Tysk adjektivorgie

Jaså...du tycker att det är lite mesigt att klaga på Buddenbrooks? Du förstår inte riktigt vad hon gnäller över den där Pomegranate? Denna härliga, tyska sekelskiftesprosa, så fin, fet och svulstig! Du tycker det, ja? Men har du någon gång fått smaka på riktigt stor tysk formuleringskonst, sprängfylld med adjektiv? Inte?? Well, då ska du få vad du tål nu, gapa och blunda och säg att du älskar det:

"Vad är det. Vad - är det..."
"Ja, för knävelen, c´est la question, ma très chére demoiselle!"
Konsulinnan Buddenbrook, bredvid sin svärmor på den raka, vitmålade och med ett gyllne lejonhuvud prydda soffan med ljusgul klädsel, kastade en blick på sin make, som satt i en karmstol intill henne, och hjälpte nu sin lilla dotter, som farfadern framme vid fönstret höll i knät, på traven.

O Yes!! Jag kan hålla på hela natten:

Och lilla Antoine, åtta år och spensligt bygd, i klänning av tunt, lite vattrat siden, med det söta blonda huvudet en aning bortvänt från farfaderns ansikte, blickade med sina gråblå ögon ansträngt grubblande och oseende ut i rummet, upprepade än en gång: "Vad är det" sade därefter långsamt: "Jag tror att Gud", tillade raskt med klarnande uppsyn: "haver skapat mig och alla varelser", hade plötsligt kommit in på rätt spår och rabblade nu, strålande av lycka , och utan att staka sig, upp hela artikeln, ordagrant efter katekesen sådan den nyss, anno 1835, med en hög och välvis senats gillande, hade utgivits nyrenoverad.

Jaså, du har fått nog nu säger du?? Skulle inte tro det... Just bend over and take it like a bitch:

"Som sagt, min högaktning, herr Buddenbrook!" hördes herr Köppens mäktiga stämma över det allmäna samtalet när husan med de bara röda armarna, den tjocka randiga kjolen och den lilla vita mössan på nacken med assistans av mamsell Jungmann och konsulinnans jungfru från våningen ovanpå hade serverat den heta grönsoppan med rostat bröd och man började skeda i sig försiktigt.

Lördagsläsning

Frukost med DN Boklördag och tvåårig son. "Vad heter hon" frågar han och pekar på Siri Hustvedt som är blond och tjusig på hela första sidan av kulturdelen och lika blond och elegant på en stor bild inne i tidningen. "Hon heter Siri" säger jag. Bläddrar vidare och börjar läsa Maria Svelands sågning av Joyce Carol Oates dagböcker. "Vad heter hon" frågar sonen och pekar på JCO. "Hon heter Joyce" säger jag. Han tittar på bilden en stund och sen säger han lite tveksamt: "Jag tycker inte om henne". Nähä, säger jag. JCO ser lika spröd och fågelaktig ut som vanligt. Jag tittar på bilden och försöker se henne genom en tvåårings ögon. Ser hon lite läskig ut? Bara för att kolla bläddrar jag tillbaka till Siri och frågar om han tycker om henne? Jaa, säger han. Sen får han syn på en reklambild för Loka Brunn med en tjej som ligger och solar och säger att han vill titta på flickan som ska bada istället. Typiskt, tänker jag surt. Två år gammal, och redan har han klart för sig vad som är vackert och inte. En uppfattning som dessutom är nedslående förutsägbar.

Lite senare åker vi till biblioteket, och när vi kommit hem sätter vi oss i soffan med bibliotekspåsen. "jag vill läsa om tanten som bor på landet" säger han då. Who? tänker jag, sen inser jag att han menar "Rosamund Pilchers värld", en riktigt cheesy coffee table-bok med bilder från Pilchers Cornwall och Scotland. Jag har läst en halv Rosamund Pilcherroman tror jag, men jag kunde inte motstå den här boken när jag såg den. Ren och skär anglofilporr för alla som har en liten engelsk tant inom sig. En lång stund sitter vi tillsammans och tittar på bilder på fiskebåtar, AGA-spisar, rosenträdgårdar och skotska slottsruiner. Han är djupt fascinerad. Tack och lov tycks det bo en liten engelsk tant inom min son också. Det finns hopp.

Läslycka

I min bokcirkel ska vi till nästa gång ha läst Buddenbrooks av Thomas Mann. Nobelprisbelönad, tjock och härlig tysk familjekrönika, here I come, tänkte jag och slog förväntansfullt upp boken. Efter fyra sidor var jag tvungen att ta en paus. Måste nog ha något lite lättsammare att alternera med. Blicken föll på Mary Ann Shaffers brevroman med den fullständigt hopplösa titeln Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap.

Redan på de första sidorna framkommer att huvudpersonen, författarinnan Juliet är förtjust i 1800-talspoeten Charles Lamb:

"Jag skäms över att berätta att jag bara köpte boken för att jag hade läst någonstans att en man som hette Lamb hade besökt sin vän Leigh Hunt som satt i fängelse för att ha smädat Prinsen av Wales. Medan Lamb var där hjälpte han Hunt att måla taket i cellen blått med vita moln. Därefter målade de en rosenspaljé på väggen/.../ Lamb lärde också Hunts yngsta dotter att läsa Fader vår baklänges. Naturligtvis vill man veta allt om en sådan man."

Här stannade jag upp en stund i läsningen och funderade på om nästa bok kanske borde bli The Lambs of London av Peter Ackroyd som jag köpte på bokrean i år, och som handlar just om syskonen Lamb. Även jag fick nämligen lust att veta mer om denne Charles Lamb. Och så tänkte jag lite på hur kul det är med böcker som får en att vilja läsa andra böcker. Till exempel Den amerikanske pojken som jag nyss avslutat och som handlar (pyttelite) om en ung Edgar Allen Poe. Den fick mig att genast vilja sätta igång med The Poe Shadow av Matthew Pearl - om de mystiska omständigheterna kring Edgar Allens död.

Sen återgick jag till Guernsey och läste följande:

Det är just det som är så underbart med att läsa: man blir intresserad av någon mycket liten detalj i en bok, och den lilla detaljen leder vidare till en annan bok, och ett stycke i den boken leder vidare till en tredje. Det hela fortsätter som en geometrisk talföljd - det tar aldrig slut, och allt detta bara för nöjes skull.

Det är vid såna här tillfällen det liksom spritter till i en. En bok upphör att bara vara en bok och blir...en samtalspartner? En tankeläsare? Mary Ann Shaffer tog de luddigt formulerade funderingarna ur huvudet på mig och satte dem på papper på ett betydligt mer stilfullt sätt. Call me överspänd, men just där och då kändes det lite magiskt.

Krimalfabetet: B

Jag hade fått för mig att jag läser massor av deckare, men när jag började fundera på Krimalfabetet insåg jag att det gör jag inte. Längre. Jag läser fortfarande en hel del spänningsromaner, men regelrätta deckare är det ganska tunnsått med. Jag har faktiskt rätt dålig koll på dagens deckarutgivning. De svenska "deckardrottningarna" har jag, säkert oförtjänt i en del fall, kollektivt ratat, och de gamla favoriterna Minette Walters, Elizabeth George och Val McDermid tycks ha tappat stinget de senaste åren. När jag nu ska lista favoritdeckare blir det därför mest nittiotalsböcker. Det känns lite patetiskt faktiskt. Borde det inte finnas en massa bra deckare därute som bara väntar på att jag ska upptäcka dem? Tips mottages tacksamt. Nåväl. Det är dags för bokstaven B:

Blomsterkronan av Minette Walters. Det är hennes tredje roman, och i mitt tycke den bästa. Intrigen är underbart ondskefull: svartsjuka, hat, sexuell besatthet, incest - och så mord förstås. Lägg därtill engelsk landsbygd, dysfunktionella överklassmänniskor och Shakespearcitat en masse. Japp, det är precis lika bra som det låter.

Carina Burman. Hennes serie om Euthanasia Bondeson är ren och skär läsglädje. I Babylons gator är vår hjältinna på besök i London för att se Världsutställningen. I bok nummer två, Vit som marmor löser hon ett mord bland svenska konstnärsbohemer i Rom och i tredje boken Hästen från porten har hon rest till Konstantinopel via klippstaden Petra. De här böckerna läser jag inte för intrigens skull, faktum är att jag nog inte skulle kunna redogöra för den på rak arm i någon av dem, utan för att jag har så väldigt trevligt i mamsell Bondesons sällskap.

Och så en krimroman jag gärna vill läsa: Vilken som helst i Lawrence Blocks "The Burglar-serie". Jag har läst The Burglar in the Library och The Burglar Who Thought He Was Bogart. Den förstnämda är en oerhört rolig hyllning till pusseldeckaren och den andra till Humphrey Bogart-filmer. Seriens huvudperson är Bernie Rhodenbarr, en inbrottstjuv i New York med litterära intressen och en förmåga att hamna i mystiska och farliga situationer. Exempel på titlar: The Burglar in the Rye, The Burglar Who Liked to Quote Kipling och The Burglar Who Studied Spinoza.

Trapetskonster anno 1901

Pomegranate tar sig friheten att bli lite ekivok så här på fredagskvällen. The weekend starts here!

Edison - 1901 - Trapeze disrobing

Krimalfabetet: A

Paperbacklover har tagit initiativet till en genomgång från A-Ö på temat kriminallitteratur. Som deckarfantast är man ju inte sen (jo, lite -det är dags för bokstaven B redan imorgon, men jag upptäckte det här först igår) att anta utmaningen:

En kriminalroman jag gillar:
The Alienist av Caleb Carr. New York 1896. En seriemördare vars offer är prostituerade pojkar härjar i staden och poliskommissarie Theodore Roosevelt tar hjälp av ett specialteam med psykiatern Dr Laszlo i spetsen för att försöka få tag på mördaren. Att göra psykologiska profiler på mördare är något helt nytt och dr Laszlos arbete möts med stor skepsis inom polisstyrkan och i princip över allt annars också. The Alienist är en riktigt ruggig historia och Caleb Carr har en briljant förmåga att skildra stämningar och miljöer, från den absoluta slummen upp till de rikaste av de rika i stadens societet. Det här är mer än en deckare - det är en riktigt bra och mångbottnad roman om det viktorianska New York.

En krimförfattare jag gillar:
Okej, det här är är kanske fantasilöst och förutsägbart, men sanningen är att jag inte sutte här om det inte vore för Agatha Christie. Jag upptäckte henne i mellanstadiet and I never looked back. Det var Dame Agatha som väckte anglofilen i mig och det var hon som blev min introduktion till deckargenren i övrigt. Hon, och så Mr Holmes förstås. Vissa favoriter läser jag om flera gånger om året, och har så gjort i sisådär 25 år. Det finns inget som talar för att jag kommer att sluta med det.

En kriminalroman jag vill läsa
Helt klart knepigaste frågan, men jag fuskar lite och säger Asta´s book av Barbara Vine. Jag har redan läst den på svenska, men beställde den på engelska häromdagen och ser väldigt mycket fram mot en omläsning. Astas bok är snarare en släktkrönika än en regelrätt kriminalroman, även om det finns en kriminalgåta i botten. Och Astas barnbarns försök att avslöja gamla familjehemligheter är lika spännande som vilken detektivroman som helst.