har stört sig på Wilkie som person, att han är fåfäng, missunsam och hycklande. Det är väl inte så mycket att störa sig på tycker jag. Hyckleri, thy name is viktoriansk gubbe.

En utförlig Droodrecension av Helena på Bokhora hittar man här.

Nu ska jag återgå till Wilkies laudanumexcesser. Frågan är bara hur Dan Simmons ska hinna knyta ihop alla trådar med spöken, mord och egyptiska sekter? Han har bara drygt 200 sidor på sig.

Vart du än går...

2010-11-06T09:40:00.005+01:00

...går du mot Döden.

Ville bara påminna läsekretsen om detta, samt visa några tjusiga Halloweenkort från förritin:

Bad hairday

2010-10-19T17:10:00.003+02:00

Flott!

Postmodern pusseldeckare

2010-10-17T16:00:00.002+02:00

Jag trodde länge att vi pussledeckarfantaster bestod av en liten samling mentala pensionärer, mer eller mindre utkonkurrerade av alla Kepler- Millenium- och Läckbergläsare. Trots det har jag gått och hoppats på en återupprättelse, eller rentav pånyttfödelse för den klassiska pusseldeckaren. Få saker skänker mig nämligen ett sådant inre lugn som en kopp te och en hederlig gammal Christie eller Lang.

Till min stora glädje har jag upptäckt vissa tecken på att Whodunnits är på väg tillbaka, nämligen i form av vad som verkar vara riktigt trevliga pastischer, exempelvis Carola Dunns Daisy Dalrymple-böcker, och James Andersons böcker med ironiska titlar som The Affair of the bloodstained Egg cosy. I samma genre trodde jag att Gilbert Adair verkade. Titlarna på hans två deckare med Evadne Mount i huvudrollen är i alla fall roliga ordlekar med Christietitlar: Den första heter The Act of Roger Murgatroyd (som givetvis anspelar på Christies The Murder of Roger Ackroyd). Andra delen heter A Mysterious Affair of Style (The Mysterious Affair at Styles)

När jag hittade den tredje delen, And then there was no one (Christies And then there were none)var jag tvungen att köpa, köpstopp eller ej, och trots att jag inte läst de tidigare böckerna. För vad sägs om intrigen: Författaren Gilbert Adair inbjuds att delta på en Shelock Holmes-konferens vid Reichenbachfallen (där Holmes och Moriarty har sin berömda brottningsmatch) men en av deltagarna, den geniale, flamboyante och mycket kontroversielle författaren Gustav Slavorigin hittas mördad i det lokala Holmesmuseet. Samtliga deltagare i konferensen tycks (såklart) ha haft skäl att döda honom.

Jag trodde jag hade fått tag i en charmig Christiepastisch i trettiotalsmiljö. Hade jag tittat lite noggrannare på omslaget hade jag kanske sett mp3-spelaren bland all Holmesmemorabilia. För And then there was no one är något så märkligt som en postmodern pusseldeckare. Handlingen utspelar sig år 2011, och författaren Gilbert Adair figurerar alltså själv i boken. Han upptäcker till sin förvåning att hans deckarhjältinna är en i högsta grad levande tant i tweed, om än med en air av mellankrigstid över sig.

Det är ingen hejd på alla lustiga litterära referenser och allusioner. En hel del gick mig troligtvis förbi, jag är inte tillräckligt beläst eller insatt i engelskt kulturliv. Det är metalitteratur på flera plan så det går inte att slöläsa heller. Dessutom innehåller den en mycket bra Holmes-pastisch. Egentligen vet jag inte om det är en så jättebra deckare intrigmässigt sett, men språknördar, postmodernister och folk som gärna ser den klassiska deckaren vändas ut och in kan ha riktigt skoj tillsammans med Mr Adair.

Highgate Revisited

2010-09-18T09:58:00.002+02:00

Tracy Chevalier... Jag har fått för mig att hon skriver trevliga och fina men lite lättviktiga historiska kärleksromaner. Jag har aldrig känt mig särskilt lockad att läsa henne förrän jag upptäckte att romanen När änglar faller till stor del utspelar sig på Highgate Cemetary.

När boken börjar har Drottning Viktoria just dött och de två flickorna Lavinia och Maude träffas under en promenad på Highgate. Deras familjegravar ligger intill varandra på Highgate och snart visar det sig att de bor grannar. Deras vänskap sätter i gång händelser som kommer att för alltid förändra livet för deras familjer.

Det händer ganska ofta att mina läsfördomar kommer på skam, men i fallet Chevalier händer det bara nästan. När änglar faller är bättre skriven än jag trodde, det finns exempelvis inga jolmiga kärleksscener, och faktum är att boken öppnar med en rätt osentimental skildring av ett partnerbyte. Trots det känns det som att det är något som fattas, jag tycker inte att jag kommer personerna in på livet. Flera tragiska händelser inträffar, och ändå blir jag inte riktigt gripen. Undantaget är pojken Simon som tillsammans med sin far jobbar som dödgrävare på Highgate. Det tunga och farliga arbetet med att gräva gravar är fint beskrivet, precis som hans förhållande till de båda flickorna Maude och Lavinia. Dessutom får man en bra bild av Highgate i början av 1900-talet, innan det undersköna förfallet och vildvuxenheten tog över.

Sammanfattningsvis: kyrkogårdsromantikern i mig gör två tummar upp, romanläsaren Pomegranate däremot rycker på axlarna.

Syndig söndag

2010-05-16T16:34:00.008+02:00

En halv röd grevinna

2010-05-12T22:02:00.000+02:00

Hur tänkte jag när jag lånade Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan på snabblån i förra veckan? Trodde jag på fullt allvar att jag skulle hinna sätta i mig den här biografin på bara en vecka? Den senaste tiden har jag ägnat mig alldeles för mycket åt vardagsbestyr istället för att göra det jag gör bäst: ligga på soffan och läsa med den så kallade Verkligheten på behörigt avstånd. Nu har lånetiden gått ut och jag har halva boken kvar. Hirdmans mamma är fortfarande bara ung och vild i Berlin på det inte så glada trettiotalet, och jag som verkligen, verkligen vill läsa om hur hon flyr från Hitler till Moskva och sedan från Stalin till Paris innan hon slutligen hamnar i Hökarängen.

Snabblån borde förbjudas. Det vilar något djupt ovärdigt och tarvligt över detta påfund. Inte kan man lämna tillbaka boken och låna om den direkt heller. De infernaliska människorna på bibblan har konstruerat ett lika djävulskt som sinnrikt återlämningssystem som gör att bokjäveln liksom åker på ett löpande band in i ett helt annat rum dit vi usla låntagarhjon inte har tillträde. Som de sadister dessa människor är har de dessutom försett rummet med glasväggar så att man ska tvingas bevittna hur Hirdmans mamma långsamt åker upp på rullbandet, och sedan bort, iväg, rakt in i detta ingemansland. Skakad i djupet av sin läshungrande själ får man sedan gå därifrån. Ledsen, kränkt och förbannad.

Bara en liten påminnelse...

2010-05-11T10:08:00.003+02:00

Bilden är hämtad från goreydetails.net

Musical Monday

2010-05-10T20:30:00.000+02:00

Sist ut i serien Musical Monday: Lyran!

Detta stränginstrument var en självklar partyhöjare på mången festhekatomb och romersk orgie, men har fört en något tynande tillvaro de senaste tvåtusen åren.
Kända utövare: Apollon, Hermes

Twilightfeber av ett annat slag

2010-05-09T15:00:00.003+02:00

Southern Gothicvar ett nytt begrepp för mig, men det hörs ju på namnet vad det är: berättelser med gotiska inslag förlagda till den amerikanska södern. William Gays Twilight ingår i genren som tycks inkludera allt från William Faulkner och Tennessee Williams till tv-serien Carnivale och Kate Hudson-skräckisen Skeleton Key.

Pomegranate har alltså tagit ett litet, litet kliv utanför sin bekvämlighetszon, om inte tematiskt så i alla fall geografiskt. Och hur var det då? undrar förstås den oroliga läsekretsen. Well, double dip me in shit if this ain´t the best damned book since the Holy Bible, svarar jag på vad jag inbillar mig är äkta sydstatslingo.

En stor del av berättelsen utspelar sig i the Arrikin (Hurricane), ett förvildat skogsområde som under 1800-talet och det tidiga 1900-talet var en framgånsrik gruvstad. Nu är det femtiotal, gruvorna är sedan länge nedlagda och urskogen har tagit över. Myndigheterna har tappat kontrollen över området och the Arrikin befolkas främst av mer eller mindre ljusskygga existener. William Gay beskriver hur naturen långsamt men obönhörligt tar över det som skapats av människohand på ett alldeles briljant sätt.

Men vi tar det från början: Syskonen Kenneth och Corrie Tyler har just begravt sin far och av en slump kommit på att allt inte står rätt till när det gäller hanteringen av traktens avlidna. De börjar forska i saken, och när de kommer över några fotografier som visar hur den lokale begravningsentreprenören Fenton Breech umgås intimt med döda kroppar beslutar de sig för att utpressa honom. Naturligtvis går det inte alls som de har tänkt sig. Fenton Breech är såklart ett ärkepervo, (dricker konjak iförd sidenmorgonrock, lyssnar på Mahler - hur sjuk kan man bli??) men det finns fler minnesvärda personer i den här historien. Granville Sutter till exempel, en sydstatspsykopat av klassiskt snitt som Breech lejer för att återta fotografierna. I och med det börjar en katt-och-råtta-lek genom Arrikin, ett ställe där även de snällaste farbröderna sitter på verandan med ett laddat hagelgevär gömt under filten i knät.

Det är svårt att avslöja mer av handlingen utan att förstöra läsupplevelsen, men jag lovar att det är spännande. Genom hela boken råder en stämning av undertryckt hot, och till och från fick jag faktiskt lite förhöjd puls när jag läste. Här och där finns också en antydan till humor, om än en väldigt mörk sådan. Den som gillar suggestiva stämningar kombinerat med en riktigt bra historia kommer att gilla det här. I can guarangoddamntee it.

Utan modem forsmektar vi på denna ö

2010-05-08T14:00:00.001+02:00

Det är i och för sig inget ovanligt att det är tyst på Pomegranateklubben emellanåt. Oftast är orsaken brist på tid eller bara ren lathet, men den senaste veckans frånvaro får faktiskt skyllas på naturkrafterna. Blixten slog ner, och i nästan en hel vecka var vi HELT utan Internet. Tog Pomegranate då tillfället i akt och bara läääste, nu när så mycket extra tid frigjordes? Jodå, en del läst har det blivit. Exakt vad får jag återkomma till.

Blixten slår ner i Pomegranates enkla boning.

Fabulous Friday: Världsbokdagen!

2010-04-23T08:00:00.001+02:00

Kom ihåg: Bra bok blir bara bättre vid läsning i bara mässingen

Musical Monday

2010-04-19T08:00:00.001+02:00

Pomegranate presenterar veckans instrument: Gitarren!

Intressanta fakta: Den har sitt ursprung i Spanien och har oftast sex strängar, men den femsträngade renässans- och barockgitarren åtnjöt popularitet i synnerhet i Italien och Frankrike. 1946 är lite av ett historiskt år för gitarren. Man började då använda strängar av nylon istället för tarmar.

Kända utövare: Massor! Klasse Möllberg t ex.

Pre-viktorianska hemskheter

2010-04-15T22:20:00.001+02:00

The Terrific Register var en föregångare till den billiga sensationslitteratur som kom att kallas Penny Dreadfuls. Magasinet utkom i 104 avsnitt på 1820-talet och var fullspäckat med mord, spöken, tortyr och allsköns bisarra händelser. Tydligen var detta den unge Charles Dickens favoritläsning. Nu finns de bästa berättelserna utgivna i serien Tales of the Terrific Register.

Jag har inte läst någon av dem ännu, men innehållet låter lockande: Här kan man läsa om ärkebiskopen som blev uppäten av råttor, hur någon blev ihjälsugen (!) av en björn, folk som självantänder, utvecklar horn eller blir hajbitna under en fisketur i Yorkshire. Serien innehåller flera titlar: The Book of Wonders (som exemplen ovan är hämtade ifrån), The Book of Pirates and Highwaymen, The Book of Murder, och kanske inte fullt så bloddrypande, men vem vet: The Book of London.

Musical Monday

2010-04-12T08:00:00.001+02:00

Under ett antal måndagar framöver guidar Pomegranate läsekretsen in i musikens mysterier. Först ut: Ukulelen!

Ukulelefakta: Ett litet fyrsträngat instrument med ursprung i Portugal.

Kända utövare: George Formby, Klasse Möllberg

Nu då?

2010-04-09T14:00:00.001+02:00

Jag hamnade i en lässvacka för ett tag sedan. Jag påbörjade ett antal romaner, men orkade aldrig läsa ut dem. Sviktande lust drabbar de flesta någon gång i livet, och då är det viktigt att inte drabbas av panik. Det finns hjälp att få! Prata med din partner eller din lokala bibliotekarie, kommunikation är a och o i såna här sammanhang. Det finns inga generella lösningar, men för mig brukar lagom lättsam underhållningslitteratur funka. Den här gången blev det Kryptan av Kate Mosse. Jag tänker inte skriva så mycket mer om den än att den gav mig läslusten tillbaka - with a vengeance: Paris i slutet på 1800-talet, mystiska tarotkort, Debussy, familjehemligheter, fina naturskildringar av franska Pyreneerna, en hemlig krypta, lite magi och övertro, och dessutom en dos bibliofiliporr och en syfilitisk illvilling. Bokhora gillade medan Bokbloggen avskydde.

Frågan är nu hur jag går vidare. Blev lite sugen på att läsa franska (översatta) romaner om stora dammiga och instängda våningar med slokande blomsterarrnagemang i vaser...kanske ligger det en tbc-sjuk i nåt rum nånstans. Eller ska jag gå loss på War Damage av Elizabeth Wilson ....efterkrigstidens London lockar alltid. Eller kanske White is for Witching av Helen Oyeyemi eller Susanna Clarkes The Ladies of Grace Adieu? Ack, alla dessa val...

Wicked Wednesday

2010-04-07T08:00:00.000+02:00

Bland spioner och agenter i Stockholm

2010-04-06T14:55:00.000+02:00

Om det är något jag INTE vill läsa om så är det om Ingmar Bergmans "samliv", om hur "portarna öppnas till hans sexualitet" och därmed hur "hans skaparkraft förlöstes".

Därför höll jag på att missa Anders Thunbergs biografi över Karin Lannby. Baksidetexten och den missvisande undertiteln Ingmar Bergmans Mata Hari gjorde att jag sorterade bort den från att-läsa-listan ända tills jag läste Rävjägarns inlägg. IB figurerar faktiskt bara i ett kapitel (givetvis kallat "I mästarens trollkrets" -suck!). Karin Lannby må ha "öppnat portar" både här och där, men hon var mycket mer än bara en kurtisan. Hon var överklassflickan som blev kommunist, författare, skådespelerska och spion. I Spanien engagerades hon som agent under inbördeskriget av ingen mindre än regissören Luis Buñuel, men efter hemkomsten till Sverige hamnade hon i en svår kris och blev intagen på Långbro mentalsjukhus. Under kriget umgicks hon med folk ur alla politiska läger och blev en av de flitigaste informationslämnarna till Försvarsstaben.

Stockholm må vara en bonnhåla i jämförelse med Paris, London och Berlin - men under kriget gjorde neutraliteten att staden var en av de få platser där alla krigförande länders underrättelsetjänster fanns representerade. Stan var full av spioner, agenter och vanliga skummisar som hoppades tjäna pengar på att handla med information. Trots ransonering tycks restaurang- och nöjeslivet ha blomstrat. Tänk att få gå på Cecil och spana på Hasse Ekman, äta middag på Grand när Johnny Bode tar en springnota eller sitta på Bäckahästen och fundera på om den välkammade herrn vid bordet intill är gestapoagent. Ja, jag tar mig friheten att romantisera nu. Men huvudstaden under trettio- och fyrtiotalet framstår som oerhört lockande när man läser om den, i alla fall om man befinner sig på säker mark på andra sidan sekelskiftet. Thunbergs bok är spännande som en spionroman och jag sträckläste den.

Den som är intresserad av Stockholm under kriget måste också läsa Erika Schwarzes memoarbok Kodnamn Onkel. Schwarze var en ung tyska med kärlek till Sverige och svenska språket. Under kriget arbetade hon på tyska delegationen i Stockholm och kom att värvas av svensk underrättelsetjänst som spion mot nazisterna.

För en kort och koncis genomgång av de krigförande ländernas spionverksamhet i Stockholm rekommenderas Wilhelm Agrells Stockholm som spioncentral.

Långfredagsmys

2010-04-02T15:03:00.004+02:00

I år blev det tyvärr ingen Buxtehude live under stilla veckan. Tursamt nog finns världens kanske vackraste musik på youtube:

Glad Påsk

2010-04-01T12:01:00.004+02:00

It´s snake-a-licious, baby!

2010-03-17T10:30:00.004+01:00

Theda says: Have a Wicked Wednesday!

Theda Bara

2010-03-16T13:38:00.000+01:00

Jag har läst Anything goes, en biografi över det amerikanska tjugotalet enligt undertiteln. Går det att koka ner ett helt årtionde på bara 350 sidor? Man kan i alla fall göra som Lucy Moore och skriva intressant, faktaspäckat och underhållande. Moore utgår i från ett antal tjugotalsikoner som t ex F Scott och Zelda Fitzgerald, Al Capone och Gloria Swanson. Utifrån dessa beskriver hon sedan tidsandan och livsvillkor även för vanliga män och kvinnor i tjugotalets Amerika. Som Lucy Moore skriver i förordet, tjugotalet påminner på många sätt om vår egen tid:

/.../political corruption and complacency; fear of outsiders; life-changing technologies,; cults of youth, excess, consumerism and celebrity; profit as a new religion on the one hand and easy availibility of credit on the other; astonishing affluence and yet a huge section of society unable to move out of poverty.

Hon skriver om förbudstiden, om varför Ku Klux Klan fick ett uppsving, och om jazzmusiken. Lucy Moore skriver också om filmindustrin i Hollywood och om stumfilmstjärnan Theda Bara. Theda Bara påstods vara född i Egypten, dotter till en fransk skådespelerska och en italiensk skulptör. Hon hade växt upp i "sfinxens skugga" för att sedan bli skådespelerska i Frankrike. I själva verket var hon en judisk arbetarklassflicka från Ohio som aldrig satt sin fot i vare sig Egypten eller Frankrike.

Theda Bara som Cleopatra

Hon kallades "världens ondaste kvinna", och fotograferades ofta med knivar, ormar eller skelett. I film efter film använde hos sin förödande charm till att förtrolla allt manfolk bara för att sedan dra ner dem i fördärvet. När publiken tröttnat på hennes evil ways lade hon filmkarriären på hyllan, gifte sig och ägnade sig sedan åt välgörenhetsarbete. Av hennes totalt 40 filmer finns tyvärr endast tre helt bevarade.

Theda Bara: Riksvamp och osteolog

Walking in Pimlico

2010-02-13T20:50:00.000+01:00

Ann Featherstones debutroman var ett impulsköp på English Bookshop, och jag köpte den enbart på grund av omslaget. Det behöver jag dock inte skämmas för, Walking in Pimlico visade sig nämligen vara en riktig liten pärla.

Corney Sage arbetar som varitéartist i Londons East End och i de första kapitlen berättar han om hur han upptäcker kroppen av en mördad flicka, en kollega till honom på teatern. Sedan byter Featherstone berättarjag och mordet beskrivs igen, den här gången utifrån mördarens perspektiv. Detta är ju inget ovanligt berättartekniskt grepp, men jag tycker Ann Featherstone lyckas bättre än de flesta. När mördarens identitet avslöjas blir jag först bestört, men det framgår snart att det rör sig om en riktigt obehaglig typ, en Tom Ripley-liknande person med psykopatiska drag, mästare på förställning och att smälta in i alla miljöer. Trots att det alltså framgår tidigt vem som gjorde det är det både spännande och ibland lite obehagligt ända till the bitter end. Och bitvis också ganska roligt.

De första sidorna var jag lite irriterad, Corney Sage pratar så mycket slang att jag tyckte jag missade en del av innehållet. Titeln Walking in Pimlico har i alla fall inget med promenader i London att göra, utan betyder "to be handsomely dressed", men det vet jag bara för att det står på omslaget. Till vardags är Ann Featherstone forskare med inriktning på viktoriansk underhållning och det märks att hon älskar sitt ämne. Hon skildrar de nedgångna teaterlokalerna, de luggslitna artisterna som kämpar för att hålla näsan över vattenytan och de rika besökarna som kommit för att slumma elegant med samma känsla för detaljer. För givetvis myllrar de av folk från alla steg på samhällstegen - precis som det ska göra i riktigt bra vic lit. Förutom ett par lite osannolika sammanträffanden lyckas hon dessutom få mig att tro på den här mycket intrikata historien. Jag vet inte ett dugg om Ann Featherstone, men jag hoppas att hon är en engelsk Carina Burman, och att hon ägnar sig åt att skriva skönlitteratur parallellt med forskningsarbetet. Walking in Pimlico ger definitivt mersmak.

La Nilsson! Die Leander! Lennart Swahn!

2010-02-10T11:53:00.007+01:00

Hittade detta på svtplay: Lennart Swahn intervjuar Birgit och Zarah 1977. Klippet är 13 minuter, men intervjun tydligen en hel timme. Synd att man inte kan se hela programmet, jag skulle kunna se och höra dessa ladies munhuggas med varandra och Svanen hur länge som helst. Att det är två slagfärdiga damer i studion framgår med all önskvärd tydlighet:

Swahn: Livet har inte varit så roligt alla gånger. Ni har tänkt ta livet av er sammanlagt fyra gånger. Zarah tre gånger och Birgit en gång.
Zarah: Hon är inte så gammal som jag än...

Svenskmannaord!

2010-02-08T12:38:00.006+01:00

Det händer allt som oftast att jag stöter på roliga ord och uttryck som jag inte har hört förut. Det händer dock väldigt sällan när jag läser pixiböcker. Men, i Pelle Svanslös och ringspelet står följande att läsa:

-Felet med oss är att vi är för blygsamma, sa Måns. Vi håller oss inte framme. Den där Pelle Svanslös lever ju inte för annat än att komma med i tidningen.
- Bra talat, sa Bill
- Svenskmannaord, sa Bull.

Svenskmannaord! Hädanefter kommer jag att kommentera alla kloka uttalanden med ett lakoniskt "Svenskmannaord." Man sitter i öronlappsfåtöljen om aftonen och hör Mr Pomegranate föreslå en konjak eller en kopp te och en chokladbit efter maten. Man tar då snuggan ur munnen och muttrar ett "svenskmannaord" varpå man förnöjt bolmar vidare.

Tyvärr visar det sig vid en googling av svenskamannaord att den första träffen är en sågning av en gammal Edvard Perssonfilm och resten en massa om Sverigedemokraterna. Det är alltså hög tid att ta tillbaka detta svenskmannaord.

Istället för en flaska rödtjut?

2010-02-07T19:30:00.001+01:00

Jag har hittat en alldeles utmärkt gå-bort-present till alla anglofiler och londonvänner. London´s Strangest Tales innehåller en drös märkliga fakta om den brittiska huvudstaden, presenterade i kronologisk ordning från år 950 till 2006. Här kan man bland annat läsa om att det i London under medeltiden fanns mänskliga toaletter, om världens minsta fängelse och polisstation (beläget vid Trafalgar Square med rum för två personer - om de står upp) och om hur det gick till när auktionsfirman Christie´s auktionerade ut Napoleons penis. Tonvikten ligger som synes på det bisarra och märkliga. Varje "kapitel" är ungefär en sida långt och passar därmed utmärkt för högläsning inför förtjusta och förvånade gäster. Priset är det samma som för en hyfsad flaska rödvin om du beställer den från en internetbokhandel.

Svenska särlingar, del 1

2010-01-31T20:35:00.025+01:00

Han var operettcharmör och kompositör. Men också nazist, mytoman, kleptoman, pornograf och bedragare. Han lyckades bli omyndigförklarad, inte bara en, utan två gånger. Om Johnny Bode vore en litterär gestalt skulle man antagligen avfärda honom som alltför osannolik. Han föddes 1912, skivdebuterade som sjuttonåring och skulle komma att ge ut hundratals sånger. En av de mest kända, En herre i frack, sjöngs in av Gösta Ekman d.ä. Hans musikaliska gärning hamnar dock lätt i skuggan av hans livsöde som helt saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Jag gör det lätt för mig och citerar delar ur hans biografi från wikipedia:

Bode levde större delen av sitt liv långt över sina tillgångar. Han var en känd figur i trettiotalets nöjesliv och att han ofta var barskrapad hindrade inte att han blev omtyckt för sin frikostighet på krogarna. Han var en mästare på att smita ut bakvägen och låta andra stå för notan. En annan utmärkande egenskap var en sällan skådad grad av mytomani. Bode lyckades gång på gång krångla in sig i svåra lögner, vilka försvårade hans karriär. Han blev god vän med Gösta Ekman d.ä. och gick som en son i huset ända tills han blev upptäckt med att försöka pantsätta dennes silverservis.

Under andra världskriget fascinerades Bode av nazismen, vilket för resten av hans liv gjorde honom bannlyst i Sveriges kulturliv. Troligen var det kombinationen av uniformer, marscher och pompös kultur tillsammans med det faktum att de godtog honom, som lockade den barnslige Bode. Han lyckades få permission från sjukhuset och reste till Finland där han tog värvning för Finland. Den lille tjocke och mycket komplicerade Bode blev snabbt omöjlig och blev hemskickad med en underofficersgrad som plåster på såren.

Bode hann inte landa på svensk mark förrän han fortsatte att förstöra sin karriär. Vid hemkomsten 1942 var motståndet mot nazismen starkare än någonsin. När Karl Gerhard för hundrade gången spelade sin starkt nazistkritiska revy Tingel-Tangel, närvarade Bode i sin finska frivilliguniform, med furirs grad på axelklaffarna och väl synligt hakkors på bröstet. Uniformen använde han sedan under sina många besök i Stockholms kulturliv. Effekten blev att de få vänner han verkligen hade tog avstånd från honom och att han blev bannlyst i svenskt kulturliv.

På femtiotalet rönte han stora framgångar som operettartist i Wien under namnet Juan Delgada. Han gifte sig med den 22-åriga Inge Pelz. Framgången i Österrike fortsatte, men var dock ingen bra medicin för den labile Bode. Han fortsatte i allt vildare stil. Han kallade sig själv Kammersänger, en hederstitel motsvarande hovsångare som han inte hade fått. Vid en presskonferens i Wien påstod han att det var han som, under pseudonym, skrivit An der schönen blauen Donau. Till slut, 1961, fick hans unga hustru nog och begärde skilsmässa. Bode svarade med det bisarra infallet att inleda en vårdnadstvist om parets tax. Bode vann målet och fick rätt att besöka hunden varje söndag.

Bode återvände till Sverige och gled under 1960-talet runt i Stockholm i lånekaruseller och småkriminalitet. Han drabbades av en psykos 1962, klädde ut sig i en stulen päls och kjol och kallade sig "fröken Florence Stephens på Huseby" Bode greps i Florence Stephens skepnad av polis i Köpenhamn och han åtalades för bland annat bedrägerier, tjuvåkning, stöld, taxismitning och tjuvringning. Emellertid fick han för andra gången i sitt liv diagnos som så kallad "fem-femma", icke tillräknelig. Diagnosen var "hypoman-manisk fas av manodepressiv psykos", och Bode skulle i flera år behöva kontrolleras psykiatriskt. Under pseudonym släppte han 1968 den pornografiska skivan Bordellmammas Visor. Framgången följdes upp med bland andra skivorna Bordellmammas dotter, Styrman Janssons Frestelser och singeln Vi är inte som andra vi. Den sistnämnda är troligen den första skivan i Sverige med homosexuellt tema. Skivorna gavs ut i flera länder, på flera olika språk. Bland annat sjunger Johnny Bode själv i den tyska versionen.

Detta och mycket mer finns att läsa i Jakten på Johnny Bode - skandalernas man av Ingmar Norlén. Mot slutet av sitt liv var han sjuklig men fortsatte att skriva musik, bland annat hyllningssånger till Prinsessan Grace av Monaco, staten Israel och Malmö FF.

Johnny Bode hade, enligt honom själv, "fantasi i blodet och operett i själen", och det är både rörande och frustrerande att läsa om hur han systematiskt förstörde sin karriär gång på gång. Här kan man verkligen tala om att begåvning och galenskap gick hand i hand. Norléns bok är som ni förstår mycket läsvärd.

Hör svensk films stiligaste skådespelare någonsin, Gösta Ekman d ä sjunga En herre i frack.

Tyvärr har jag inte hittat någon inspelning av Johnny Bodes gaylåt, men omslaget lovar gott:

A Sinister Aura

2010-01-31T17:00:00.003+01:00

Regnet öser ner och Miss Polly Plum och hennes betjänt Montgolfier Handgraves tvingas därför avbryta sin automobilfärd och ta in på hotell i en liten stad i Massachusetts. Samma kväll tar en ung man sitt liv och Miss Polly hemsöks av drömmar om vad som hände honom. Var det verkligen självmord?

A Sinister Auraär löst baserad på verkliga händelser i slutet av 1800-talet, men författaren och illustratören Bret M Herholz har flyttat storyn till 1929. Nu är det inte intrigen som är den stora behållningen utan de stämningsfulla illustrationerna. Herholz har även omsatt Wiliam Gilettes Sherlock Holmes-pjäs till serieformat och har planer på att ge ut sin egen version av Alice i Underlandet.

Mitfordiana Overload?

2010-01-22T08:31:00.003+01:00

Den som hyser minsta lilla anlag för anglofili kan lätt drabbas av besatthet av systrarna Mitford. Kombinationen engelsk överklass, skönhet, intelligens och ska vi säga slagfärdighet, är oemotståndlig. På svenska finns De osannolika systrarna Mitford av Cecilia Hagen. Johan Hakelius ägnar också ett kapitel i Döda vita män åt Sir Oswald Mosley, den engelska fascistledaren som lade vantarna på Diana trots att hon var gift med bryggeriarvtagaren Bryan Guiness. På engelska finns givetivs ett otal biografier. Jag har läst en, om just Diana, Anne de Courcys Diana Mitford med den något pajiga undertiteln Mitford Beauty. British Fascist. Hitler´s Angel. Bra är den hur som helst. På min att-läsa-lista ligger nu också 800 sidor brev mellan Nancy, Pamela, Diana, Jessica, Unity och Deborah. Puh. Det är ett tufft jobb men någon måste ju göra det.

Fabulous Friday

2010-01-22T08:02:00.003+01:00

Pomegranate önsar trevlig helg och påminner om vikten av fysisk aktivitet:

I wandered lonely as a cloud...

2010-01-17T14:07:00.038+01:00

Det började med Caspar David Friedrich-utställningen på Nationalmuseum i höstas och fortsatte sedan med Jane Campions film om John Keats som nyss hade premiär. Mina vänner, jag är glad att kunna meddela att ROMANTIKEN är tillbaka. I vår gäller karlar i knäbyxa och kravatt, långpromenader bland påskliljorna och fårfiol till middag. På kvällarna sitter vi i brasskenet och skriver dikter till Månen och en och annan grekisk urna eller bara DYRKAR varandra så där i största allmänhet.

Jag kanske låter ironisk, men inget kunde vara mer fel. Jag vill också ligga på mage i gräset och skriva poesi om dagarna och ta månskenspromenader och experimentera med egna opiumtinkturer på nätterna. Vem vill inte leva det enkla livet på landet (d v s bara en köksa till hjälp förutom gamla Mrs Bridges som kommer in på fredagar och dammar av det värsta) långt bortom stadens hets och stress? Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till romantikerna. Projekt Sturm und Drang har just inletts.

För inspiration rekommenderas läsning av Dorothy Wordsworths dagböcker och Gunnar Hardings trilogi om Byron, Shelley, Keats och Wordsworth.

-Min hatt den har tre kanter.
-Min med.

Veckans Armchair Libertine

2010-01-16T16:05:00.006+01:00

Cheap Tartts in a box!

2010-01-11T21:04:00.014+01:00

Varför inte slå till på The Secret History och The Little Friend - signerade! - i en stilig slipcase. Eller vad det nu heter på svenska. Förr 166,69! Nu endast 124 euro!
http://www.bookdepository.co.uk/book/9781408802922/The-Secret-History-and-the-Little-Friend

Howards End is on the Landing

2010-01-11T12:02:00.000+01:00

Författarinnan Susan Hill går en kväll från rum till rum i sitt hus i jakt på en viss bok som hon vet att hon äger, men som hon inte kan hitta. I alla rum upptäcker hon olästa böcker, böcker hon inte ens visste att hon ägde och böcker hon läst och gärna vill läsa om. Hon bestämmer sig för att införa köpstopp på böcker, minimera sin tid på Internet och sluta blogga under ett års tid. Istället ska hon ägna sig åt sina olästa böcker och åt omläsning av favoritböckerna. Och hon ska dessutom skriva en bok om detta läsprojekt. Resultatet är Howards End is on the Landing, med undertiteln A year of reading from home och med ett omslag som borde ge en och annan bibliofil hjärtklappning.

HEIOTL är en högtidsstund för den som tycker om att läsa böcker om böcker. Det här är en självbiografi skriven med utgångspunkt i de böcker Susan Hill har läst och älskat och som har format hennes liv. Ett kapitel heter således Great Expectations behind the sofa och handlar om hur den tioåriga Susan upptäcker Dickens hemma hos mormor. Ett annat handlar om hennes förtjusning i Pop Up-böcker och ytterligare ett om Virginia Wolf.

Som ett argument för att införa köpstopp, något som de flesta bibliofiler tycks fundera på ibland, fungerar HEIOTL däremot mycket dåligt. Jag läser med papper och penna i hand för att kunna anteckna alla titlar och författare som jag bara MÅSTE läsa. Hur kan jag inte ha läst något av Barbar Pym? Eller Elizabet Bowen? Susan Hill tycks dessutom ha träffat de flesta brittiska nittonhundratalsfförfattare personligen och jag njuter av att läsa om när hon stöter ihop med en tweedklädd och ålderstigen E.M Forster bland bokhyllorna på English Library, och hur Roald Dahl snäser av några vuxna fans med orden "jag skriver bara autografer åt barn" för att sedan signera 25 papperslappar till Susans dotter "så hon kan sälja dem på skolgården". Och hur han sedan kliver rakt ut i en trafikerad gata och motar bort bilarna med sitt paraply.

Susan Hill är dessutom befriande politiskt inkorrekt på ett sätt som jag inbillar mig att bara engelsmän kommer undan med. Det kanske kan uppfattas som snobbigt att dissa australiensiska författare rakt av, eller att skriva om hur hon har försökt gilla Terry Pratchett men misslyckats eftersom han bara skriver samma bok om och om igen om "wee little men". Om jag har några invändningar skulle det i så fall vara att hon ägnar ett helt kapitel åt W G Sebald eller kapitlet om "reading for the soul" som sätter likhetstecken mellan andlig läsning och läsning av kristna författare. Samtidigt är det just subjektiviteten som gör det här till en så rolig och inspirerande läsning.

Fabulous Friday

2010-01-08T13:05:00.004+01:00

Ahoy there!

Ursäkta röran, vi bygger om

2010-01-07T13:55:00.004+01:00

Nytt år, nytt decennium! Man vill riva för att få ljus och luft, men inser snart att Pomegranate Club gör sig bäst i murrigt och brunt - eller möjligtvis vinrött. Här är det ständigt höst, regn och dimma i luften. And it´s always teatime. Jag ber om ursäkt för det förvirrande intryck som mina försök att prova ut rätt kostym för bloggen skapar. Vi får se hur det slutar.

In a castle of dark and sombre mystery

2010-01-07T13:04:00.002+01:00

Här hade jag, sent om sider, tänkt lägga ut texten om The Sherlock Holmes Experience som jag bevistade i lördags. Men varför göra det när andra gör det så mycket bättre? För den som vill läsa om filmen kan jag varmt rekommendera Diva Hysterias eller Mattias Boströms inlägg. Jag nöjer mig med att konstatera att det var två timmars högklassig underhållning som fick viktoriana-fantasten i mig att gå i spinn.

För att ladda inför filmen tittade jag på den tecknade Disneyfilmen (och Holmespastischen) The Great Mouse Detective. Som det kriminella geniet Ratigan - gnagarnas egen Professor Moriarty - hör vi Vincent Price. Boris Karloff och Bela Lugosi må vara de största inom den klassiska skräckgenren, men Mr Price diaboliska elegans förtjänar ökad uppmärksamhet. Du har kanske inte sett honom i någon film, men du har garanterat hört honom. Vincent Price är skräckrösten i Michael Jacksons Thriller. Hans signum, det sardoniskt höjda ögonbrynet och den välmodulerade rösten förgyller de filmatiseringar som Roger Corman gjorde av Edgar Allan Poes noveller på sextiotalet. Här är en av mina favoriter, The Tomb of Ligeia. En studie i nekrofili, dödslängtan och kattskräck. Allt i färgsprakande technicolor:

Baker Street revisited

2010-01-02T14:36:00.009+01:00

Jag var först skeptisk, sedan försiktigt positiv och nu är jag SJUKT peppad inför Sherlock Holmes-filmen ikväll. So what att jag inte kunde se den på premiären iförd viktoriansk galadräkt. So what att jag kommer att avnjuta den i Täby Centrum (av barnvaktstekniska skäl) och inte på Leicester Square. Spelar roll. Uppladdningen har skett i hemmets lugna vrå med te i Sherlockmuggen och The Great Mouse Detective på youtube. Jag är redo.

Atjoo!

2009-12-31T11:43:00.006+01:00

Dammet och spindelväven ligger tät över The Pomegranate Club. Men alla armchair libertines, håll ut! Vi öppnar igen efter nyår, och då blir det ruinromantik, galna kvinnor på vinden och en och annan lättklädd karl. Och så Sherlock Holmes förstås. Gott nytt år!

Death and the Maiden

2009-12-03T11:27:00.013+01:00

Ojojoj! Nu är det hög tid att beställa nästa års kalender från allas vår favoritkistmakare (se där ett ord man ser alldeles för sällan) Cofani Funebri. Tyvärr verkar det ha smugit sig in en Scrooge-liknande figur här och där i 2010 års upplaga:

Annars är min favorit november månad. Tänk så ofta man själv har försökt få till stilen "red army hooker" utan att lyckas. Här är det klockrent:

Men egentligen föredrar jag nog 2009 års upplaga och dess naturromantiska inslag:

På begäran:

2009-11-30T09:42:00.004+01:00

Pomegranate gör givetvis ALLT för att tillgodose läsekretsens önskemål. Lite sång, lite dans... och så lite naket:

Läskoma

2009-11-28T14:57:00.009+01:00

Jaha, så har man då lite trevande tagit klivet in i det tjugoförsta århundradet. Jag är just nu helt uppslukad av Audrey Niffeneggers Her Fearful Symmetry. Nu saknar den ju inte helt viktorianska tidsmarkörer; Highgate Cemetery, detta viktorianska juvelsmycke, spelar en av huvudrollerna i romanen. Men jag måste erkänna att jag erfar en känsla av...fräschör när jag nu läser en bok som utspelar sig på den här sidan 2000. Vem vet, jag kanske provar det igen. Hur som helst, jag skrev om Her Fearful Symmetry här, och ja, den lever alltså upp till alla förväntningar. Trots två tidigare besök på Highgate vill jag dit igen, det kommer att bli en helt ny upplevelse nu. Jag har drygt 200 sidor kvar, återkommer när jag är klar. See you on the next side.

Litterär kanon i popformat

2009-11-23T16:31:00.008+01:00

På en av mina favoritskivor, The Divine Comedys Promenade återfinns den förtjusande nördiga låten The Booklovers. Skivan är från mitten av nittiotalet och det var ett tag sedan jag lyssnade på den, men när jag fick ett tips om Richard Brautigan kom jag att tänka på den igen. Richard Brautigan är nämligen en av många författare som förekommer i låten. Inledningsvis hör vi Audrey Hepburn som bokhandelsbiträde i filmen Kär i Paris. Låten innehåller dessutom tre samplingar från Ett rum med utsikt. Förtjusande som sagt.

Victorian Sexinspector

2009-11-22T13:04:00.002+01:00

Han är ytterst skarpsinnig, lång och smal, och han bistår allt som oftast Londonpolisen i svåra fall. Låter det bekant? Hans namn är dock Henry St Liver, inte Sherlock Holmes, och hans Watson heter Miss Olive Salter. The Oxford Despoiler av Gary Dexter beskrivs som en parodi på den viktorianska detektivhistorien i allmänhet, och Holmeshistorierna i synneret, men för mig är det snarare frågan om pastischer, och dessutom roliga sådana.

Henry St Liver är också en master of deduction, men expert på viktorianernas sexualliv. I åtta noveller löser han fall med diverse "perversioner", bland annat en fotfetischist, en man som tvångsmässigt blottar sig i kyrkor, och en transvestit som utsätts för utpressning. Min favorit är dock The Indentured Gourmet, Gary Dexters version av ett av de mest kända Holmesfallen, De rödhårigas förening. Spoilervarning utfärdas, den som inte vill veta hur det går får hoppa över följande stycke.

En ung man konsulterar Henry St Liver efter att ha blivit erbjuden pengar av en anonym person för att dag ut och dag in sitta på en restaurang och trycka i sig mat. Den unge mannen har just sagts upp från sitt arbete och accepterar därför villigt. När han efter några veckor plötsligt avskedas även från "restaurangjobbet" anar han oråd. St Liver tar sig an fallet och upptäcker snart att den unge mannen har anställts av en koprofil som varje eftermiddag genom ett titthål i toalettväggen njuter av åsynen när ynglingen gör sig av med maten han ätit. Den mycket ångerfulle och avföringsintresserade tjuvtittaren tas på bar gärning och får berätta sitt livs historia om hur han redan som liten fascinerats av bilder på tarmsystem och matsmältningsprocesser, och hur dessa är, som han uttrycker det, skapelsens krona.

Flera av historierna bygger enligt Gary Dexter på autentiska fall beskrivna av den tidens sexologer, bland annat Havelock Ellis och Magnus Hirschfeld. Det här är klassiska viktorianska detektivhistorier, men med en snuskig twist. Kvaliteten på novellerna varierar en del, men på det hela taget är det mycket underhållande. Och ja, Oscar Wilde dyker självklart upp i ett av fallen.

Bensprattel med djävulen

2009-11-13T12:00:00.000+01:00

I lördags bevistade Pomegranate ett alldeles förtjusande balettspectacle å Kungliga Operan. Det var Marc Ribauds Coppelia, en föreställning som varmt kan rekommenderas alla som vill jaga höstmelankolin på flykten för en kväll. Det bjöds tjusiga karlar, stiliga fruntimmer och till och med en velociped på scen, och vem kan klaga då? Denna version utspelar sig i filmpionjären George Méliès filmateljer i Paris runt sekelskiftet. Givetvis en miljö helt i granatäpplets smak. Väl hemkommen var jag tvungen att jotjoba denne Méliès, och hittade då denna lilla film från 1903: La Danse Infernale. Bensprattel utlovas!

Paranoia, bögskräck och förgiftade äpplen

2009-11-12T10:00:00.001+01:00

Johan Hakelius får ursäkta, men höstens dödaste, vitaste, och mest engelska excentriker heter Alan Turing. Och han återfinns inte i Hakans bok. David Lagercrantz har däremot skrivit en roman om honom, Syndafall I Wilmslow.

Alan Turing var matematiker och mannen som knäckte tyskarnas kodsystem, Enigma. Det var också han som lade grunden till utvecklandet av datamaskinen. Efter spoionskandalen med Burgess och Maclean inleddes rena häxjakten på homosexuella i England. Homosexuella handlingar var förbjudna och den som åkte fast fick välja mellan fängelsestraff eller att genomgå östrogenbehandling. När Alan Turing anmälde ett inbrott i sitt hem trodde han naivt nog att polisen skulle försöka få fast inbrottstjuven, men när det framkom att han var homosexuell ägnade de istället all kraft åt att sätta dit honom för grov sedeslöshet. Turing dömdes till att genomgå hormonbehandling, och fick inte längre fortsätta sin forskning eftersom han på grund av sin läggning ansågs vara en säkerhetsrisk. Han blev allt mer isolerad och till slut tog han sitt liv genom att äta ett äpple doppat i cyankalium.

Den andra huvudpersonen i boken är också en ganska udda figur, en ung kriminalassistent vid namn Leonard Corell. Med sin privatskolebakgrund är Corell en främmande fågel i polishuset. Egentligen skulle han studerat matematik på universitetet men familjen förlorade sina pengar och han blev alltså polis istället. Nu känner sig allmänt bitter och malplacerad, och pendlar mellan självförakt och överlägsenhet mot omgivningen. När han får i uppdrag att utreda Corells död ser han det först som ett rutinärende, men när han inser att Turing var matematiker börjar han gräva djupare i fallet. Han blir dock genast motarbetad av sina överordnade. Det är tydligt att Turing har blivit obekväm och helst bör glömmas bort.

Boken utspelar sig i juni 1954, och trots att det är sommar är stämningen lika grådaskig som en kallnad kopp te. Det är mycket rökiga polisstationer, regnvåta trenchcoates och lukten av fuktigt ylle. Jag är imponerad över att David Lagercrantz har skrivit en verkligt rörande roman om utanförskap och annorlundahet och lyckats kombinera detta med spänningen från en spionroman. Alla som ibland får känslan av att befinna sig på fel plats i tillvaron bör läsa den här boken. Den som gillar grå regnväderskänsla och engelsk efterkrigstid bör också läsa den. Och den som är intresserad av matematiska problem och Enigmakoden bör defintivt läsa den. Faktum är att alla borde göra det. Det här kan vara årets bästa läsning.

Kvinna i byxor siktad i Stockholm!

2009-10-27T11:24:00.007+01:00

Nu säger jag upp prenumerationen på morgontidningen. För flickor i farten är det numera bara Hvad nytt? som gäller.

Hvad nytt publicerar ytterligt läsvärda artiklar från sekelskiftet, och då menar jag naturligtivs sekelskiftet 18/1900. Läs och förfasas över hur stortjufven Rosenquist och hans kumpan åker Mälaren runt på stöldturné på sina stulna velocipeder. Rörs till tårar av artikeln om den stackars Dalhjem som efter att "ha levt sprättigt och elegant kom i ockrarhänder" och vars liv "gick baklänges och slutade i missère".

Dessutom: Breaking news från hufvudstaden:

Damen i byxor är inte längre en i hufvudstaden osedd märkvärdighet.Vi behöfva ej mera lämna skildringar av hur hon mottagits i Berlin och Köpenhamn, ty Sverige ha nu egen erfarenhet att stödja sig på. Häromkvällen uppenbarade sig nämligen den första jupe culotten på Stockholms horisont. Försiktigtvis undvek hon att exponera sig på gatan, men äfven det kan man väl vänta sig. Hon framträdde istället på en af hufvudstadens större restauranger, där det nya plagget givetvis väckte all önskvärd sensation. Det bars af en ung dam, som uppträdde i dekolleterad aftontoalett, men istället för den vanliga klädningen sågs en af orangefärjat siden framställd, tudelad kjol, hvars visserligen mycket vida byxben tydligt syntes, då den nya dräktens ägarinna promenerade genom salen - naturligtvis starkt bekikad och kommenterad, i synnerhet af damerna.

Sexy legs and Typewriters

2009-10-26T19:30:00.003+01:00

Om det är kombinationen välformade spiror och gamla skrivmaskiner som får hjärtat att slå snabbare - här är boken för dig:

From Hell

2009-10-26T12:11:00.000+01:00

Med risk för att framstå som mer udda än jag faktiskt är: Jag har läst åtskilliga tusen sidor om Jack the Ripper. Är man det minsta intresserad av viktoriana är det omöjligt att undvika honom (eller henne, vissa tror att mördaren var en galen barnmorska). Flera gånger har jag också fingrat på From Hell, Alan Moore och Eddie Campells serieroman om händelserna i Whitechapel, men aldrig kommit mig för att läsa den. Kanske är det tjockleken som har avskräckt, 560 sidor har känts mastigt för en ovan serieläsare som jag.

Sedan morden begicks hösten 1888 har ett stort antal teorier om mördarens identitet lanserats, varav en del är rätt sensationella. Alan Moores version utgår ifrån en av de mer färgstarka, Stephen Knights bok The Final Solution. Teorin i korthet: Drottning Victorias sonson, Prince Albert Victor, får ett kärleksbarn och ingår hemligt giftermål med modern, ett butiksbiträde från East End. Hennes väninnor försöker utpressa prinsens vän, konstnären Walter Sickert, varpå Drottningens hovkirurg Sir William Gull, aktiv frimurare, får i uppdrag att tysta dessa damer och därmed ge sig ut på mordturné i Whitechapel.

Det är en rätt osannolik teori, men livet i East End så som More och Campbell tecknar det känns desto mer realistiskt. Det är sotigt, mörkt, regnigt och dimmigt, och en tyngande känsla av hopplöshet genomsyrar berättelsen. Trots det får jag lust att boka Londonflyg på en gång. Efter några sidor har jag nämligen totaltsugits in i berättelsen och vill omedelbart gå en guidad tur i Jack the Rippers fotspår, trots att jag har gjort det säkert fem gånger redan.

From Hell krävde en del av mig som läsare, inte minst för att jag som sagt är lite ovan vid serier. Det här är dessutom en riktig tour de force som det brukar heta; det är ett oerhört ambitiöst projekt och det märks att Alan Moore har gjort grundlig research. Att intrigen är osannolik spelar ingen som helst roll, Moore erkänner själv att han inte är övertygad om att den är sann. Han valde den för att den lämpade sig så väl att gestalta som grafisk roman. Resultatet är både obehagligt och fascinerande. Precis som myten om Jack the Ripper.

My October Symphony

2009-10-21T09:52:00.005+02:00

It´s official. Hösten, med sådana där soliga, glasklara dagar med hög luft och mättade färger är över. Nu följer fas två med regn och dimma i murrig gråskala istället. Och inte mig emot. På väg hem till mig är äntligen Audrey Niffeneggers Her Fearful Symmetry, en spökhistoria om två tvillingsystrar som ärver ett hus med utsikt över Highgate Cemetery, Gyles Brandreths tredje roman om Oscar Wilde som detektiv, den här gången löser han ett mord i Paris, och inte minst Johan Hakelius Döda vita män. Nu ska här eldas i öppna spisen, drickas te och äta scones like there´s no tomorrow. Den fuktiga gråkalla filt de kallar november kan komma när den vill. Jag är redo.

Antikens kultur- och samhällsliv. En introduktion.

2009-10-19T11:00:00.000+02:00

Vilka lår! Vilken sabel! Vilket...vad det nu är karln har runt halsen. Och så ett varmt och mysigt "zebraskinn" så det inte blir kallt om fossingarna.

Det är mest trams på den här bloggen just nu. Mer substansiella inlägg kommer så småningom.

Mitt liv i titlar

2009-10-18T18:00:00.006+02:00

Utgå från titlarna i din bokhylla och svara på följande frågor:

Är du man eller kvinna?
Den ljuva giftkokerskan

Beskriv dig själv
Sagan om den lilla, lilla gumman

Hur mår du?
The Somnambulist

Beskriv stället du bor på
Konstiga huset

Vart skulle du vilja resa?
Gustaf den III:s Stockholm

Beskriv din bästa vän
Två systrars söta

Vilken är din favoritfärg
Mannekäng i rött

Hurdant är vädret just nu?
En iskall vind drog genom Sverige

Vilken är din favoritårstid
Mörkögda augustinatt

Om ditt liv var ett tv-program, vad skulle det heta?
De fördömdas drottning

Vad betyder livet för dig?
A Dark Devotion

Hurdant är ditt parförhållande?
Scandinavian Modern

Vad är du rädd för?
Det sociala livets elementära former

Dagens aforism:

Vi är svarta, vi är gula, alla andra dom är fula

Vilket råd skulle du vilja ge?
Fika Kika Njut

Hur skulle du vilja dö?
Hoppsan, jag är död

Ditt motto:

Modern Retro

Frågorna är sammanställda av Bokbabbel. Läsdagboken, Ett hem utan böcker och Om böcker jag hunnit läsa har också svarat.

Bland bibliofiler, stofiler och pornofiler. En dag på antikvariatmässan.

2009-10-16T12:00:00.002+02:00

Först hade jag tänkt döpa inlägget till Halvdöda vita män med tanke på klientelet på antikvariatmässan. Egentligen borde man väl inte förvånas över att antalet äldre herrar var i majoritet, men jag blev ändå lite häpen över bristen på ungdom och fruntimmer. Hur som helst blev det en trevlig eftermiddag. Först strosade vi runt bland montrar och bokhyllor och sedan var det då dags för Carl-Michael Edenborg att öppna upp giftskåpet.

Föreläsningen utgick ifrån den essä han skrivit för tidningen Biblos och som i något förkortad version publicerades i Svenska Dagbladet. Jag kände således igen det mesta, men det var ändå fascinerande att höra om hur dessa två farbröder; Oscar Adolf Borgström, vaktmästare på Kungliga Pensionsstyrelsen och den förmögne matematikern Severin Wigert, tillsammans hade samlat ihop 42 hyllmeter erotika. Borgström tycks ha varit en intelligent men folkilsken under-achiever medan Wigert levde på ärvda pengar och hade en oavlönad lärartjänst vid Stockholms högskola. Under en period var Wigert intagen på mentalsjukhus. Förutom intresset för erotisk litteratur hyste de också ett stort intresse för opera.

Tyvärr kom jag hem utan att ha köpt en enda bok. Lite tråkigt faktiskt, för det fanns en hel del intressant. Några frestande titlar som jag dock var för snål för att köpa:

Om halshuggning - en studie utifrån fysiologiskt perspektiv.

Stockholmskorna. Sådana de äro i helg och söcken, i ur och skur, i krig och fred, på gator och torg, i salonger och kök, i gala och negligé, ute och hemma.

Sjukdomar och åkommor hos förnemt folk.

Samtliga publicerade under det glada 1800-talet.

Boksamlande snuskhumrar

2009-10-08T20:47:00.006+02:00

I helgen håller Svenska Antikvariatföreningen bokmässa i Konstakademin i Stockholm. Gissa vem som inte tänker missa följande programpunkt:

Ur giftskåpet - svenska samlare av pornografisk litteratur.

Bespottad och undangömd, åtrådd och eftersökt; den pornografiska litteraturen har alltid väckt ett starkt begär i samlarkretsar. I Sverige finns det en lång men lite undanskymd tradition av boksamlande erotomaner. Med utgångspunkt i den borgströmska samlingen på Kungl. biblioteket berättar idéhistorikern Carl-Michael Edenborg om bibliotekarier, vaktmästare, matematiker och andra kärlekstörstande bibliofiler i svunnen tid.

En lite undanskymd tradition av boksamlande erotomaner? Den borgströmska samlingen? Ja, inte vet jag, men jag lovar att vara idel öra på lördag.

Update: Tack vara Anonym kom en artikel i Svenska Dagbladet till min kännedom. Carl-Michael Edenborg skriver om just den Borgströmska samlingen och de minst sagt eccentriska herrar som ligger bakom den. Mycket intressant.

Women of letters i Svenska Dagbladet

2009-10-08T12:36:00.006+02:00

Carl-Johan Malmberg skriver om engelska kvinnliga 1900-talsförfattare i tre understreckare i Svenska Dagbladet. Här kan man läsa om bland annat Jean Rhys och Elizabet Bowen. För mig är Jean Rhys mest känd för att ha skrivit Saragassohavet, en roman skriven utifrån Bertha Masons perspektiv. Bertha är "den galna kvinnan på vinden" i Jane Eyre, Rochesters första fru.

Elizabeth Bowen har bland annat skrivit romanen The heat of the day som utspelar sig under andra världskriget, och Malmberg menar att den "pekar direkt framåt mot de senaste årens i särklass starkaste skildring av andra världskrigets London," nämligen Sarah Waters Nattvakten. Jag blir helt klart nyfiken.

Dagens understreckare handlar om Dorothy Sayers, Elizabeth Taylor och Barbara Pym. Läs mer här.

Wicked Wednesday

2009-10-07T11:23:00.007+02:00

Pomegranates vardag består just nu till största delen av amning, blöjbyten och slötittande på Buffy. Ja, så är det, på granatäpplets stamträd har ett nytt litet skott skjutit ut. Dagarna har en tendens att flyta ihop och det är lätt att missa en Fabulous Friday samtidigt som det är svårt att känna sig som en armchair libertine när man har en bebis på magen. För att påminna mig själv om den här bloggens syfte och att det finns ett Berlin som roar sig blir det därför en onsdagsbild istället. Happy Mittwoch, everyone.

Young Poisoner´s Handbook

2009-09-28T21:35:00.001+02:00

Jag fantiserar ibland om att anlägga en muromgärdad, lite hemlig häxträdgård i en avskild del av trädgården. Med tanke på att det verkar krävas rätt mycket arbete, och att det kanske inte är så lämpligt med en giftträdgård när man har småbarn i huset, så kommer nog den här häxträdgården att förbli en dröm.

The Duchess of Northumberland har däremot förverkligat sin dröm om en giftträdgård. Hon har dessutom skrivit en rätt underbar bok, The Poison Diaries. Det är en grafisk roman om pojken Weed som är lärling hos en elak apotekare. Vid ett besök i apotekarens giftträdgård inser Weed att han kan höra växterna tala. De giftiga växterna både lockar och skrämmer honom. De vill hjälpa honom att göra sig av med den ondskefulle apotekaren.

Boken är som en faksimil av Weeds anteckningsbok där varje kapitel inleds med en beskrivning av en växt, dess utseende och egenskaper. Weed antecknar växternas berättelser om hur de använder sitt gift, och han lär sig undan för undan allt mer. The Poison Diaries är lite som en inverterad Den hemliga trädgården, istället för att trädgården blir den läkande och helande kraften blir mötet med de giftiga växterna destruktivt.

De fantastiska teckningarna, obehagliga men samtidigt humoristiska, är gjorda av Colin Stimpson. The Duchess of Northumberlands giftträdgård finns i Alnwick Gardens. Helt klart ett potentiellt semestermål i framtiden.

2009-09-27T10:00:00.002+02:00

Ser mannen på bilden ut att kunna skriva vampyrromaner? Låt oss hoppas det. Han är Dacre Stoker, släkting till Bram och borde ju ha det i blodet (förlåt, kunde inte låta bli). Tillsammans med Draculahistorikern Ian Holt har han skrivit Dracula the Un-dead, en uppföljare till världens mest kända blodsugarbok. Nu ligger den i min kundkorg på Adlibris. Huruvida man ska vara exalterad eller inte är osäkert. Risken är rätt stor att boken blir en besvikelse. Egentligen tror jag mer på Kim Newmans Dracula cha cha cha så jag klickade hem den också:

A gothic romance set in Rome in 1959, where Bram Stokers Dracula is to be married to a Moldavian princess, and all the vampires, conspirators, jet-setters and swindlers of Europe - living and dead - gather along the Via Veneto to enjoy the dolce vita.

Blodsugare som hobnobbar med Anita Ekberg och Marcello Mastroianni! I´m game.

Fabulous Friday x 2

2009-09-25T15:22:00.007+02:00

Jag funderade länge på vilken som skulle bli veckans fredagsbild - en Rudolf Valentino med bar bringa eller Lewis Carrolls fotografi Reginald Southey and Skeletons. Men varför välja? Förra veckan blev det ingen fredagsbild alls så det är inte mer än rätt att köra en dubbel idag. Vad vore världen utan nakna karlar och apskelett?

Läcker läsning

2009-09-16T22:55:00.004+02:00

Kombinationen bakverk och bokverk - kanske den högsta formen av njutning?

Ur Pomegranates pornografiska samling

2009-09-15T13:24:00.000+02:00

I en av mina favoritböcker Mörkrets Väg blir huvudpersonen Edward Glyver bjuden på lunch hos sin jovialiske arbetsgivare Mr Tredgold. Efter maten förevisar Mr Tredgold den samling erotika som han förvarar i ett låst kabinettskåp i valnöt. Hur fantastiskt skulle det inte vara att ha ett eget Cabinet of Venus hemma? Ett tjusigt bokskåp där man samlar erotiska motiv från 17- och 1800-talet. Franska kopparstick med antika satyrfester...tjocka munkar och nunnor som kopulerar på tofsprydda kuddar...

Dessvärre gick det snabbt upp för mig att en erotikasamling av det här slaget måste stanna på idéstadiet. Har du någon aning om vad man får betala för ett erotiskt tryck från 1700-talet? Jesus! Vad är det med folk?? Nog för att bilderna är tjusiga, men ärligt talat, har man sett en naken kärring har man väl sett alla.

Därför blev jag glad när jag hittade Erotikens historia i tre band på Hötorgets bokmarknad. För ett par hunkor får man här snuskets historia från forntid fram till femtiotalet, utgiven på Pigalle Förlag i exklusiv vinröd skinnimitation. Ja, det är ungefär lika classy som det låter. Varje del inleds med ett förord av en dam vid namn Fanja Milner i vilket hon uttrycker sin glädje över att få ge ut "denna lärorika serie som levandegör så många odödliga mästerverk", varpå hon önskar "lycka till" (med vad är lite oklart) inför läsningen.

Vem är då denna erotikens överprästinna? Jag har googlat henne men utan framgång, jag hade så gärna velat återge bilden på henne från boken. Kära läsare, försök frammana följande mentala bild: En stelt leende femtiotalsversion av Helle Klein iförd hemmafruklänning i gabardin och treradigt pärlhalsband.

I del ett behandlas antiken fram till "den galanta tiden." Väggmålningar från Pompeji och utdrag ur Petronius Satyrikon, över bilder på helgon i extas till de Laclos Liasons Dangereuses. Del två har undertiteln "Från Markis de Sade till Victoria" (inga bilder på The Queen i komprometterande situationer dock) varpå den tredje delen helt ägnas 1900-talet, med bidrag från bl a Herman Bang, Henry Miller och Jean Genet. Innehållet är med andra ord ungefär det man kunde förvänta sig, men det som gör läsningen rolig är den väldigt entusiastiska tonen, och den avslappnade och tillåtande intsällningen till ämnet. Jag hade nog trott att femtiotalets (som jag har uppfattat den) pryda sexualmoral skulle skina igenom betydligt mer. Å andra sidan, utgivare är Pigalle förlag - namnet låter ana att tyngdpunkten i utgivningen inte ligger på religiös litteratur.

Erotikens historia är sammanställd av två danska herrar, Ove Brusendorff och Poul Henningsen. Den utkom första gången på trettiotalet, men som författarna konstaterar: Mycket av det som då var chockerande är idag vardagsmat, och en förkortad och förnyad är på sin plats. Det går inte att ta miste på Fru Milners entusiasm för ämnet och i tredje delens förord blir tonen nästan exatisk: "KÄRLEKEN är mild och vild, den är regerande och resignerande, den fordrar, pockar, begär och bönfaller - men offrar, ger och försakar. Varje tomrum inom oss måste fyllas med kärlek. Den börjar i bön till vår barndoms Gud högt uppe i himlen och slutar med själens skälvande begär och kroppens vilda pulsslag, som kan dra oss djupt ner i avgrunden."

Pomegranate och Fanja Milner vill härmed önska läsaren "Lycka till" i de fortsatta studierna av erotikens historia.

Minns i september...

2009-09-13T15:22:00.012+02:00

...den sköna december. Jo, jag inser att det är tre månader kvar till jul, men det gäller att vara ute i god tid när man ska förbereda säsongsläsningen. I år tänker jag komplettera min vanliga julläsning med Tragedi på en lantkyrkogård och Hercule Poirots jul. Jag beställde dem nyss från Bodafors Antikvariat tillsammans med A S Byatts Fjärilar och Änglar, inte för att jag minns någon julstämning i den, men Inky fingers påminde om hur bra den är.

Sedan var jag bara tvungen att klicka hem en deckare av den för mig okände Cyril Hare. Hur kan man motstå denna titel: Döden blåser klarinett.

Döda vita män

2009-09-11T14:09:00.008+02:00

Hjälp! Vad ska jag tycka om detta? Johan Hakelius har skrivit en bok om engelska eccentriker som Evelyn Waugh, Stephen Tennant och Walter Mosley. Det är ju rakt upp i min allé egentligen, men...Johan Hakelius? Jag har nog inte läst en rad av honom, vet bara att han brukar (brukade?) sitta på Aftonbladets sista sida iförd engelsk tweedkavaj och, har jag utgått ifrån, spy galla över alla som politiskt stått till vänster om Djinghis Khan. Eller? Jag har verkligen ingen aning. I kulturradion recenserar Ulrika Knutson boken och den verkar hur intressant som helst. Lyssna här. Inslaget är bara två minuter. Jag kanske måste beställa den här boken på en gång. Förvirring råder hemma hos granatäpplet just nu. You´ve rocked my world, Hakan.

Fabulous Friday

2009-09-11T12:00:00.001+02:00

Pomegranate kickar igång helgen med den skönsjungande tyska aktrisen Margo Lion. Fler bilder på henne och andra tyska tjugotalsstjärnor hittar man i Cabaret Berlin, en tjusig fotobok som dessutom innehåller fyra cd-skivor med musik från tiden.

Desperately Seeking Zarah

2009-09-10T12:46:00.007+02:00

Det är något mystiskt med Tiina Rosenbergs bok om Zarah Leander. Två biblioteksfilialer i Stockholm besöktes i tur och ordning eftersom de påstod sig ha boken inne. På båda ställena möttes jag av förvånade bibliotekarier som skakade på huvudet och tyckte att det här var ju märkligt, men den kanske har sorterats in på fel hylla? På tredje försöket hittade jag den i alla fall, och snodde åt mig den snabbt som ögat för jag fick en känsla av att den skulle kunna gå upp i rök framför ögonen på mig. Och det har den nu gjort. Fast hemma hos mig. Jag satt i en fåtölj och småläste lite här och där, lade den i från mig och sedan dess...är den borta. Nu råder inte bästa ordningen hemma hos mig, det ligger böcker precis överallt så en och annan bok kan försvinna ett tag och sedan dyka upp igen. Men Zarahboken! Det är ju en lånebok, och jag vill ju verkligen läsa den. När vi skaffade nya bokhyllor för ett tag sedan hade vi lite ont om tid och när det var dags att ställa in allt i hyllorna blev ordningen sådär. Nu är dessutom hyllorna överfulla. Ibland skojar vi lite om det:

-Vad gjorde du med min bok?

-Jag ställde den i bokhyllan.

-Va?! Nu kommer jag ju aldrig att hitta den.

Ja, så roligt har vi hemma hos oss. Hur som helst, Bögarnas Zarah är försvunnen. Borta. Putz weg.

Gone AWOL.

Skuggor och speglingar

2009-09-06T16:00:00.002+02:00

Jag lånade Ying Toijer-Nilssons bok om Maria Gripes författarskap, Skuggornas förtrogna på biblioteket. Det var främst avsnitten om Skuggserien, Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia som intresserade mig. De två sistnämnda läser jag om ungefär en gång om året, men det var ett tag sedan jag läste Skuggserien. Jag insåg snabbat att jag har glömt bort en hel del av handlingen, framförallt i de två sista delarna. Dags för omläsning alltså. Nu har jag just avslutat del tre, Skuggornas barn. Jag kan inte bestämma mig om jag ska kasta mig över sista delen Skugg-gömman på en gång, eller om jag ska avvakta lite. Jag behöver nog fundera lite på det jag har läst innan jag läser den avslutande delen. Jag minns så väl hur jag sögs in i de här böckerna när jag läste dem för första gången. Den här gången var det inte samma emotionella upplevelse, men å andra sidan är det givande läsning på helt andra sätt. Referenserna till Jane Eyre, de fantastiska gotiska inslagen; sånt gick mig helt förbi första gången. Det är en speciell känsla att läsa om böcker som varit så betydelsefulla och påverkat en så mycket. Är de dessutom lika märkliga och suggestiva som Skuggböckerna är det svårt att inte börja analysera dem, och sig själv. Jag funderar över vem jag var då, och vem jag blev sedan. Den här omläsningen ger upphov till spännande, om än inte helt och hållet angenäma eller enkla frågor.

Something for the weekend

2009-09-04T08:00:00.000+02:00

Tänk om Fred Astaire och Niles Crane fick ett kärleksbarn? Ha en Fabulous Friday i sällskap med den underbare Max Raabe och hans Palast Orchester. Pomegranate har inte ens skoltyska att falla tillbaka på, men tolkar det som att Max Raabe vill mana till besinning i dessa hysteriska svininfluensatider.

Frasande kjolar och Fabels rariteter

2009-09-03T08:00:00.003+02:00

"...en palett av prasslande kjolar, åtsittande korsetter och stränga konventioner i ett viktorianskt England. Magiska systraskap, dolda nattliga möten och skrämmande övernaturliga krafter som styr fyra flickors öde". Jag citerar från baksidetexten på Libba Brays ungdomsroman Ögat över månskäran. Jag hittade den häromdagen för femtio kr på Centralantikvariatet. Jag tror att den kan bli en perfekt start på hösten.

Jag fick också tag på en rolig etikettbok ur serien Fabels rariteter; Den äkta gentlemannen med undertiteln En handledning för unga män, till att göra sig omyckta i sällskapslivet och av det täcka könet. Professor J G Wenzell upplyser om att tonen i umgänget med de vackra könet bör vara "vänskaplig, grannlaga och blygsam". Och märk väl Herrar läsare, ni bör även anta en "otvungen, fryntlig min."

Jag har sedan tidigare en titel ur serien, Min vän privatdetektiven Sherlock Holmes. På min önskelista står även Kortfattat bedrägerilexikon samt givetvis Den moderna velocipeden och dess ryttare. Illustrerad handbok för Hjulsportens utövare.

"Åh, hans min! Så otvungen! Och fryntlig!"

Guilty pleasures

2009-08-31T10:53:00.019+02:00

Minns du, kära läsare, vad du gjorde idag för 12 år sedan? Själv var jag på besök hos min syster i Lund. Någon gång på förmiddagen hasade vi in på Ica Satelliten för att köpa frukost och möttes då av kvällstidningarnas löpsedlar. Enligt Expressen var Lady Diana svårt skadad i en bilolycka. Enligt Aftonbladet hade hon dött i en bilkrasch. Jag minns att vi undrade om det verkligen kunde vara sant. Och över hur många som valde att köpa Expressen den dagen. Det kändes lite overkligt att hon var död, men mer än så var det inte.

En vecka senare var det dags för begravningen. Under den här veckan hade något hänt. Det hysteriska sörjandet, hatet mot paparazzifotograferna, engelska folkets misstro mot den övriga kungafamiljen, den helt osannolika mediefokuseringen på Diana, hennes liv och död. Det var djupt fascinerande. Sändningarna från begravningen skulle pågå halva dagen, och jag hade laddat upp med chips och dipp. Lite cyniskt kanske, men det här var årets tv-händelse.

Sedan dess är jag också fascinerad av Diana, inte bara som fenomen, utan som person. Och jag känner mig inte helt bekväm med den här fascinationen. Jag har en känsla av att jag borde stå över sånt här egentligen. Jag har inget gemensamt med de där hysteriska gråterskorna som tyckte att Diana var "för god för den här världen". Jag är inte säker på att jag ens tycker om henne. Jag tycker inte att hon verkade vara godheten personifierad, tvärtom tycks hon ha varit intrigant och manipulativ, med en vana att plötsligt frysa ut folk som hon tidigare varit bästa vän med. Så vad är det då som lockar? Jag vet inte riktigt...kombinationen glamour, engelsk överklass och skandaler antagligen. Jag kan nämligen inte påstå att jag identifierar mig med henne.

Det gör däremot Cecilia Hagen. I Mina resor med Diana drar hon paralleller mellan sitt och Dianas liv, och boken är både en självbiografi och en biografi över Diana. Som det står i blurben på baksidan; hon ´"kokar ner en av vår tids största mediahändelser till vardagsprat kvinnor emellan" och det är nog det som jag har lite svårt för. Diana blir sinnebilden för alla svikna kvinnor med otrogna män, havererade äktenskap och ätstörningar. Diana är en av oss helt enkelt, och det köper inte jag, även om jag tycker synd om henne och har full förståelse för att hennes liv till och från var allt annat än en prinsessdröm. Cecilia Hagen skriver fint om sitt eget liv, om sitt problematiska förhållande till sin mamma t ex, och de delarna gillar jag mycket. Hennes attityd till Diana är däremot väl insmickrande, medan Charles enligt Hagen är fullständigt hopplös. Jag är väldigt kluven till den här boken, men kan ändå inte låta bli att gilla den.

Tina Browns biografi The Diana Chronicles är däremot briljant rakt igenom. Hon ger en betydligt mer nyanserad bild av både Diana och Charles. Samtidigt som hon levererar kungligt skvaller och roliga anekdoter om den engelska överklassen sätter hon in fenomenet Diana i ett större sammanhang. Förutom berättelsen om Diana beskriver hon det engelska åttiotalet med thatcherism och tabloidpressens uppgång. Diana utnyttjades av medierna men var samtidigt expert på att själv uttnyttja pressen för sina egna syften. Ett talande exempel är den berömda tv-intervjun där prinsessan med stora pandaögon talade ut om Charles otrohet. Enligt Brown var det Diana själv som lade make up med massor av kajal inför intervjun, allt för att få till den rätta tårfyllda looken. Hon sminkade sig aldrig på det viset annars.

Egentligen hade jag tänkt avsluta det här inlägget med att skriva om Diana the Ghost Biography av Emma Tennant och Hilary Bailey. Men ju mer jag tänker på boken desto sämre tycker jag om den och tänker inte slösa tid och energi på den. Bara några korta rader om handlingen: Prins Harry har råkat ut för en olycka och kommer till Balmoral med sin sköterska Syster Julie för att vila upp sig. Julia är godheten själv och hon tycks känna till Balmoral ovanligt väl med tanke på att hon aldrig tidigare har satt sin fot där. Hennes inflytande på den unge prinsen väcker ont blod hos tjänarstaben och Drottningens missnöje. Ingen anar dock att syster Julia i själva verket är Diana inkarnerad, och att hon nu är tillbaka för att ställa allt till rätta. Låter det tramsigt? Det är det, men jag kan stå ut med trams om det är väl genomfört. Dessvärre är det här bara klyschigt och populistiskt dravel. Drottningen är givetvis kallare än en isbit, Prins Charles en fjant och Camilla vulgär. Enligt baksidetexten utlovas "a tale to turn Royal blood cold". Jag kan intyga att man inte behöver vara blåblodig för att känna så.