Kulturevenemang vi missat, del 214:

I söndags skulle Martina Lowden och ett gäng andra, bland annat Malte Persson, samtala om Witold Gombrowicz på Turteatern i Kärrtorp. Jag upptäckte det visserligen ganska sent och hittade ingen buss som passade, men det var inte därför jag inte kom iväg. Jag var verkligen sugen på att åka, jag hade SÅ gärna hört Martina prata om i princip vad som helst, men av det blev det intet. Jag intalade mig själv att jag var för trött och att jag inte skulle hinna, och så stannade jag hemma istället. Kanske nästa gång.

För övrigt har jag inte läst en rad av Witold G, så jag intalar mig att jag inte missade så mycket. Martina Lowden refererar till honom hur mycket som helst i Allt, och jag har tänkt läsa honom sedan jag läste hennes bok men inte kommit mig för. Funderar på att börja med De besatta som verkar ytterligt lockande av beskrivningen att döma:

Ett gotiskt spökslott, societetsskandaler, förbannelser, spiritism, parapsykologi, nattlivet i mellankrigstidens Warszawa, mord och andra brott är några av de element som kokas ihop när Witold Gombrowicz skriver en populär sederoman »för köksor«. Verket skrevs under pseudonym och trycktes som följetong i dagspressen strax före krigsutbrottet 1939. Efter kriget var verket bortglömt och lite av en oönskad oäkting i det samlade författarskapet. Det publicerades först 1973 fyra år efter författarens död efter en detektivartad rekonstruktion. I dag ter sig De besatta ovanligt modern i sin intelligenta fascination för det »låga« och populära. Romanen som nu för första gången utkommer i svensk översättning bjuder på en hejdlös, men samtidigt allvarlig lek med den gotiska skräckromantikens alla element

Fairieality

Jag har ett lite komplicerat förållande till älvor. Å ena sidan har vi konstnärer som Arthur Rackham och Cicely Mary Barker, vars fantastiska illustrationer talar direkt till åttaåringen i mig. Jag minns hur jag brukade smyga omkring bland buskarna för att se om jag kunde överaska "småfolket" som jag hoppades höll till någonstans i vår trädgård. I Rackhams bilder finns en stämning och magi som jag tycker är helt oemotståndlig. Å andra sidan finns en uppsjö av fruktansvärt smaklösa new age-fairies och mangastylade vulgoälvor. Och jag önskar verkligen att jag kunde gå igång på Manga. Egentligen finns alla förutsättningar för att jag ska kunna bli helsåld på det, och gudarna ska veta att jag har nördigheten som krävs... Men nej. Stilen tilltalar mig helt enkelt inte. Jag tycker bara det känns ytligt, grällt och skrikigt.
Men tillbaks till älvorna. Till viss del tycker jag att det är något suspekt med vuxna fairy-dyrkare och den här idealiseringen av det evigt unga och den åtråvärda "oskuldsfullheten". Det kanske är vår tids Peter Pan, alltså The King of Pop, som spökar, men jag får lite pedofilvibbar av det hela. Eller också bottnar det i någon slags sexualskräck (nu blev jag härligt viktoriansk här) och rädsla för riktiga människor av kött och blod. Men så häromveckan uttalade min väninna, the lovely Mme Maya, följande när hon satt och tittade i mina fairy-böcker: "Åh, jag älskar älvor, i min idealvärld är vi alla könsneutrala och androgyna och sitter på blomblad och dricker nektar hela dagarna" och jag insåg att det kan vara en av de främsta lockelserna; frihet genom asexualitet. Älvor som de oftast framställs är väl knappast könsneutrala, men de lever i en värld med ett i jämförelsevis okomplicerat förhållande till varandra. Sexualskräck? Möjligen. Eller också helt enkelt befriande att slippa alla de förutsägbara och alldeles för trånga mallar som man kan känna att man tvingas in i för att passa in. Människor av kött och blod kan vara synnerligen överskattade.

Det här är jag

Delusions of grandeur

Jag har funderat ett tag på att börja föra någon slags dagbok över mitt läsande. Inspirerad av alla intressanta bokbloggar jag hittat de senaste veckorna beslöt jag mig därför för att skapa Pomegranateklubben. Från början tänkt som en högst privat och anspråkslös bokblogg. Det dröjde dock inte länge förrän jag låg i sängen om kvällarna och smidde storslagna planer på något mycket större än så. En tummelplats, inte bara för mig och mina böcker, utan för alla mina intressen. Här ska det gås loss på allt som jag älskar: Viktoriana och Vintage erotica! Kupletter och Korsetter! Bokblogg, bah! Snarare en kulturell salong! En träffpunkt för alla retrosexuella där det för alltid är 1895! Eller kanske 1784... Eller 1922... Hur som helst, en jädra tjusig blogg kommer det att bli! Jag tänker mig art déco-stil...Eller nej, art noveau...med liljor som liksom slingrar sig kring vad det nu heter där uppe där titeln står...

Well.

Förhoppningarna om att göra norra Europa snyggaste blogg grusades dock ganska omgående på grund av mitt tekniska (o)kunnande. Och eftersom jag inte har mycket till vare sig socialt eller kulturellt nätverk är jag tillbaka där jag började: En högst privat och anspåkslös blogg. Att JAG fortfarande är vare sig anspråklös eller opretentiös är en helt annan sak. Nåväl. Here goes.